Curlade barn eller ej?

Jag har hamnat i en diskussion, eller dispyt kanske, med pojkvännen om var gränsen går för när barn är curlade eller inte.

Jag har inga barn, och därför blir mina argument automatiskt "mindre värda". Jag tycker ju dock att jag kan se saker ändå, och dessutom så har jag ju gott om vänner med barn och ser ju hur de är med/kring sina barn.

Men skulle vilja ha lite fler åsikter, om det är jag som är "oresonligt hård och förlegad i min syn på barnuppfostran"..

Barnen är 9 och 12 år gamla. Bor varannan vecka hos respektive förälder, vet inte hur det är med regler osv hos mamman men vet de där lägger sig tidigare (barnen har själv berättat det, att de inte kan se program X på TV hos mamma, för de får bara se halva sen måste de borsta tänderna och lägga sig)

Det jag reagerat på är följande:

Läggtider. De är sälllan isäng förrän 22 - 22.30. Officiell läggtid vardagar är 21. Jag tycker 22 (och senare) är påtok för sent för båda men framförallt för den yngre. De går upp 7 på vardagarna.
På helgerna är de aldrig i säng före 23 och det blir ofta både midnatt och senare. På helgerna går barnen oftast upp vid nio men pappa kommer upp kring 12. (Dvs frukost blir vid 12.30..)

Uppmärksamhet. De får alltid pappas uppmärksamhet direkt. Oavsett. Om han är i telefonen, lagar mat, sitter och betalar räkningar eller talar med någon annan vuxen, så barnen avbryter alltid närhelst de vill något - och får uppmärksamhet/svar.

Inkonsekvens och förhandlande. Pappan kan säga till fem gånger, varav gång 3 -5 är "sista varningen". Men det händer ingenting. När han säger till "på skarpen" börjar barnen omedelbart förhandla. Och får det. T ex så tillsägelse fem att stänga av TV-spelet, de fyra tidigare är ignorerade. Pappan: NU stänger ni av! Jag har sagt till FLERA gånger. Stänger ni inte av nu drar jag ur sladden! Barnen: Men vi kan inte spara om vi inte spelat klart banan. Men du sa ju att vi skulle få spela 10 minuter till, det kan inte gått 10 minuter (det har gått 25, min kommentar). Men om vi bara får spela klart banan, då lägger vi oss direkt, vi lovar. Osv. Och pappan kompromissar med dem och är nöjd med att de hittat en lösning.

Utdelas någon form av konsekvens, som spelförbud eller indragen veckopeng börjar barnen omedelbart förhandla och förklara varför det inte ska bli så. Eller börjar omedelbart förhandla om hur de ska få tillbaka förmånen. Typiskt exempel är "Spelförbud resten av dagen!" och barnen reagerar då endera med att bli arga, ledsna och pappa pratar med dem om varför de är ledsna, och det slutar med att de nått en kompromiss om en timmes spelförbud mot att barnen lovar att... Alternativt reagerar barnen med att bli arga och ledsna men pappa står fast. Sen börjar barnen kohandla, "om jag plockar ur diskmaskinen och går ut med soporna, får jag spela då?". Kohandeln lönar sig alltid.

Samma förhandlande sker vid alla nej. Får de nej för att hoppa studsmatta så argumenterar barnen med att "men igår pappa, då var vi faktiskt jättesnälla när du bad oss, när tant Asta var här. Det var jättetråkigt men för diiiin skull pappa pratade vi ju massa med henne fast hon är konstig och snurrig. Då borde vi väl få hoppa studsmatta nu?". Och det får de... Eller "Nej ni får inte följa med och handla idag". Barnen "Men pappa, igår fick du faktiskt se på nyheterna utan att vi störde, så då borde vi få följa med och handla".

JAG anser att man dels inte kan kohandla med självklarheter. Att barn i den åldern tar ut sopor och fyller/tömmer diskmaskinen är ju självklart? Det är vad de SKA göra enligt grundöverenskommelse med pappan. Inte något EXTRA de gör som de ska ha EXTRA förmåner för. Samma sak med rättvisepatoset de försöker med. Att de minsann uppfört sig när tant Asta var där, så då.. Att de uppför sig vid släktingbesök är en självklarthet.
Jag anser ju dessutom att det ingår i föräldraansvar att sätta gränser och HÅLLA dem. Utdelas spelförbud ska det ligga där. Barn måste bli besvikna ibland, annars kommer de vara helt oförberedda för det hårda vuxenlivet när pappa inte curlar. De måste lära sig att vänta, att ibland komma i första hand osv. Barns känslor ska respekteras, men ett barn som är arg, frustrerad och upprörd över en indragen veckopeng ja det barnet måste lära sig hantera de känslorna och se sambandet mellan handling och konsekvens. Att handlande får konsekvenser, och alla konsekvenser kan man inte bara radera ut.

