• Äldre 1 Apr 15:42
    6288 visningar
    14 svar
    14
    6288

    Avslag adoption

    Vad för slags sjukdomar , mediciner eller annat skulle kunna göra så man får avslag på adoptionsansökan ?
  • Svar på tråden Avslag adoption
  • Äldre 1 Apr 17:18
    #1

    Gå in på Adoptionscentrums hemsida, där kan du läsa om vad varje land kräver och vad som tillåts eller inte.

  • LyckaO­chTåla­mod
    Äldre 1 Apr 20:47
    #2

    Fetma, Diabetes, Depression, Hjärtfel, Cancer (även om man är friskförklarad) mm är i vissa länder inte tillåtet.

    Men det är olika för olika länder så du måste själv kolla upp detta på adoptionsorganisationernas hemsidor, under varje enskilt lands information.

    Lycka till :o)

  • Äldre 1 Apr 21:22
    #3
    Tack för informationen , ska kolla vad som gäller för olika länder .

    Är det någon som har information mm vad gäller adoption av äldre barn , gärna någon som adopterat barn från 3 - 12 års ålder ?

     
    Äldre barn
  • Chimam­anda
    Äldre 1 Apr 22:02
    #4
    Alva75 skrev 2012-04-01 21:22:27 följande:
    Tack för informationen , ska kolla vad som gäller för olika länder .

    Är det någon som har information mm vad gäller adoption av äldre barn , gärna någon som adopterat barn från 3 - 12 års ålder ?

     
    Min dotter är 5 år och nyfådd. Är det något särskilt du vill veta?
    :)
  • LyckaO­chTåla­mod
    Äldre 2 Apr 22:15
    #5
    Alva75 skrev 2012-04-01 21:22:27 följande:
    Tack för informationen , ska kolla vad som gäller för olika länder .

    Är det någon som har information mm vad gäller adoption av äldre barn , gärna någon som adopterat barn från 3 - 12 års ålder ?

     
    Läs gärna denna tråd om äldre barn:

    www.familjeliv.se/Forum-13-253/m63801980.html

    Citat hämtat från tråden:

    Tänk på att äldre barn (som är äldre än ca 2 år) är ett SN - Special Need i sig.

    De äldre barnen har växt upp i en kultur och med ett språk de talar och förstår. Med kompisar på barnhemmet, eller fosterfamiljen, känd personal, matvanor, dofter, smaker, ljud, rutiner, musik, kläder, leksaker som de har fästsig vid och har starka minnen av. De kanske illl och med minns separationen från bio-föräldrarna.

    Barnet rycks upp av främmande vuxna (adoptivföräldrarna) som inte talar deras språk och inte heller förstår vad barnet säger, och kan heller inte förmedla sig till barnet. Barnet förlorar på en gång sina vänner, sin trygghet, sin invanda miljö - ja allt. Från klimat, temperatur, till kläder, musik, mat, dryck, saker, vanor, och som sagt språket och kommunikationsförmågan.

    Tänk på en svensk 6-åring du känner. Tänk dig att 2 vuxna från Afrika eller tex Burma kommer och hämtar det svenska barnet och reser hem till sitt land med barnet. Vilken kulturchock för barnet.

    Det kan komma att krävas oerhört mycket arbete, tålamod, kärlek och stöd till dessa barn.

    Bra med dina funderingar, Lycka till, oavsett ålder på barnet, ingenting är omöjligt Solig
  • Äldre 8 Apr 22:04
    #6
    Hej och tack för all info .

    Skulle vilja veta så mycket som möjligt om adoption av äldre barn , anknytningen , språket , namnändring , syskon , första tiden hemma , ja igentligen är all information värdefull för oss .

    Vi har hört både pos och neg historier ang adoption av äldre och riktigt små barn men problem finns det ju i biologiska familjer oxå  , men som sagt , allt ni vill delge av er adoption är av stort värde för oss .

