Anställningsintervju - fängelsedom för dråp!!

Om du ska jobba som socionom kan det vara en fördel att du har erfarenhet av svåra situationer.
Du behöver ju inte gå in på detaljer men berätta eventuellt om misshandelsförhållandet som tog slut i samband med början på detdär glappet och att du sedan dess har fått jobba mycket med dig själv, tack vare det som hände har kommit till mer insikt, valt utbildningen till socionom och nu vill få chansen att hjälpa andra som du skulle ha behövt bli hjälpt när det begav sig, så det kanske hade kunnat sluta bättre än det gjorde.

Sedan ska väl en anställningsintervju inte gå in på djupet om vem du är som person, vad du har gjort tidigare i livet redan innan du fann den inriktning som förde dig till jobbet mm utan där känns det som att de skulle kunna gå vidare till något annat ämne.
Eller att du själv skulle kunna säga "Men detdär handlar ju om den jag var förr, innan jag hittade utbildningen till socionom och slutligen kom hit." för att flytta fokus tillbaka till nuet.

En man som i självförsvar knivskar en person han blivit misshandlad av under fem års tid skulle nog inte heller gå helt fri från att få sympati och förståelse...
Man måste ju faktiskt se till lite mer än bara könstillhörigheten.

Du kan ju berätta en liten del av sanningen och låta bli att gå in på detaljer.
Då blir det inte en direkt lögn, och det är inte ens säkert att det är intressant för dem att få reda på detaljerna. Då kan de ju lika gärna få en kopia av domen och läsa själva innantill istället för att du ska sitta och berätta allt med egna ord.

Om det skulle bli en diskussion av det - ta upp det från en vinkel som knyter samman det med den utbildning du valde och det jobb du vill ha. Lägg fokus på det som hände efter att du fått sona ditt brott, för det är ju trots allt det som är viktigast.
Och skulle de ifrågasätta vad du gjorde, så visst, be dem sitta ner och ha tålamod och berätta sedan om alla de 5 år som ledde fram till det ögonblick som blev grunden till domen.

Som någon skrev tidigare i tråden - det krävs rätt mycket tålamod och eftertanke att orka leva i ett misshandelsförhållande i fem år innan man tar till lite 'skarpare' sätt att försvara sig.
Det värsta som kan hända är väl att du uppmanas ha en samtalskontakt då jobbet kan bli stressfyllt ibland, men det tycker jag faktiskt att alla som jobbar med sådana svåra frågor bör ha oavsett om de har egna erfarenheter eller domar bakom sig eller om de har levt ett "perfekt liv".

Kniven kan också ha träffat ett mer sårbart ställe än avsett.

Tanken kan ju faktiskt ha varit (mitt i rädslan) att bara såra honom, distrahera honom och köpa tid för att komma undan. Eller så slog adrenalidet, överlevnadsinstinkten och rädslan över efter dedär 5 åren av ökande misshandelsgrad.

Vi var inte där. Vi kan omöjligt veta.
Misshandelsförhållanden klassas dock i vissa fall som likvärdiga krigs-situationer och diagnosen post-traumatiskt stress-syndrom är inte ovanlig för kvinnor som har tagit sig ur dem.

Matten stämmer inte;
6 = 2/3 av 9

Dråp kan dock uppstå i en självförsvars-situation eftersom det inte är med 'berått mod' eller någon planerad avsikt.

Skillnaden är att mord är planerat och avsiktligt, medan dråp inte är planerat och avsiktligt utan resultatet av att man tagit en risk som innebär att personen 'kan' avlida som resultat. Alltså inget 100% avsett mål att ta någons liv utan en möjlighet/risk att ta någons liv pga det val man har gjort.