Det som startade diskussionen var nu förra helgen. Jag var där, och jag och pappan har det lite tufft i förhållandet nu. Vi behövde verkligen prata om och reda ut ett par saker. Barnen var ute på gården och lekte och vi satt i utemöblerna och tittade på och pratade. Barnen kommer ideligen och vill än det ena och än det andra. Pappan säger att han pratar, att de får vänta. Men svarar ändå på alla frågor osv. Dvs barnen får uppmärksamheten etc.
Då säger ett av barnen surt att "Pappa, det här förstör hela vår helg faktiskt!"
"Det här" är då att jag och pappan pratar och de inte får exakt all uppmärksamhet de vill exakt när de vill.

Pappan reagerar mycket starkt, jag med. Men på HELT olika vis!
JAG reagerar med "Vad i...! Om barnen anser att 10 minuters samtal med någon annan från pappas sida förstör hela deras helg, när de hela fredagen, hela lördagen och fram till lunch hela söndagen haft pappa full tid, fått följa med och handla, fått följa med ut och äta, fått gå på bio med pappa och välja film, fått välja mat, fått välja aktiviteter osv - DÅ har han curlat dem till en nivå som inte bara kommer bita honom i ändan, utan även curlat barnen till en nivå som kommer att göra dem komplett oförberedda för livet därute"

HAN reagerar med "Oh herregud, nu har det här relationsproblemet påverkat barnen såpass att det förstört hela helgen för dem och de känner sig åsidosatta och oviktiga"

(Problemet i sig är ett litet missförstånd barnen inte märkt av förutom samtalet, att jag och pappan ville prata lite ifred, och det hade varit helt löst och ur världen OM vi hade fått 30 minuter ostört)

Jag kände där, när jag såg och hörde pappans reaktion att det var dags att sluta sitta tyst och säga vad jag ansåg. För allas skull, inte minst barnens. Pappan är dock helt oförstående, menar att läggtider så de kommer ju upp på morgonen, och klart de måste få vara uppe längre på helger/lov. Uppmärksamhet så de vet visst att man måste vänta när vuxna pratar, och att de inte kan få allt direkt. Samt att jag är alldeles för hård och har en gammaldags, "gestapoliknande" syn på barnuppfostran där barn inte får ta minsta plats. Samt att "det är för guds skull BARN vi pratar om?". Han kan möjligen gå med på att han ibland är "lite inkonsekvent" men när det gäller så vet barnen det.

Jag vill poängtera (och har gjort till honom med) att jag INTE anser det är BARNENS fel på minsta vis. Det är goa, härliga ungar som i grunden har en god uppfostran. Men de är ju inte dummare än att de vet att utnyttja pappas svaga punkter. Och att de kräver uppmärksamhet direkt är ju för de är vana vid att alltid få det. Klart de inte bara en dag självmant kommer tycka "oj ni pratar, ja men då väntar vi". Utan "felet" är PAPPANS och ingen annans.

Men hade vi problem innan, så har vi än värre problem nu. Jag är barnuppfostrans motsvarighet till Hitler och han "vet inte om han vill ha någon som tycker illa om hans barn i sitt liv", dessutom kan jag ju inte uttala mig om barnuppfostran "eftersom jag inte har egna barn. Hade du det skulle du förstå"...

Så, ÄR hans barn söndercurlade/på god väj att bli det, eller är jag "Hitler"?

Visst att jag är mycket strängare uppfostrad, för mig som barn var det otänkbart att avbryta en vuxen, än mindre SVÄRA åt mina föräldrar, van med att man aldrig kan kräva föräldratid och är de upptagna med annat så fick man roa sig själv. Redan som fyraåring visste jag att lagar mamma mat, så om nåt hänt får man alltid hjälp, men annars så får man leka själv med sina dockor/lego/saker tills mamma/pappa var klar med det de höll på med. Oavsett om det var laga mat, titta på nyheterna, läsa morgontidningen eller prata med varandra eller någon annan vuxen. Jag ÄR medveten om att de flesta barn idag inte har lika "snäva" ramar och "stränga regler". Men inte har de väl blivit SÅHÄR? Att barnen alltid går före allt annat oavsett vad det gäller och vad barnen vill? Att en föräldraroll är att alltid serva sina barn närhelst de knäpper med fingrarna? Att låta barnen omförhandla både husregler och saker man sagt (t ex indragen veckopeng pga inte uppfört sig bra)?

Och visst, det "är barn". Men alldeles strax är den äldsta tonåring. Den yngsta är dessutom väl tillräckligt gammal för att både en och två timmar om så krävs roa sig själv. Allrahelst 30 minuter?

Och är det verkligen "vettigt och rimligt" att en nioåring ska vara uppe till 22 eller senare på vardagar och midnatt eller senare på helger?