    Tack på förhand Glad 
  • Chimam­anda
    Äldre 9 Apr 17:04
    #7
    Alva75 skrev 2012-04-08 22:04:37 följande:
    Hej och tack för all info .

    Skulle vilja veta så mycket som möjligt om adoption av äldre barn , anknytningen , språket , namnändring , syskon , första tiden hemma , ja igentligen är all information värdefull för oss .

    Vi har hört både pos och neg historier ang adoption av äldre och riktigt små barn men problem finns det ju i biologiska familjer oxå  , men som sagt , allt ni vill delge av er adoption är av stort värde för oss .

    Tack på förhand Glad 
    Vi har bara varit hemma i tre veckor med vår dotter, som är 5 år. Och jag tror det är svårt att uttala sig generellt, när man bara har sin egen erfarenhet.

    Men jag vill iaf säga att det inte har varit något problem med anknytningen för oss och vår dotter. Vår dotter är uppvuxen i en familj och har bara varit en kort tid på barnhem, så hon vet vad familj och föräldrar är. Hon är mycket fäst vid oss och ganska avvisande mot andra. Det beteendet fick hon ganska snart efter att vi "fått" henne.

    Språket är på gång, vi började lära henne svenska ord redan när vi var på plats i hennes ursprungsland. Men efter bara tre veckor här är det såklart långt kvar. (Vi talar engelska tillsammans.)

    Vi har valt att inte ändra vår dotterns namn, eftersom det är en del av henne. Däremot har vi givit henne ett extra förnamn, som vi har bestämt själva. Men tilltalsnamnet består alltså.

    Första tiden hemma har varit tuff för oss alla. En stor omställning både för föräldrar och barn. Men det går bättre och bättre. Vi hittar en vardag tillsammans.

    Att få ett större barn är att få en individ som redan har en egen vilja, en historia som hen minns, ett språk. Jag ångrar inte det minsta att vi tog emot ett större barn. Även om hon är 5 år nu, så har hon alla åldrar i sig. De åldrar då vi inte var hennes föräldrar vill hon nu ta igen och stundtals är hon vår lilla bebis som vi får bära runt. Det är både härligt och lite jobbigt. Utifrån mitt eget perspektiv så kan jag verkligen rekommendera att ta emot ett äldre barn. :)
  • Äldre 9 Apr 18:22
    #8
    Vad roligt att det gått så bra , vi förstår att allt är individuellt men det är ändå skönt att få information från andra som adopterat äldre barn , man vill höra hur det fungerar utifrån olika perspektiv , är väl ett sätt att förbereda sig något , på vad som kan hända . Intressant att höra din berättelse och tankar .

    Hur tänkte/tänker ni ang rutiner ,dotterns rum , leksaker , kläder , mat , förskola mm , övrig familj och vänner ?   
  • Chimam­anda
    Äldre 10 Apr 10:04
    #9
    Alva75 skrev 2012-04-09 18:22:43 följande:
    Vad roligt att det gått så bra , vi förstår att allt är individuellt men det är ändå skönt att få information från andra som adopterat äldre barn , man vill höra hur det fungerar utifrån olika perspektiv , är väl ett sätt att förbereda sig något , på vad som kan hända . Intressant att höra din berättelse och tankar .

    Hur tänkte/tänker ni ang rutiner ,dotterns rum , leksaker , kläder , mat , förskola mm , övrig familj och vänner ?   
    Vad gäller rum och rutiner, så är det väl som i alla familjer tänker jag. Man ordnar det som man själv tycker är bäst. Vi tycker att vissa rutiner och gränser är nödvändigt att ha redan från början, inte minst blir det tydligt och tryggt för dottern.

    Vi gjorde iordning ett rum till dottern innan vi reste iväg. I adoptionsprocessen så har man ju ofta ett rum eller delar av ett rum färdigt väldigt långt i förväg pga fotografering och dylikt. Men vi hade redan bestämt oss för samsovning, så dottern sover i vår säng. Hon älskar dock sitt rum och sina leksaker. Även om hon kanske inte har så mycket jämfört med många andra barn, så är det i hennes ögon enormt mycket saker, eftersom hon är van att inte ha något eget.

