Anonym (För hård?)

Äldre 7 Apr 12:36

95 svar

Curlade barn eller ej?

Jag har hamnat i en diskussion, eller dispyt kanske, med pojkvännen om var gränsen går för när barn är curlade eller inte.

Jag har inga barn, och därför blir mina argument automatiskt "mindre värda". Jag tycker ju dock att jag kan se saker ändå, och dessutom så har jag ju gott om vänner med barn och ser ju hur de är med/kring sina barn.

Men skulle vilja ha lite fler åsikter, om det är jag som är "oresonligt hård och förlegad i min syn på barnuppfostran"..

Barnen är 9 och 12 år gamla. Bor varannan vecka hos respektive förälder, vet inte hur det är med regler osv hos mamman men vet de där lägger sig tidigare (barnen har själv berättat det, att de inte kan se program X på TV hos mamma, för de får bara se halva sen måste de borsta tänderna och lägga sig)

Det jag reagerat på är följande:

Läggtider. De är sälllan isäng förrän 22 - 22.30. Officiell läggtid vardagar är 21. Jag tycker 22 (och senare) är påtok för sent för båda men framförallt för den yngre. De går upp 7 på vardagarna.
På helgerna är de aldrig i säng före 23 och det blir ofta både midnatt och senare. På helgerna går barnen oftast upp vid nio men pappa kommer upp kring 12. (Dvs frukost blir vid 12.30..)

Uppmärksamhet. De får alltid pappas uppmärksamhet direkt. Oavsett. Om han är i telefonen, lagar mat, sitter och betalar räkningar eller talar med någon annan vuxen, så barnen avbryter alltid närhelst de vill något - och får uppmärksamhet/svar.

Inkonsekvens och förhandlande. Pappan kan säga till fem gånger, varav gång 3 -5 är "sista varningen". Men det händer ingenting. När han säger till "på skarpen" börjar barnen omedelbart förhandla. Och får det. T ex så tillsägelse fem att stänga av TV-spelet, de fyra tidigare är ignorerade. Pappan: NU stänger ni av! Jag har sagt till FLERA gånger. Stänger ni inte av nu drar jag ur sladden! Barnen: Men vi kan inte spara om vi inte spelat klart banan. Men du sa ju att vi skulle få spela 10 minuter till, det kan inte gått 10 minuter (det har gått 25, min kommentar). Men om vi bara får spela klart banan, då lägger vi oss direkt, vi lovar. Osv. Och pappan kompromissar med dem och är nöjd med att de hittat en lösning.

Utdelas någon form av konsekvens, som spelförbud eller indragen veckopeng börjar barnen omedelbart förhandla och förklara varför det inte ska bli så. Eller börjar omedelbart förhandla om hur de ska få tillbaka förmånen. Typiskt exempel är "Spelförbud resten av dagen!" och barnen reagerar då endera med att bli arga, ledsna och pappa pratar med dem om varför de är ledsna, och det slutar med att de nått en kompromiss om en timmes spelförbud mot att barnen lovar att... Alternativt reagerar barnen med att bli arga och ledsna men pappa står fast. Sen börjar barnen kohandla, "om jag plockar ur diskmaskinen och går ut med soporna, får jag spela då?". Kohandeln lönar sig alltid.

Samma förhandlande sker vid alla nej. Får de nej för att hoppa studsmatta så argumenterar barnen med att "men igår pappa, då var vi faktiskt jättesnälla när du bad oss, när tant Asta var här. Det var jättetråkigt men för diiiin skull pappa pratade vi ju massa med henne fast hon är konstig och snurrig. Då borde vi väl få hoppa studsmatta nu?". Och det får de... Eller "Nej ni får inte följa med och handla idag". Barnen "Men pappa, igår fick du faktiskt se på nyheterna utan att vi störde, så då borde vi få följa med och handla".

