Anställningsintervju - fängelsedom för dråp!!

TS, jag tror det kommer att visa sig vid intervjun också vad de helst vill ha svar på och vad som är lämpligt (eller inte) att ta upp, men fokus borde rimligtvis ligga på vad som gjorde att du valde utbildningen, vad du helst vill uppnå genom jobbet och om du som person är lämplig för arbetet och arbetsplatsen.

Klicka på "Visa endast" under trådstartaren så kan du läsa hennes egna ord om det som hände och bilda en egen uppfattning.

Om en av hennes arbetskamrater misshandlar henne fysiskt och psykiskt i 5 år så kan det väl tänkas jämföras...
Risken för det känns ganska liten.

Jag gissar att du inte har levt i ett misshandelsförhållande där du har blivit slagen, sparkad, utnyttjad, hotad och verbalt nedtryckt flera år i sträck?

Förlåt, men jag har lite annat att göra mellan varven och sitter inte med ögonen klistrade på FL.

Jag beklagar det du varit med om, men anser fortfarande att om man inte varit där när det hände så kan man inte säga med säkerhet vad TS skulle ha gjort eller inte.

Hade TS förtjänat livstids straff så skulle hon ha fått det istället för 9 år för dråp, varav 6 spenderades på anstalt helt enligt lagens riktlinjer.
Jag är iallafall inte beredd att helt ge upp på en människa för att de någon gång har hamnat i en trängd situation och vid något tillfälle gå längre än vad nöden kräver för att kunna ta sig ut. Och kanske är också en del av hennes ambition som socionom att kunna hjälpa andra innan de finner sig i en så pass desperat situation som hon själv hamnade i?

Det är olika från fall till fall.

I vissa fall är man trasig redan från början och tror inte att man förtjänar bättre, och man väljer att fokusera bara på de ljusa stunderna som trots allt finns.

Andra gånger sker det gradvis och man förstår inte förrän i efterhand hur långt det har gått eftersom det kommer så smygande och från början "bara handlar om hänsyn till den man älskar".

Åter andra gånger beror det på en rädsla att andra ska "se hur dålig man är" och att man inte vill behöva medge inför andra att man har hittat någon som behandlar en så illa. För ingen annan ser ju den hemska person som gör det dåliga, de tror ju att allt är bra och vem skulle tro på det man säger att man har varit med om?

Ytterligare en grund är att man på allvar tror att man inte kan klara sig själv pga att man inte har någon inkomst, eller har husdjur och/eller barn som man inte vill lämna och inte kan ta med sig till skyddat boende, man kanske har flyttat långt från familjen eller har dåliga relationer till sin familj, eller så har man ingen familj att vända sig till osv. Man upplever att man är ensam och inte har någon att vända sig till.

Det finns förståss fler varianter än dethär också...

Precis.
Hade han överlevt hade det också blivit en helt annan utveckling, och om det blev tolkat som självförsvar hade hon blivit helt friad, om det kunde klassas som misshandel skulle hon ha fått en dom för det, osv...

Hon agerade i självförsvar.
Resultatet blev att han dog och därmed dömdes hon för dråp, delvis pga att kniven satt i ryggen istället för någon annanstans och förmodligen orsakade mer skada (större risk för dödliga skador) än om hon satt kniven i armen, låret eller liknande.

Men, när man är så pass hotad och nedbruten och befinner sig i en situation som innebär en uppenbar fara för den egna tryggheten eller rent av livet - då tror jag inte att man tar tid på sig att planera vilket tillhygge som är bäst att använda för att skada 'lagom mycket' eller klurar på vart man ska sikta in slaget eller kniven eller vad det nu är man får tag på mitt i allt.

Härligt TS.
Jag tror definitivt att dina erfarenheter (hur tragiska de än är för ingen bör behöva uppleva något sådant) kan ses som en merit om du har en önskan att hjälpa till i trasiga familjer så de som är utsatta kan få bättre liv.

Precis...
När som helst under de 5 år som den fysiska och psykiska misshandeln pågick kunde han ha lämnat henne istället, om hon nu gjorde honom så olycklig. Eller bara slutat misshandla henne och kanske föreslå parterapi istället. Eller slå ur sig sina frustrationer på ett gym istället för på henne.

Det ligger ju inte bara på TS ansvar...

