Trespråkighet
Jag är språklärare och har under min utbildning undersökt flerspråkiga barn, både sådana med föräldrar som har olika språk samt barn med svenska som förstaspråk som går i flerspråkig skola med svenska/engelska/franska så jag kan förhoppningsvis ge några tips och infallsvinklar.
Vilket är ditt förstaspråk/modersmål? Är det svenska? I så fall ska du absolut prata det med ditt barn och inte engelska - rekommendationen är alltid att man ska prata det språk man är starkast i/det som är ens känslospråk/det som kommer naturligast. Det går alltså inte entydigt att säga att man ska prata sitt modersmål, för det som i teorin är ens modersmål dvs föräldrarnas språk är inte alltid det man anser vara ens eget språk. Jag känner många svenskar med invandrarbakgrund som anser att svenska är deras förstaspråk trots att det som kallas deras modersmål är ett annat språk. T ex om föräldrarna hellre velat prata svenska hemma med barnen, eller om man (trots att samtalen skett på modersmålet) inte haft så djup kommunikation med sina föräldrar att man upplever sig ha fått en så pass god nivå på språket att man uppfattar det som sitt starkaste språk.
Det spelar ingen roll att man anser sig kunna ett annat språk "flytande" för i kommunikationen med sitt barn är det en fördel för anknytningen att man pratar det språk som kommer mest naturligt och inte går omvägar via översättning till ett annat språk. Det kan skapa en distans mellan förälder och barn. Ni ska vara konsekventa med att prata era respektive förstaspråk med barnet, även om barnet till en början blandar ihop språken, eller bara vill svara på det ena språket. Detta beteende från barnet är mycket vanligt och helt normalt - det kan ta några år innan barnet till fullo skapat ett system för att hålla isär språken och förstå att ett koncept kan heta två olika saker och att inte alla förstår alla språk bara för att barnet gör det. Om barnet verkar förvirrat innebär det alltså inte att han/hon har problem så sluta inte bara för att det kan bli lite kämpigt på vägen. Man måste dock vara införstådd med att det inte alltid bara blir två språk "gratis" som man ofta hör folk kalla tvåspråkighet - det kan innebära behov av mycket ansträngning men är värt det i längden då man inte vill riskera att barnet får en sämre anknytning med föräldrarna eller inte kan prata med släktingar.
Engelskan behöver ni inte aktivt gå in för att "lära" barnet då det inte finns något direkt behov av det, han/hon kommer förstå ändå och ni kan ju upprepa till barnet på era språk vad som sagts mellan er. Dock är det ju ett naturligt steg att din sambo lär sig svenska om ni ska bo i Sverige, så inom en viss tid kan ju svenska bli kommunikationsspråk mellan er som par, så att ni bara får två språk och kan då satsa mer på att kompensera för att höja nivån i minoritetsspråket dvs sambons språk.
Lästips är Inger Lindbergs artikel "Myter om tvåspråkighet", nedan:
www.sprakradet.se/2228
samt Lenore Arnbergs bok Så blir barn tvåspråkiga - Vägledning och råd under förskoleåldern som innehåller praktiska tips till föräldrar. Arnberg är själv invandrad från USA och har således personlig erfarenhet av utmaningarna med att uppfostra tvåspråkiga barn, samt är forskare inom ämnet.
Lycka till!
.