JAG anser att man dels inte kan kohandla med självklarheter. Att barn i den åldern tar ut sopor och fyller/tömmer diskmaskinen är ju självklart? Det är vad de SKA göra enligt grundöverenskommelse med pappan. Inte något EXTRA de gör som de ska ha EXTRA förmåner för. Samma sak med rättvisepatoset de försöker med. Att de minsann uppfört sig när tant Asta var där, så då.. Att de uppför sig vid släktingbesök är en självklarthet.
Jag anser ju dessutom att det ingår i föräldraansvar att sätta gränser och HÅLLA dem. Utdelas spelförbud ska det ligga där. Barn måste bli besvikna ibland, annars kommer de vara helt oförberedda för det hårda vuxenlivet när pappa inte curlar. De måste lära sig att vänta, att ibland komma i första hand osv. Barns känslor ska respekteras, men ett barn som är arg, frustrerad och upprörd över en indragen veckopeng ja det barnet måste lära sig hantera de känslorna och se sambandet mellan handling och konsekvens. Att handlande får konsekvenser, och alla konsekvenser kan man inte bara radera ut.

Det som startade diskussionen var nu förra helgen. Jag var där, och jag och pappan har det lite tufft i förhållandet nu. Vi behövde verkligen prata om och reda ut ett par saker. Barnen var ute på gården och lekte och vi satt i utemöblerna och tittade på och pratade. Barnen kommer ideligen och vill än det ena och än det andra. Pappan säger att han pratar, att de får vänta. Men svarar ändå på alla frågor osv. Dvs barnen får uppmärksamheten etc.
Då säger ett av barnen surt att "Pappa, det här förstör hela vår helg faktiskt!"
"Det här" är då att jag och pappan pratar och de inte får exakt all uppmärksamhet de vill exakt när de vill.

Pappan reagerar mycket starkt, jag med. Men på HELT olika vis!
JAG reagerar med "Vad i...! Om barnen anser att 10 minuters samtal med någon annan från pappas sida förstör hela deras helg, när de hela fredagen, hela lördagen och fram till lunch hela söndagen haft pappa full tid, fått följa med och handla, fått följa med ut och äta, fått gå på bio med pappa och välja film, fått välja mat, fått välja aktiviteter osv - DÅ har han curlat dem till en nivå som inte bara kommer bita honom i ändan, utan även curlat barnen till en nivå som kommer att göra dem komplett oförberedda för livet därute"

HAN reagerar med "Oh herregud, nu har det här relationsproblemet påverkat barnen såpass att det förstört hela helgen för dem och de känner sig åsidosatta och oviktiga"

(Problemet i sig är ett litet missförstånd barnen inte märkt av förutom samtalet, att jag och pappan ville prata lite ifred, och det hade varit helt löst och ur världen OM vi hade fått 30 minuter ostört)

Jag kände där, när jag såg och hörde pappans reaktion att det var dags att sluta sitta tyst och säga vad jag ansåg. För allas skull, inte minst barnens. Pappan är dock helt oförstående, menar att läggtider så de kommer ju upp på morgonen, och klart de måste få vara uppe längre på helger/lov. Uppmärksamhet så de vet visst att man måste vänta när vuxna pratar, och att de inte kan få allt direkt. Samt att jag är alldeles för hård och har en gammaldags, "gestapoliknande" syn på barnuppfostran där barn inte får ta minsta plats. Samt att "det är för guds skull BARN vi pratar om?". Han kan möjligen gå med på att han ibland är "lite inkonsekvent" men när det gäller så vet barnen det.

Jag vill poängtera (och har gjort till honom med) att jag INTE anser det är BARNENS fel på minsta vis. Det är goa, härliga ungar som i grunden har en god uppfostran. Men de är ju inte dummare än att de vet att utnyttja pappas svaga punkter. Och att de kräver uppmärksamhet direkt är ju för de är vana vid att alltid få det. Klart de inte bara en dag självmant kommer tycka "oj ni pratar, ja men då väntar vi". Utan "felet" är PAPPANS och ingen annans.

Men hade vi problem innan, så har vi än värre problem nu. Jag är barnuppfostrans motsvarighet till Hitler och han "vet inte om han vill ha någon som tycker illa om hans barn i sitt liv", dessutom kan jag ju inte uttala mig om barnuppfostran "eftersom jag inte har egna barn. Hade du det skulle du förstå"...

Så, ÄR hans barn söndercurlade/på god väj att bli det, eller är jag "Hitler"?

