Avslag adoption

Min dotter är 5 år och nyfådd. Är det något särskilt du vill veta?
:)

Vi har bara varit hemma i tre veckor med vår dotter, som är 5 år. Och jag tror det är svårt att uttala sig generellt, när man bara har sin egen erfarenhet.

Men jag vill iaf säga att det inte har varit något problem med anknytningen för oss och vår dotter. Vår dotter är uppvuxen i en familj och har bara varit en kort tid på barnhem, så hon vet vad familj och föräldrar är. Hon är mycket fäst vid oss och ganska avvisande mot andra. Det beteendet fick hon ganska snart efter att vi "fått" henne.

Språket är på gång, vi började lära henne svenska ord redan när vi var på plats i hennes ursprungsland. Men efter bara tre veckor här är det såklart långt kvar. (Vi talar engelska tillsammans.)

Vi har valt att inte ändra vår dotterns namn, eftersom det är en del av henne. Däremot har vi givit henne ett extra förnamn, som vi har bestämt själva. Men tilltalsnamnet består alltså.

Första tiden hemma har varit tuff för oss alla. En stor omställning både för föräldrar och barn. Men det går bättre och bättre. Vi hittar en vardag tillsammans.

Att få ett större barn är att få en individ som redan har en egen vilja, en historia som hen minns, ett språk. Jag ångrar inte det minsta att vi tog emot ett större barn. Även om hon är 5 år nu, så har hon alla åldrar i sig. De åldrar då vi inte var hennes föräldrar vill hon nu ta igen och stundtals är hon vår lilla bebis som vi får bära runt. Det är både härligt och lite jobbigt. Utifrån mitt eget perspektiv så kan jag verkligen rekommendera att ta emot ett äldre barn. :)

Vad gäller rum och rutiner, så är det väl som i alla familjer tänker jag. Man ordnar det som man själv tycker är bäst. Vi tycker att vissa rutiner och gränser är nödvändigt att ha redan från början, inte minst blir det tydligt och tryggt för dottern.

Vi gjorde iordning ett rum till dottern innan vi reste iväg. I adoptionsprocessen så har man ju ofta ett rum eller delar av ett rum färdigt väldigt långt i förväg pga fotografering och dylikt. Men vi hade redan bestämt oss för samsovning, så dottern sover i vår säng. Hon älskar dock sitt rum och sina leksaker. Även om hon kanske inte har så mycket jämfört med många andra barn, så är det i hennes ögon enormt mycket saker, eftersom hon är van att inte ha något eget.

Likadant med kläder. Hon har vad hon behöver, men inte otroliga mängder.

Vår dotter kommer att börja förskoleklass när tiden är inne och vi planerar dessförinnan att vara hemma ett år med henne (mamma och pappa delar på ledigheten). Vi vill dock att hon deltar i andra aktiviteter tillsammans med barn dessförinnan, t ex öppen förskola.

Eftersom anknytningen funkar bra, har vi inga problem med att träffa vänner och familj och de får även leka med henne etc...
Hoppas det var lite klargörande. :)

Haha, tvivlen kommer att bestå, det tror jag! Men det är normalt! Den som aldrig tvivlar på sig själv, där är det kanske fara å färde. Jag tvivlar på mig själv varje dag, men jag hoppas ändå att jag är en tillräckligt bra förälder. Ingen är perfekt och ibland gör man saker som man kanske inte är så jättestolt över. Men har man t ex som förälder fått ett utbrott, så är det viktigt att man i efterhand förklarar för barnet att det var mamma som var "dum", det kan man göra om man har ett större barn. Annars skapar det känslan hos barnet att konflikter och liknande är hens fel. För konflikter kommer att uppstå, t ex när man faktiskt behöver sätta gränser. Och arg kan man bli. Man får bli arg, men man får inte systematiskt kränka barnet.
Ni kommer säkert bli helt ok föräldrar! :)