    Likadant med kläder. Hon har vad hon behöver, men inte otroliga mängder.

    Vår dotter kommer att börja förskoleklass när tiden är inne och vi planerar dessförinnan att vara hemma ett år med henne (mamma och pappa delar på ledigheten). Vi vill dock att hon deltar i andra aktiviteter tillsammans med barn dessförinnan, t ex öppen förskola.

    Eftersom anknytningen funkar bra, har vi inga problem med att träffa vänner och familj och de får även leka med henne etc...
    Hoppas det var lite klargörande. :)
  • Äldre 14 Apr 09:30
    #10

    Vi ska adoptera två barn, 4 och 3 år gamla. Vi pratar ofta med dem via Skype redan nu och de känner sig trygga med det. De kallar oss till och med mamma och pappa redan! Det ska bli så spännande att få lära känna dem och se hur det går med anknytning och språk och sådant som vi funderar mycket över.

  • Äldre 14 Apr 20:46
    #11

    Hej TS,

    jag har adopterat ett barn som var 3 när det kom och det är nu 4 år sen.

    Jag ska försöka berätta utifrån mina erfarenheter så kanske du kan använda nåt i dina tankar och funderingar.

    Som flera redan nämnt så är det individuellt allting. I den åldern, 3 år och uppåt, så är barnen ju egna individer med egna tankar och åsikter. En 3-åring minns, uppfattar och förstår en hel del av vad som pågår runt omkring, även om de kanske inte förstår hela sammanhanget alla gånger. Mitt barn berättade väldigt mycket om saker och ting när jag visade foton från barnhem och omgivning, men bara ett halvår senare mindes hon inte vem fosterföräldrarna var eller så ville hon inte kännas vid det. Nu vet hon vilket land hon är född i och hon vet en hel del om landet, är väldigt stolt över sitt ursprung, hon känner igen sin säng och sitt rum från barnhemmet, men hon minns inga personer (förutom hennes bäste vän från samma barnhem som också finns i Sverige och som vi träffar regelbundet)

    Jag brukar skämtsamt säga att jag gick från 0 till 3-årstrots över natten, men det säger jag inte för att avskräcka. Det har varit helt underbart hela vägen. Trotsålder kommer alla barn att gå igenom förr eller senare, men för adopterade barn är det lite extra viktigt tycker jag för när ett barn trotsar så känner det sig tryggt och vill testa gränserna. För adopterade barn, att de känner sig trygga med sina nya föräldrar, är ju det man önskar och längtar efter, så även om det känns jättejobbigt med ett barn som skriker och sparkar och rullar runt på golvet på affärn, så ska man ändå se det positivt... Flört

    Mitt barn kunde prata 2 språk med relativt gott ordförråd och långa meningar, det ena språket kunde jag tala också. Det var en ganska stor fördel för det kan vara väldigt frustrerande för de äldre barnen att vilja säga och göra sig förstådda men ingen förstår vad de säger. Jag har hört från flera att barnen kan bli arga och ledsna i början, förtvivlade för att de inte gör sig förstådda, men att det så småningom ändå börjar fungera.
    Vad gäller språket, då jag ändå talade detta flytande, så valde jag att behålla språket. Det råder lite delade meningar om detta, en del anser att barnet så fort som möjligt ska komma in i det nya språket. Jag tänkte att när ändå allt annat runtomkring, miljö, personer, lukter, smaker och ljud förändras jämfört med vad barnet är van vid, så tänkte jag att det skulle vara en trygghet att fortsätta med språket åtminstone. Språket behöll jag också i drygt ett år och från 5års ålder fick barnet även modersmålsundervisning. Detta för att barnet har språket kvar och att det är ett språk som även lärs ut i skolan senare. Men detta är också enbart för att barnet tycker så mycket om att gå till den här undervisningen en gång i veckan.
    Så småningom valde barnet själv att växla språk, först enbart på förskolan, men senare även hemma. Det gick helt i barnets egen takt när barnet kände sig redo.