Visst att jag är mycket strängare uppfostrad, för mig som barn var det otänkbart att avbryta en vuxen, än mindre SVÄRA åt mina föräldrar, van med att man aldrig kan kräva föräldratid och är de upptagna med annat så fick man roa sig själv. Redan som fyraåring visste jag att lagar mamma mat, så om nåt hänt får man alltid hjälp, men annars så får man leka själv med sina dockor/lego/saker tills mamma/pappa var klar med det de höll på med. Oavsett om det var laga mat, titta på nyheterna, läsa morgontidningen eller prata med varandra eller någon annan vuxen. Jag ÄR medveten om att de flesta barn idag inte har lika "snäva" ramar och "stränga regler". Men inte har de väl blivit SÅHÄR? Att barnen alltid går före allt annat oavsett vad det gäller och vad barnen vill? Att en föräldraroll är att alltid serva sina barn närhelst de knäpper med fingrarna? Att låta barnen omförhandla både husregler och saker man sagt (t ex indragen veckopeng pga inte uppfört sig bra)?

Och visst, det "är barn". Men alldeles strax är den äldsta tonåring. Den yngsta är dessutom väl tillräckligt gammal för att både en och två timmar om så krävs roa sig själv. Allrahelst 30 minuter?

Och är det verkligen "vettigt och rimligt" att en nioåring ska vara uppe till 22 eller senare på vardagar och midnatt eller senare på helger?

Nick1

Äldre 7 Apr 13:46

#11

Jag tycker såhär - gör du så att du lutar dig tillbaka och så kan pappan antingen uppfostra barnen till att hjälpa till och bete sig som folk eller så får pappan göra deras saker plus sina egna och så får han ta konsekvenserna ifall barnen inte kan bete sig, vad tror du om det?

I all välmening.
Spara dina krafter, föräldrar och då särskilt separerade sådana har extra svårt att ha krav och förväntningar på sina barn.

Du kan prova att sätta en regel att barnen inte ska vara i de allmänna utrymmena på kvällen utan de kan vara den sista vakna timmen på sitt rum och spela spel eller nåt så du kan få lugn och ro utan barn då jag tror att det är där skon klämmer.
Inget fel i det anser jag.

smulpaj01

Äldre 7 Apr 13:51

#12

Det enda jag reagerar på är läggtiden för 9 åringen. 21 la sig min pojke när han var 9. Kl 22 för 12 åringen tycker jag är helt okej, även kl 23 på lov och helger för bägge barnen.

Jag förhandlar på liknande sätt med mitt barn helt medvetet för att jag tycker det är toppen.

Jag och sonen kommer tillsammans på en lösning som vi båda är nöjda med.

Däremot säger jag ifrån på skarpen när det krävs.

Jag tycker inte din sambos föräldraskap är något direkt att bli så upprörd för som du blir.

Jag kan förstå att din sambo tycker du är onödigt hård mot barnen och kanske beror det mkt på att du inte har egna barn?!

Kan tillägga att jag inte lider av ngt dåligt samvete då jag har min son på heltid.

Amy1983

Äldre 7 Apr 13:55

#13

smulpaj01 skrev 2012-04-07 13:51:51 följande:

Jag kan förstå att din sambo tycker du är onödigt hård mot barnen och kanske beror det mkt på att du inte har egna barn?!

Det kan ligga nåt i det du skriver. Tror att man utan barn har en massa tankar om hur man själv tänker uppfostra dom och är säker i dom tankarna ända fram tills barnet/-en kommer och man inser att det inte riktigt funkar i praktiken att göra som man tänkt

hannahsmorsa.blogg.se

sextiotalist

Äldre 7 Apr 13:57

#14

Amy1983 skrev 2012-04-07 13:55:58 följande:

Det kan ligga nåt i det du skriver. Tror att man utan barn har en massa tankar om hur man själv tänker uppfostra dom och är säker i dom tankarna ända fram tills barnet/-en kommer och man inser att det inte riktigt funkar i praktiken att göra som man tänkt

Exakt, jag hade ungefär 300 principer innan jag själv fick barn, av dessa är kanske bara 3-4 kvar

Anonym (För hård?) Trådstartaren

Äldre 7 Apr 14:06

#15

Anonym skrev 2012-04-07 13:04:13 följande:

Har ni bara barnen varannan helg så kan ni hålla diskussionerna om relationen till tiden de inte är hos er. 22 Är normal sovtid för en 12 åring.

Föräldrarna har varannan vecka som sagt. Och visst kan diskussioner hållas till när de är hos mamman. Men är det verkligen rimligt att bara för man är förälder ska man inte kunna ha 30 minuters samtal med en annan vuxen människa ostört? Det behöver ju inte handla om relationsproblem, det kan ju lika gärna handla om att helt enkelt få vara vuxen tillsammans med en annan vuxen i 30 minuter. För att sen kunna vara rolig lekpappa/lekvuxen i 3 timmar.