Ingenstans.
Det är en gissning baserad på de 6 år TS har skrivit, eftersom det sägs vara kutym att sitta av 2/3 av straffet.
2/3 av 9 = 6

Eftersom TS har skrivit att hon inte har något intresse av att diskutare det närmare eftersom hon har lagt det bakom sig, vill se framåt och fokusera på det jobb hon hoppas få goda nyheter om så lär vi aldrig få svar på om det är rätt eller inte.
Men det spelar faktiskt inte någon större roll ändå, och personligen tycker jag att det låter bra mycket värre att leva i ett misshandelsförhållande än att vara inlåst på anstalt.

Härligt TS.
Jag blir alltid så glad av att läsa om sådanthär. Det ger hopp.

Äsch, det är klart de inte tänker så.
Då hade du inte fått chansen överhuvudtaget på dendär provanställningen.

Jag hoppas verkligen att du skojar...

De fem år hon levde i ett misshandelsförhållande och de år sedan dess som hon har sonat sitt brott, bearbetat det hon överlevt och gått vidare till att både bli stark som människa igen och vilja hjälpa andra räknas i mina ögon som bra mycket viktigare än det ögonblick i en pressad situation (framprovocerad över 5 års tid) som hon tyvärr valde fel sätt att försvara sig.

Fast, en kvinnomisshandlare mindre i världen känns ändå som ett plus i kanten om jag ska vara helt krass...

Nu jämför du äpplen och lastbilar...
Detdär håller inte överhuvudtaget och är knappast värt att kommentera i mer detalj.

TS, försök att ignorera detdär. Det har ingen som helst relevans till din situation.

En människa som mycket väl kunde ha dödat henne eller drivit henne till att begå självmord...
Som under fem års tid systematiskt och med full avsikt misshandlade henne fysiskt och psykiskt...

Jag vet inte vilka du gärna delar din vardag med, men misshandlare står inte speciellt högt på min lista av personer jag gärna har i min omgivning.

TS har erfarenhet av att leva i ett misshandelsförhållande och har sökt ett jobb där hon kan få möjlighet att hjälpa andra som lever i samma sorts förhållande som det hon lyckades ta sig ur - om än kanske inte på det mest idealiska sättet.

Den erfarenheten gör att hon KAN vara mer lämpad för jobbet än någon annan som inte har samma erfarenhet eftersom det ger henne en insikt i hur det faktiskt är att leva i en situation där man är hotad, känner sig nedtryckt och osäker och otrygg - och det KAN göra att hon har lättare att nå fram till dem som behöver just den hjälpen.
Hon har alltså en förståelse för utsatthet - pga sina egna erfarenheter - som kan ge henne en bättre förståelse för dem som söker hjälp. Hon KAN därmed ge bra råd och hjälp i ett tidigare stadium än andra, dels genom sin erfarenhet och dels genom att hon lättare kan nå fram till de hjälpsökande eftersom de blir bemötta av någon som har överlevt och tagit sig ur den situation de lever i och därmed visar att det finns en framtid efter det svåra.

Därmed inte sagt att det finns någon garanti för det, eller att hon är den absolut mest lämpade personen för den sortens jobb.
Det ligger ju mycket i personlig lämplighet, en förmåga att relatera till, bemöta och råda andra individer utifrån deras egna förutsättningar samtidigt som man följer de lagar och riktlinjer som finns och det kan vara så att en person utan de personliga erfarenheter som TS har är bättre lämpad för jobbet.

Faktum kvarstår dock.
TS fick inte det jobb hon sökte men har fått en provanställning på en annan tjänst på arbetsgivarens initiativ.
Det talar för att hon har gett ett gott intryck, verkar pålitlig, kunnig och lämplig för att utföra jobbet - och om det är på grund av, tack vare, trots eller oavsett det som hände vet bara arbetsgivaren.

Kanske att den som har överlevt ett misshandelsförhållande har läkt ihop både fysiskt och psykiskt och nu fått en chans att hjälpa andra i utsatta positioner?
Eller att den som dömts för dråp (inte mord) får ett arbete där den kan stötta och hjälpa andra som riskerar att hamna i en liknande position som den själv och därmed förhindra att fler betalar med sina liv för att bli fria från en vardag där misshandel är normen.