    Vad gäller barnets namn så valde vi att behålla barnets ursprungsnamn och bara lägga till ett mellannamn. Det ursprungliga namnet är tilltalsnamnet och barnet vill inget annat höra. Det måste också respekteras. Namnet är gångbart här även om man oftast läser det i dödsannonser, dvs nästan enbart i den äldsta generationen. Men det är ändå vackert och passar barnet, som ändå har haft detta som tilltalsnamn under de första 3 åren av sitt liv. Här har vi bortsett helt från släktingars önskan om släktnamn och sådant. Namnet var del av barnets identitet.

    Den första tiden var ett antal veckor i ursprungslandet. Till barnet hade vi skickat ett album, en s.k. livsbok. Då det var en önskan från oss att adoptera ett äldre barn, så valde vi också att inrikta livsboken mot barnet, dvs vi visade mycket om barnets rum, leksaker, omgivning, skola, lekparker, simhall, djurpark osv. Allt vad barn skulle vilja veta om sitt nya hem. Barnet hade fått titta i den här livsboken dagligen i flera veckor innan vi kom till landet och kunde allt utantill. Eftersom vi skulle tillbringa några veckor i landet så valde vi att direkt vara väldigt tydliga att säga till barnet att vi ännu inte är hemma, utan att vi snart skulle resa hem. Jag gjorde en stor kalender men en ruta per dag där jag ritade bilder om de aktiviteter vi gjorde tillsammans varje dag från dagen vi träffades till dagen vi kom hem till Sverige. Vi tittade på kalendern tillsammans varje morgon för att prata vad vi skulle göra under dagen, och varje kväll för att prata om vad vi varit med om igår, idag och vad vi skulle göra imorgon. Jag hade också köpt en bok som heter "Så går det till på flygplatsen". Den hade flikar man kunde lyfta på för att se vart bagaget tar vägen och vart man sitter i flygplanet osv. Den var mycket populär. Hemresan till Sverige gick utan problem, barnet visste exakt vad som kommer att hända och var inte nervös eller rädd alls.

    När vi kom hem till Arlanda så valde vi att inte ha någon ankomstkommitté, det hade inte funkat för vårt barn och jag rekommenderar verkligen att känna efter först, hur ert barn mår och känner sig, innan ni ordnar med mottagning med alla släktingar o vänner på flygplatsen. Vi åkte hem i lugn och ro, myste hemma i några dagar helt på egen hand. Väl hemma så sken barnet upp och kände igen sig på fotona som funnits med i livsboken. Det egna rummet, leksakerna, trädgården med gungan osv. Man kunde verkligen se att barnet kände en lättnad att det ändå blev så som det visats i livsboken. Vem vet vilka tankar som flygit runt i barnets huvud, vart är jag, varför känner jag inte igen nåt, har jag blivit lurad osv.

    Efter några dagar kom närmsta familjen på besök. Första besöket var min bror med hans nästan jämngamla dotter. De stannade i 15 min, alldeles lagom som första besök, och de hade med sig pepparkakor. Vi satt på golvet och alla åt pepparkakor och isen smällte väldigt fort. Samma sak nån dag senare med morföräldrar. En kvarts besök och sen ensamma igen. Vi kände att det gick mycket lättare att träffa andra människor när det fanns barn med, de fann varandra alltid väldigt snabbt och vårt barn trivdes väldigt bra.

    Det var viktigt att få till hållbara rutiner, gärna med vissa likheter med det liv barnet levt i barnhemmet (de positiva grejerna), så att barnet kände igen sig. Vi försökte hålla måltider vid samma tider, alltid äta tillsammans och ta god tid på oss, ingen stress men ändå följa en rutin, vara ute mycket tillsammans, läggsdags rutiner också med samma tid varje kväll osv. För varje ändring eller ny grej var det viktigt (och är fortfarande) att i god tid förbereda barnet och prata om detta, så att barnet vet vad som kommer hända. Det ger också en viss trygghet.