Jag kan bara inte förstå när förälder blev jämställd med livegen och där för barnens minsta lilla behov direkt hela, hela tiden? Det är ju en orimlig belastning på människor, och hur ska de kunna ha minsta egetliv då?

Anonym (För hård?) Trådstartaren

Äldre 7 Apr 14:08

#16

Anonym (Fyrabarnsmamman) skrev 2012-04-07 13:14:31 följande:

Ja, spontant anser jag att detta är curling. Tycker du har en sund inställning och att du visst har rätt till en åsikt trots att du inte har egna barn. Men jag förstår att det kan bli så här när man bara har barnen varannan helg och det bästa för ert förhållande är kanske att du tar ett steg tillbaka... Det hade varit skillnad om han hade haft dem varannan vecka. Man har olika rutiner och regler i olika familjer, och så måste det ju få vara. Men jag hade nog reagerat som du...

Han HAR dem varannan vecka. Inte varannan helg. Står i urpsungsinlägget med, i inledningen.

Hade han haft dem varannan helg hade jag förvisso ändå ansett det curlades, men inte alls reagerat lika mycket. Vad är 48 h av 14 dagar liksom.
Men nu är det inte varannan helg utan varannan vecka.

Anonym (För hård?) Trådstartaren

Äldre 7 Apr 14:20

#17

ventilera mera skrev 2012-04-07 13:08:47 följande:

Jag ser att du fått ett klassiskt FL-svar här ovan, skit i det... herregud, det är klart du har rätt.

Det är ganska uppenbart vilka som styr hemma hos din pojkvän, och du har så rätt i allt du skriver. Det är ganska uppenbart att han lider av dåligt samvete-syndromet som en ganska stor procent av alla frånskilda pappor lider av.
Min man och hans dotter hade exakt den här relationen när vi flyttade ihop. Hon styrde hela släkten, farföräldrarna, fastrar och farbröder och sina kusiner. Fick alla barnen glass fick hon två, fick alla ett paket till jul fick hon fem, ville hon låna saker av sina kusiner så slet deras föräldrar grejorna ur näven på dem men ville de låna hennes så behövde hon inte låna ut. Pratade vuxna så fick de andra vänta, vilket betydde att de snabbt lärde sig skicka fram min bonus eftersom hon alltid fick allas odelade uppmärksamhet bara hon öppnade munnen.
Det var en katastrof. Och (med adress till smartskallen här ovan) det handlade om hysterisk curling, inte bara att hon var "ett barn".

Man SKA inte göra så mot barn, man gör dem ingen tjänst, hur gärna man än vill tro det.

Vad du ska göra åt det vet jag dock inte. JAG röt ifrån, och min man tyckte att jag var Hitler, javisst. Och jag fick också höra det otroligt onödiga och dryga (jävligt otrevligt, nedvärderande, you name it...) "Du vet inte du har inga barn kom igen då du har egna barn jag kan minsann detta för det får man tydligen helt jävla automatiskt så fort ett barn föds!" igen och igen och IGEN.
Men väldigt fort visade det sig att min bonus svarade lysande på tydliga ramar och regler. Inget förhandlande, inga hot som man inte klarar att fullfölja, inga omöjliga krav men inte heller bebisbehandling. Ett ok uppförande resulterade i roliga saker och en bra tid hos pappa. Dåligt uppförande betydde en tråkig helg i lägenheten eftersom man då inte fick umgås med folk om man inte kunde bete sig.

Min man pendlade mellan ångest och ilska medan jag spikade upp staket runt curlingbanan, men han märkte väldigt snabbt hur enkelt umgänget blev, och så mycket gladare och mer avlappnade alla var medan bonus var här.
Idag har vi två gemensamma barn och bonusen är världens bästa storasyster, hon och jag har en jättebra relation och av den söndercurlade gnällspiken finns inte ett spår kvar... tack och lov!

Men som sagt, jag kan bara säga hur JAG gjorde. Gör man så kan man lyckas, eller så går det käpprätt åt h-vete. Det finns såklart andra sätt med, man kan kliva tillbaka och se på, vilket inte jag skulle klara men som jag vet att många gör.

