Avslag adoption

Hej TS,

jag har adopterat ett barn som var 3 när det kom och det är nu 4 år sen.

Jag ska försöka berätta utifrån mina erfarenheter så kanske du kan använda nåt i dina tankar och funderingar.

Som flera redan nämnt så är det individuellt allting. I den åldern, 3 år och uppåt, så är barnen ju egna individer med egna tankar och åsikter. En 3-åring minns, uppfattar och förstår en hel del av vad som pågår runt omkring, även om de kanske inte förstår hela sammanhanget alla gånger. Mitt barn berättade väldigt mycket om saker och ting när jag visade foton från barnhem och omgivning, men bara ett halvår senare mindes hon inte vem fosterföräldrarna var eller så ville hon inte kännas vid det. Nu vet hon vilket land hon är född i och hon vet en hel del om landet, är väldigt stolt över sitt ursprung, hon känner igen sin säng och sitt rum från barnhemmet, men hon minns inga personer (förutom hennes bäste vän från samma barnhem som också finns i Sverige och som vi träffar regelbundet)

Jag brukar skämtsamt säga att jag gick från 0 till 3-årstrots över natten, men det säger jag inte för att avskräcka. Det har varit helt underbart hela vägen. Trotsålder kommer alla barn att gå igenom förr eller senare, men för adopterade barn är det lite extra viktigt tycker jag för när ett barn trotsar så känner det sig tryggt och vill testa gränserna. För adopterade barn, att de känner sig trygga med sina nya föräldrar, är ju det man önskar och längtar efter, så även om det känns jättejobbigt med ett barn som skriker och sparkar och rullar runt på golvet på affärn, så ska man ändå se det positivt...

Mitt barn kunde prata 2 språk med relativt gott ordförråd och långa meningar, det ena språket kunde jag tala också. Det var en ganska stor fördel för det kan vara väldigt frustrerande för de äldre barnen att vilja säga och göra sig förstådda men ingen förstår vad de säger. Jag har hört från flera att barnen kan bli arga och ledsna i början, förtvivlade för att de inte gör sig förstådda, men att det så småningom ändå börjar fungera.
Vad gäller språket, då jag ändå talade detta flytande, så valde jag att behålla språket. Det råder lite delade meningar om detta, en del anser att barnet så fort som möjligt ska komma in i det nya språket. Jag tänkte att när ändå allt annat runtomkring, miljö, personer, lukter, smaker och ljud förändras jämfört med vad barnet är van vid, så tänkte jag att det skulle vara en trygghet att fortsätta med språket åtminstone. Språket behöll jag också i drygt ett år och från 5års ålder fick barnet även modersmålsundervisning. Detta för att barnet har språket kvar och att det är ett språk som även lärs ut i skolan senare. Men detta är också enbart för att barnet tycker så mycket om att gå till den här undervisningen en gång i veckan.
Så småningom valde barnet själv att växla språk, först enbart på förskolan, men senare även hemma. Det gick helt i barnets egen takt när barnet kände sig redo.

Vad gäller barnets namn så valde vi att behålla barnets ursprungsnamn och bara lägga till ett mellannamn. Det ursprungliga namnet är tilltalsnamnet och barnet vill inget annat höra. Det måste också respekteras. Namnet är gångbart här även om man oftast läser det i dödsannonser, dvs nästan enbart i den äldsta generationen. Men det är ändå vackert och passar barnet, som ändå har haft detta som tilltalsnamn under de första 3 åren av sitt liv. Här har vi bortsett helt från släktingars önskan om släktnamn och sådant. Namnet var del av barnets identitet.

Den första tiden var ett antal veckor i ursprungslandet. Till barnet hade vi skickat ett album, en s.k. livsbok. Då det var en önskan från oss att adoptera ett äldre barn, så valde vi också att inrikta livsboken mot barnet, dvs vi visade mycket om barnets rum, leksaker, omgivning, skola, lekparker, simhall, djurpark osv. Allt vad barn skulle vilja veta om sitt nya hem. Barnet hade fått titta i den här livsboken dagligen i flera veckor innan vi kom till landet och kunde allt utantill. Eftersom vi skulle tillbringa några veckor i landet så valde vi att direkt vara väldigt tydliga att säga till barnet att vi ännu inte är hemma, utan att vi snart skulle resa hem. Jag gjorde en stor kalender men en ruta per dag där jag ritade bilder om de aktiviteter vi gjorde tillsammans varje dag från dagen vi träffades till dagen vi kom hem till Sverige. Vi tittade på kalendern tillsammans varje morgon för att prata vad vi skulle göra under dagen, och varje kväll för att prata om vad vi varit med om igår, idag och vad vi skulle göra imorgon. Jag hade också köpt en bok som heter "Så går det till på flygplatsen". Den hade flikar man kunde lyfta på för att se vart bagaget tar vägen och vart man sitter i flygplanet osv. Den var mycket populär. Hemresan till Sverige gick utan problem, barnet visste exakt vad som kommer att hända och var inte nervös eller rädd alls.

När vi kom hem till Arlanda så valde vi att inte ha någon ankomstkommitté, det hade inte funkat för vårt barn och jag rekommenderar verkligen att känna efter först, hur ert barn mår och känner sig, innan ni ordnar med mottagning med alla släktingar o vänner på flygplatsen. Vi åkte hem i lugn och ro, myste hemma i några dagar helt på egen hand. Väl hemma så sken barnet upp och kände igen sig på fotona som funnits med i livsboken. Det egna rummet, leksakerna, trädgården med gungan osv. Man kunde verkligen se att barnet kände en lättnad att det ändå blev så som det visats i livsboken. Vem vet vilka tankar som flygit runt i barnets huvud, vart är jag, varför känner jag inte igen nåt, har jag blivit lurad osv.