    Vad gäller sovning, så tyckte vi att samsovning var bra, men barnet var inte vant vid det så vi ville inte tvinga på det, vi gjorde nåt mellanting. Vårt sovrum var stort så vi ställde in barnets egen säng i vårt sovrum och det var då bara 2 m ifrån vår säng. Barnet kunde när som helst smyga över till vår säng och lägga sig mellan oss, när barnet själv kände behov och önskan om detta. Ibland var det varje natt under en period och ibland inte alls. Vid läggdags var båda föräldrarna med och vi gjorde det lite lekfullt i badrummet. Tvätta sig, borsta tänderna osv. Vi krämade barnet varje dag och gav barnet samtidigt en mjuk massage som ger värme och närhet till barnet. Efter tandborstning så lästes sagor varje dag. Barnet somnade fort men i början ville barnet somna ihopkrupen i fosterställning sovandes på min mage. Efter några månader ändrades detta lite. Barnet var mycket mörkrädd, är det fortfarande, så vi använde en nattlampa i form av ett grönt spöke från IKEA. Det fungerade fint. Barnet sov också väldigt oroligt på nätterna och snodde runt som en väderkvarn och ramlade ofta ur sängen i början. Hur detta funkat på barnhemmet vet jag ej, för där sov barnet i en vanlig säng också. Därför tog vi bort sängens ben och ställde madrassen direkt på golvet med en tjock mjuk matta intill och då var det problemet löst. Efter några månader slutade också den oroliga sömnen.

    Barnet hade ett eget rum men det användes mest som lagringsplats för leksaker i början. Efter ett år ungefär önskade barnet själv att få flytta till eget rum och vi gjorde en liten inflyttningsfest och barnet sov från den kvällen i eget rum, men hade när som helst möjlighet att komma till vårt rum på natten.

    Barnet fick många leksaker av oss och släkt och vänner, men i början märkte vi att barnet inte alls visste hur man leker med saker. Vi hade andra barn på besök och vårt barn studerade de andra barnen för att se hur de lekte och gjorde sedan likadant. När barnet var ensamt blev det svårare att leka i början men det ändrade sig snabbt. Barnet ville dock alltid leka i närheten av oss, så leksaker och lekytor hade vi i nästan varje rum. Det är fortfarande så.

    Angående maten så åt barnet som en hel karl i början, allt och mer därtill försvann och man undrar ju om barnet fick ont i magen, men visade aldrig nåt utan var hungrig jämt. När vi kom hem till Sverige så försvann detta efter några veckor och barnet blev lite mer "normal" i maten. Vi hade dock aldrig problem med att barnet stoppade undan och lagrade mat i lådor och vrår, det har jag annars hört från andra familjer med lite äldre barn. Detta beror säkerligen också på barnets erfarenheten från barnhemmet de bott på tidigare.

    Med förskola etc så är det väldigt individuellt, men jag rekommenderar en väldigt lång inskolning. Vår inskolning varade i många månader, där vi de första månaderna var med hela tiden, även om vi höll oss i bakgrunden, och bara 3 timmar och 4 dagar i veckan. Fortfarande alla måltider hemma och tillsammans med familjen. Förskolan ställde upp på detta och först efter över ett år så gick barnet upp mot fulla dagar. Föräldraledigheten delade vi lika och de första 3 månaderna var båda föräldrar hemma samtidigt. Detta lyckades vi få till med en kombination och semester, komp-ledigt, föräldraledigt, pappadagar osv. Det var väldigt nyttigt. Därefter delade vi lika med halva dagar var, där alla var hemma över lunchen. För vissa barn kan det vara mycket byten kanske att göra så här, men för vårt barn passade det perfekt.