Men, i vilket fall som helst, jag tycker att du har RÄTT och jag tycker att du verkar bry dig om barnen så helst skulle jag vilja ta din pojkvän i kragen och berätta för honom precis vad som kommer hända om han inte lyssnar på dig - att han kommer att bli en mycket ensam människa i framtiden, för det finns inte många kvinnor som accepterar ett sånt liv, och även om han alltid har barnen så växer de också upp och skaffar egna liv förr eller senare.

Jag tror att om pappan satte ner foten och talade om att nu har reglerna ändrats, eller snarare "nu gäller reglerna som är satta" (för reglerna ÄR att man inte avbryter, väntar på sin tur, lyssnar på första tillsägelse, ligger i sängen kl 21 osv osv) så det skulle bli några veckors mutter och morr och sen skulle ALLA vara gladare.

För barnen är superbra. De sköter sig som små ljus bland andra människor, med momor/farmor och farfar/morfar etc. De skulle aldrig drömma om att be mig hälla käften eller kalla mig dum i huvudet (pappan däremot..) osv.

Dessutom så jag SER hur otroligt frustrerade de blir när det ena gången är femte tillsägelsen som är "droppen" och ibland är andra tillsägelsen som är "droppen". Frustrationen över inkonsekvensen och att aldrig riktigt veta var gränsen är, frustrationen när det trodde det som vanligt skulle gå att ignorera fyra tillsägelser, och så hade pappa en dålig dag efter jobbet och utdelade spelförbud efter ANDRA tillsägelsen. Jag SER hur kränkta, frustrerade och orättvist behandlade barnen känner sig när de inte fick så många "extrachanser" som de räknat med/brukar.

Jag ser ju också hur frustrerad pappan blir när han sagt till tre gånger och inget händer. Frustrationen att en läggning av såpass stora barn tagit 1½ timme och kaffet kallnat och filmen både börjat och slutat på TVn. Osv

Så ALLA skulle ju må bättre både här och nu, och i långa loppet, om det inte var så mycket "pappa vill vara snäll och en sjysst pappa".

Ibland har han provat. Det håller en dag, sen orkar han inte stå emot reaktionerna längre. Och då blir ju reaktionerna ÄNNU starkare nästa gång, för barnen vet ju att de "vann" förra gången.

Han kan ibland säga "jag fattar inte hur du gör?? Du ber dem EN gång och vips ligger de i sina sängar med borstade tänder". Ja, undra varför? De VET ju att jag ber bara en gång. De testade mig EN gång i början när jag hade ansvar för en nattning. Jag körde samma husregler som ska gälla alltid. Jag sa till klockan kvart i nio. Klockan nio drog jag ur sladden. Nej TV-spelen sparades inte den gången. Ja det var gråt och tandagnisslan och jag var elak, de skulle ringa mamma, jag borde åka hem, de ville aldrig mer jag skulle sätta min fot där, de skulle tala om för pappa osv.

Dagen efter var jag förlåten, och sen dess så kvart i nio säger jag till. Fem i nio har de gjort klart det de höll på med, sparat ev spel och står och borstar tänderna. För de VET att JAG står för vad jag säger. På precis samma sätt som de VET att pappa inte gör det.

Men pappa undrar vad jag har för magiskt trick för att få dem att lyssna...

(Nu har jag sällan läggningar, eller sällan så himla mycket alls eget med barnen, men ändock).

Anonym (För hård?) Trådstartaren

Äldre 7 Apr 14:35

#18

sextiotalist skrev 2012-04-07 13:37:48 följande:

Jag försöker reda ut detta. Som många skriver, barn är barn.

Men avbryta, det försöker vi undvika. Men det gäller åt alla håll, dvs man avbryter inte barn heller.

Sömn, det är individuellt. En del barn behöver mycket sömn, andra inte. Mitt barn tillhör de som inte behöver mycket sömn. Har lagt sig sent, men ändå varit uppe tidigt på morgonen (även som tonåring).

Detta med diskmaskin, ta ut sopor etc, det gjorde inte jag som 9-åring och jag var ändå hårt uppfostrad. Så det är inte alls självklart.

Min egen tonåring är en jäkel på att förhandla fram saker, har så varit sedan han började prata nästan. Kan nog snacka omkull de mest förhärdade.

Men, din man gör ett stort fel, han ger inte plats åt alla. Där är felet. Han visar inte med ord och handling att alla har samma plats.