Efter några dagar kom närmsta familjen på besök. Första besöket var min bror med hans nästan jämngamla dotter. De stannade i 15 min, alldeles lagom som första besök, och de hade med sig pepparkakor. Vi satt på golvet och alla åt pepparkakor och isen smällte väldigt fort. Samma sak nån dag senare med morföräldrar. En kvarts besök och sen ensamma igen. Vi kände att det gick mycket lättare att träffa andra människor när det fanns barn med, de fann varandra alltid väldigt snabbt och vårt barn trivdes väldigt bra.

Det var viktigt att få till hållbara rutiner, gärna med vissa likheter med det liv barnet levt i barnhemmet (de positiva grejerna), så att barnet kände igen sig. Vi försökte hålla måltider vid samma tider, alltid äta tillsammans och ta god tid på oss, ingen stress men ändå följa en rutin, vara ute mycket tillsammans, läggsdags rutiner också med samma tid varje kväll osv. För varje ändring eller ny grej var det viktigt (och är fortfarande) att i god tid förbereda barnet och prata om detta, så att barnet vet vad som kommer hända. Det ger också en viss trygghet.

Vad gäller sovning, så tyckte vi att samsovning var bra, men barnet var inte vant vid det så vi ville inte tvinga på det, vi gjorde nåt mellanting. Vårt sovrum var stort så vi ställde in barnets egen säng i vårt sovrum och det var då bara 2 m ifrån vår säng. Barnet kunde när som helst smyga över till vår säng och lägga sig mellan oss, när barnet själv kände behov och önskan om detta. Ibland var det varje natt under en period och ibland inte alls. Vid läggdags var båda föräldrarna med och vi gjorde det lite lekfullt i badrummet. Tvätta sig, borsta tänderna osv. Vi krämade barnet varje dag och gav barnet samtidigt en mjuk massage som ger värme och närhet till barnet. Efter tandborstning så lästes sagor varje dag. Barnet somnade fort men i början ville barnet somna ihopkrupen i fosterställning sovandes på min mage. Efter några månader ändrades detta lite. Barnet var mycket mörkrädd, är det fortfarande, så vi använde en nattlampa i form av ett grönt spöke från IKEA. Det fungerade fint. Barnet sov också väldigt oroligt på nätterna och snodde runt som en väderkvarn och ramlade ofta ur sängen i början. Hur detta funkat på barnhemmet vet jag ej, för där sov barnet i en vanlig säng också. Därför tog vi bort sängens ben och ställde madrassen direkt på golvet med en tjock mjuk matta intill och då var det problemet löst. Efter några månader slutade också den oroliga sömnen.

Barnet hade ett eget rum men det användes mest som lagringsplats för leksaker i början. Efter ett år ungefär önskade barnet själv att få flytta till eget rum och vi gjorde en liten inflyttningsfest och barnet sov från den kvällen i eget rum, men hade när som helst möjlighet att komma till vårt rum på natten.

Barnet fick många leksaker av oss och släkt och vänner, men i början märkte vi att barnet inte alls visste hur man leker med saker. Vi hade andra barn på besök och vårt barn studerade de andra barnen för att se hur de lekte och gjorde sedan likadant. När barnet var ensamt blev det svårare att leka i början men det ändrade sig snabbt. Barnet ville dock alltid leka i närheten av oss, så leksaker och lekytor hade vi i nästan varje rum. Det är fortfarande så.

Angående maten så åt barnet som en hel karl i början, allt och mer därtill försvann och man undrar ju om barnet fick ont i magen, men visade aldrig nåt utan var hungrig jämt. När vi kom hem till Sverige så försvann detta efter några veckor och barnet blev lite mer "normal" i maten. Vi hade dock aldrig problem med att barnet stoppade undan och lagrade mat i lådor och vrår, det har jag annars hört från andra familjer med lite äldre barn. Detta beror säkerligen också på barnets erfarenheten från barnhemmet de bott på tidigare.

Med förskola etc så är det väldigt individuellt, men jag rekommenderar en väldigt lång inskolning. Vår inskolning varade i många månader, där vi de första månaderna var med hela tiden, även om vi höll oss i bakgrunden, och bara 3 timmar och 4 dagar i veckan. Fortfarande alla måltider hemma och tillsammans med familjen. Förskolan ställde upp på detta och först efter över ett år så gick barnet upp mot fulla dagar. Föräldraledigheten delade vi lika och de första 3 månaderna var båda föräldrar hemma samtidigt. Detta lyckades vi få till med en kombination och semester, komp-ledigt, föräldraledigt, pappadagar osv. Det var väldigt nyttigt. Därefter delade vi lika med halva dagar var, där alla var hemma över lunchen. För vissa barn kan det vara mycket byten kanske att göra så här, men för vårt barn passade det perfekt.

En annan sak som säkert är ganska vanligt för adoptivbarn, särskilt om de kommer som lite äldre, är sjukdomshistorien. Vårt barn saknar all info om detta så vi vet ingenting om vilka vaccinationer eller barnsjukdomar barnet haft. En del vaccinationsskydd gick att kolla upp vid den s.k. "tropikundersökningen", annat får man chansa på för att vara säker.

Att adoptera ett äldre barn har varit fantastiskt och jag skulle definitivt rekommendera detta. Om ni undrar något mera så hör av er.

Lycka till i era funderingar.