Att i en pressad situation (efter 5 år av fysisk och psykisk misshandel) ta fram en kniv (lättast till hands?) för att använda i självförsvar och använda den på ett sätt att det klassas som dråp i domstol känns som en inte helt orimlig situation - om man lever under den press man lever under om man är i ett eskalerande misshandelsförhållande.
Det räcker i princip att den misshandlade för stunden tänkte "kan du inte bara dö så jag blir fri" så blir det i praktiken dråp istället för självförsvar.
En hårfin skillnad när man befinner sig blödande och livrädd i underläge...

Man kan väl rimligtvis anta att hon under tiden på anstalten har fått både tid att processa misshandeln, tid att tänka igenom sitt liv och en möjlighet till samtalskontakt.

Absolut. Detdär är en viktig poäng.
Men det är ju också något som den som sköter intervjun behöver ha någon slags magkänsla för.

Det är också därför jag tycker att personer som jobbar med den sortens yrke bör få en samtalskontakt på rutin som del av jobbet. Helst någon utomstående (från någon annan slags verksamhet om än liknande) som inte i övrigt är inblandad i jobbet eller arbetsgruppen.

Även om man inte är traumatiserad sedan tidigare så kan det ju bli jobbigt att höra om andra människors olycka, oavsett om det handlar om missbruk, fattigdom, svält, sjukdom, misshandel eller annat.

Det är rätt stor skillnad mellan en dom för dråp i en självförsvarssituation och sexualbrott riktade mot barn...

Dessutom söker TS inte jobb i den "branch" hon var i då hon blev misshandlad - om man nu kan kalla 'att leva i ett misshandelsförhållande' för en "branch".

Ekonomiska brottslingar bör inte få jobb där de har ansvar för andras pengar.
Personer som begått brott mot barn bör inte jobba med barn.
Och personer som har blivit misshandlade och försvarat sig (om det än leder till en dom för dråp) bör väl undvika att jobba inom brancher där de används som mänskliga slagpåsar eller blir verbalt nedtryckta dagarna i ända... Men jag kan inte komma på några sådana yrken såhär på rak arm. Verbal kritik kan man väl få i t.ex. kundtjänst eller om man jobbar med klagomål, men annars vette tusan...

Dessutom har TS en utbildning bakom sig och en personlighet utöver "den misshandlade kvinnan som kämpade emot lite för hårt".
Även om domen för dråp självklart inte är någon direkt stjärna i kanten så kan hennes erfarenheter och väg från misshandelsförhållandes ses som en merit. Beroende på vad arbetsgivaren behöver och vad befattningen innebär förståss.

Absolut, men jag går på vad TS har skrivit.

Enligt henne så dömdes hon till dråp för att kniven sattes i ryggen - vilket inte är alltför svårt att få till om man ligger i underläge och t.ex. har en person över sig som ligger på överkroppen med ansiktet nära ens eget. Har man då ena armen fri, får tag i en kniv och hugger där man kommer åt i ren självbevarelsedrift så är ryggen ganska nära till hands...

Jag gissar iallafall på att det hände vid en tidpunkt då hon var i fara, kanske för sitt liv - vad vet vi egentligen med tanke på att vi inte var där? Och i brist på vetande går jag på vad TS har skrivit och hur jag uppfattar henne.
Vi har inte heller läst domen, där det mycket väl kan finnas inslag om misshandeln.
En dom är sällan en kristallklar sanning utan är mer ett övervägande av den situation som förklarats och som det lagts fram bevisning för. Det är ett beslut, varken mer eller mindre.

Som del i ett misshandelsförhållande fungerar man inte heller rationellt.
Man lever först och främst på någon annans villkor. Är han glad kan man slappna av - lite. Är han på dåligt humör gäller det att vara försiktig. Man kan inte planera något utan att ha en backup-plan eller en väg ut ifall han skulle bestämma att det inte passar honom. osv.
Man kan också uppleva att man är i fara även när man inte blir fysiskt slagen just precis då, eftersom man lär sig läsa av när det närmar sig ett kok stryk till som man inte kommer att kunna stoppa.