Dessutom tycker jag faktiskt att det var helt OK att förhandla fram att använda studsmattan som "belöning" att man bjudit på sina bästa sidor när faster Asta var på besök.

Tack för svar, gav en del att fundera på =)

Jag kan förstå att sömn är individuellt, och ser ju själv att barnen är inte trötta på mornarna. Eller sitter och nickar till på kvällarna. Men jag ser ju också hur humör och uppförande/attityd förändras ju senare det blir på kvällen? Även om de inte verkar trötta i meningen sömniga, så de blir griniga, kinkiga och oftast krashar uppförandet på kvällen. De kan ha varit kanonbra hela dagen, men vid 20,30 - 21 då börjar tjafsen och bråken. De ryker i luven på varandra över att "han sa", "han gjorde" osv och vips slåss de. Enkla, artiga frågor från lillebror till storebror kan bemötas med "Äru dum i huvudet eller?" alternativt "Det kan du väl göra själv, idiot". Samma sak med pappa, så de kan fråga pappa om "Kan jag få ta ett glas saft?" Pappa tycker "Du behöver inte dricka saft nu, ta ett glas vatten om du är törstig" och barnet svarar "Meh, äru trög eller, SAFT sa jag ju".
Om man bortser från att jag blir alldeles förskräckt över att de tillåts använda en sån ton och ett sådant språk, så det är så tydligt att det där kommer just på kvällen. De skulle aldrig göra det på dagen.
Är inte det ett tecken på att de är trötta/övertrötta? Just när det kommer där kring ordinarie läggdags? Och blir värre ju senare det är? Alltså ÄVEN om de inte verkar sömninga varken då eller på morgonen?

Självklart anser jag inte man avbryter barn heller, och de ska ju ha plats att prata. Och man behöver inte om det inte är något viktigt man pratar om prompt sitta och prata i X minuter bara för att. Men kan ju slutföra meningen/ämnet man pratade om.

Diskmaskin och sopor, så okej att det inte är "standard" kanske för en nioåring (han har att plocka in i maskinen efter middag på skoldagar, och frukost, lunch och middag på helgdagar. Alltså ta undan allas tallrikar, bestick och glas efter måltider och ställda dem i maskinen). Där kanske det då borde tas bort som "krav". Men OM nu pappan valt ha det som krav, är det ändå okej att använda det som förhandlingsgrej tycker du? (Du verkar ju ha vettiga åsikter generellt så frågan är öppet ställd och inte ledande)

Anser du studsmatteförhandlingen är okej rent hoppa studsmattamässigt, eller okej att kräva att pappan engagerar sig i det med, och tar paus från det han gör? (Mattan står ju där den står så att säga, så hoppa kan de alltid. Men de vill ju helst ha sällskap, det är ju roligare så)

Jag förrstår ju att det är MYCKET enklare att "uppfostra andras ungar än sina egna barn" så att säga. Jag är ju fullt medveten om att om jag fick egna barn skulle jag garanterat både skrota saker jag nu anser självklara OCH i "missriktad välvilja" tänja regler och se genom fingrarna osv ;) Men jag har svårt försöka föreställa mig var den rimliga nivån går så att säga?

Anonym (För hård?) Trådstartaren

Äldre 7 Apr 14:40

#19

melodikräkival skrev 2012-04-07 13:46:21 följande:

Jag tycker såhär - gör du så att du lutar dig tillbaka och så kan pappan antingen uppfostra barnen till att hjälpa till och bete sig som folk eller så får pappan göra deras saker plus sina egna och så får han ta konsekvenserna ifall barnen inte kan bete sig, vad tror du om det?

I all välmening.
Spara dina krafter, föräldrar och då särskilt separerade sådana har extra svårt att ha krav och förväntningar på sina barn.

Du kan prova att sätta en regel att barnen inte ska vara i de allmänna utrymmena på kvällen utan de kan vara den sista vakna timmen på sitt rum och spela spel eller nåt så du kan få lugn och ro utan barn då jag tror att det är där skon klämmer.
Inget fel i det anser jag.

Det sista har jag försökt, då barnen ockuperar både datorn och TVn i vardagsrummet då. Dvs JAG kan inte se på TV förrän barnen lagt sig. Vilket helt ärligt, egoistiskt eller ej, känns lite irriterande. Att allt som är på TV innan 23 kan jag glömma.