    En annan sak som säkert är ganska vanligt för adoptivbarn, särskilt om de kommer som lite äldre, är sjukdomshistorien. Vårt barn saknar all info om detta så vi vet ingenting om vilka vaccinationer eller barnsjukdomar barnet haft. En del vaccinationsskydd gick att kolla upp vid den s.k. "tropikundersökningen", annat får man chansa på för att vara säker.

    Att adoptera ett äldre barn har varit fantastiskt och jag skulle definitivt rekommendera detta. Om ni undrar något mera så hör av er.

    Lycka till i era funderingar.


    Crazy enough to have fun all the time
  • Äldre 14 Apr 21:40
    #12

    Ett tips från en förälder som adoptera samtidigt som oss var att barnet fick en egen kamera. Det togs många bilder både i landet och på vägen hem.
    Lycka till på vägen mot era barn.

  • Äldre 15 Apr 12:01
    #13
    Tack så mycket för allt ni delat med er , underbart att få höra era historier och allt ni varit med om . Vi längtar så efter att få bli en familj , men vi har inte kommit så långt än , däremot har det börjat komma dagar då jag tvivlar på min roll som blivande mamma , är det normalt ? Vi umgås ju mycket med barn och då är jag främst " lektant " och vi har en massa kul , går helt upp i barnet / barnen , visst säger jag ifrån till vänners barn i olika situationer , visar vad som är rätt / fel mm , men tvivlen kommer ändå , är jag / vi bra nog för att ge barnet allt det behöver , tvivlar inte på att vi vill bli föräldrar men är vi bra nog , fixar vi detta ? , antar att det är normala tankar men skulle va skönt att höra från någon som känt liknande , min man och jag har ett tryggt och stabilt förhållande sedan lååång tid bakåt , vi är eniga och familj / vänner som stöttar till 100 % , kommer tvivlen om mammarollen försvinna eller kommer de alltid komma och gå ?

    Kram på er alla   Solig
  • Chimam­anda
    Äldre 15 Apr 13:06
    #14
    Alva75 skrev 2012-04-15 12:01:11 följande:
    Tack så mycket för allt ni delat med er , underbart att få höra era historier och allt ni varit med om . Vi längtar så efter att få bli en familj , men vi har inte kommit så långt än , däremot har det börjat komma dagar då jag tvivlar på min roll som blivande mamma , är det normalt ? Vi umgås ju mycket med barn och då är jag främst " lektant " och vi har en massa kul , går helt upp i barnet / barnen , visst säger jag ifrån till vänners barn i olika situationer , visar vad som är rätt / fel mm , men tvivlen kommer ändå , är jag / vi bra nog för att ge barnet allt det behöver , tvivlar inte på att vi vill bli föräldrar men är vi bra nog , fixar vi detta ? , antar att det är normala tankar men skulle va skönt att höra från någon som känt liknande , min man och jag har ett tryggt och stabilt förhållande sedan lååång tid bakåt , vi är eniga och familj / vänner som stöttar till 100 % , kommer tvivlen om mammarollen försvinna eller kommer de alltid komma och gå ?

    Kram på er alla   Solig
    Haha, tvivlen kommer att bestå, det tror jag! Men det är normalt! Den som aldrig tvivlar på sig själv, där är det kanske fara å färde. Jag tvivlar på mig själv varje dag, men jag hoppas ändå att jag är en tillräckligt bra förälder. Ingen är perfekt och ibland gör man saker som man kanske inte är så jättestolt över. Men har man t ex som förälder fått ett utbrott, så är det viktigt att man i efterhand förklarar för barnet att det var mamma som var "dum", det kan man göra om man har ett större barn. Annars skapar det känslan hos barnet att konflikter och liknande är hens fel. För konflikter kommer att uppstå, t ex när man faktiskt behöver sätta gränser. Och arg kan man bli. Man får bli arg, men man får inte systematiskt kränka barnet.
    Ni kommer säkert bli helt ok föräldrar! :)
Svar på tråden Avslag adoption