Pappans lösning var att "de får en TV och en dator uppe i hallen" (alla sovrum är uppe, dvs barnen har sina rum uppe, och pappans sovrum är där). Hade fungerat fint för mig. Men barnen ville inte, de ville vara med nere. Och klart de måste få det. Så det blev en till TV, och en till dator. Har ni någonsin försökt se på TV ibredd med ett TVspel någon gång inser ni problemet med den "lösningen"...

Helt rätt i att skon klämmer inte bara i att jag ser att barnen faktiskt kommer få det rejält tufft som stora, utan att jag gärna skulle få ha LITE tid endera ifred, eller ännu hellre med pappan. Jag har inget emot att ha barn i TVsoffan eller liknande. Men jag HAR problem med att allt är på barnens villkor från morgon till sen kväll, och de omöjliggör allt annat. Jag erkänner... =S

Anonym (För hård?) Trådstartaren

Äldre 7 Apr 14:49

#20

smulpaj01 skrev 2012-04-07 13:51:51 följande:

Det enda jag reagerar på är läggtiden för 9 åringen. 21 la sig min pojke när han var 9. Kl 22 för 12 åringen tycker jag är helt okej, även kl 23 på lov och helger för bägge barnen.

Jag förhandlar på liknande sätt med mitt barn helt medvetet för att jag tycker det är toppen.

Jag och sonen kommer tillsammans på en lösning som vi båda är nöjda med.

Däremot säger jag ifrån på skarpen när det krävs.

Jag tycker inte din sambos föräldraskap är något direkt att bli så upprörd för som du blir.

Jag kan förstå att din sambo tycker du är onödigt hård mot barnen och kanske beror det mkt på att du inte har egna barn?!

Kan tillägga att jag inte lider av ngt dåligt samvete då jag har min son på heltid.

Tack för svar. Nyfiken fråga, om du - av vilken anledning det än må vara - säger NEJ till godis på onsdagen, är det förhandlingsbart efter ditt nej då?

Det jag är ute efter är om det är okej att förhandla sig fram till saker (det tycker jag med), eller om det är okej även att försöka omförhandla det du sagt så att säga?

Två påhittade händelser, den första anser jag helt okej. Den andra inte okej. Godis kanske är ett dumt exempel, men byt ut det mot nåt annat då.

Nummer ett: Barnet vill ha godis en onsdag. Föräldern tycker att "men om du äter godis nu, hur blir det då med lördagsgodiset, det är ju på lördagar vi äter godis egentligen?". Sen förhandlas det, och man når en kompromiss där barnet får äta lite godis men får lite mindre godis än vanligt på lördagen.

Nummer två: Barnet vill ha godis en onsdag. Föräldern säger "Nej, vi äter godis på lördagar". Barnet tycker "men jag VILL ha godis" och blir sen argt/ledset/frustrerat och det blir tjafs. Där frågar föräldern "Vad är du så ledsen över?" Barnet svarar att "För du är dum som säger nej till godis". Föräldern förklarar att det ju beror på att vi har som regel att vi äter godis på lördagar. Barnet blir ännu mer argt och tycker "du är bara dum och elak!" Sen börjar det förhandlas, man når en kompromiss där barnet får äta lite godis men får lite mindre godis än vanligt på lördagen. (Sen att det blir samma godisutdelning som vanligt på lördag är en annan sak vi kan strunta i)

Exempel två anser jag (som kan ha fel!) lär barnet att vad pappa säger gäller inte, att det lönar sig att uppföra sig illa för då får man sin vilja igenom och kan ändra vad pappa sa?

Jag FÖRSTÅR att ett barn i 9-10-12-årsåldern på riktigt känner frustration och att pappa är dum där i affekt. Men jag anser ju (orättvist?) att barn i den åldern måste lära sig hantera känslan av att pappa är dum? Hur ska man annars lära sig hantera t ex känslan av att chefen är dum?

OM barnet lugnt tyckt - även efter ett nej - att: Men pappa, jag har ett förslag. Om jag får lite godis idag, och så drar du bort det från lördagsgodiset? - DÅ hade jag tyckt det var okej om pappan sagt "okej, så kn vi göra" (och även lika okej om pappan sagt "nej, godis på lördagar). Så det är inte ändrandet av nejet i sig som är problemet, utan grunderna till det.

Curlade barn eller ej?

INNEHÅLL