Anonym (För hård?)

Äldre 7 Apr 12:36

95 svar

Curlade barn eller ej?

Jag har hamnat i en diskussion, eller dispyt kanske, med pojkvännen om var gränsen går för när barn är curlade eller inte.

Jag har inga barn, och därför blir mina argument automatiskt "mindre värda". Jag tycker ju dock att jag kan se saker ändå, och dessutom så har jag ju gott om vänner med barn och ser ju hur de är med/kring sina barn.

Men skulle vilja ha lite fler åsikter, om det är jag som är "oresonligt hård och förlegad i min syn på barnuppfostran"..

Barnen är 9 och 12 år gamla. Bor varannan vecka hos respektive förälder, vet inte hur det är med regler osv hos mamman men vet de där lägger sig tidigare (barnen har själv berättat det, att de inte kan se program X på TV hos mamma, för de får bara se halva sen måste de borsta tänderna och lägga sig)

Det jag reagerat på är följande:

Läggtider. De är sälllan isäng förrän 22 - 22.30. Officiell läggtid vardagar är 21. Jag tycker 22 (och senare) är påtok för sent för båda men framförallt för den yngre. De går upp 7 på vardagarna.
På helgerna är de aldrig i säng före 23 och det blir ofta både midnatt och senare. På helgerna går barnen oftast upp vid nio men pappa kommer upp kring 12. (Dvs frukost blir vid 12.30..)

Uppmärksamhet. De får alltid pappas uppmärksamhet direkt. Oavsett. Om han är i telefonen, lagar mat, sitter och betalar räkningar eller talar med någon annan vuxen, så barnen avbryter alltid närhelst de vill något - och får uppmärksamhet/svar.

Inkonsekvens och förhandlande. Pappan kan säga till fem gånger, varav gång 3 -5 är "sista varningen". Men det händer ingenting. När han säger till "på skarpen" börjar barnen omedelbart förhandla. Och får det. T ex så tillsägelse fem att stänga av TV-spelet, de fyra tidigare är ignorerade. Pappan: NU stänger ni av! Jag har sagt till FLERA gånger. Stänger ni inte av nu drar jag ur sladden! Barnen: Men vi kan inte spara om vi inte spelat klart banan. Men du sa ju att vi skulle få spela 10 minuter till, det kan inte gått 10 minuter (det har gått 25, min kommentar). Men om vi bara får spela klart banan, då lägger vi oss direkt, vi lovar. Osv. Och pappan kompromissar med dem och är nöjd med att de hittat en lösning.

Utdelas någon form av konsekvens, som spelförbud eller indragen veckopeng börjar barnen omedelbart förhandla och förklara varför det inte ska bli så. Eller börjar omedelbart förhandla om hur de ska få tillbaka förmånen. Typiskt exempel är "Spelförbud resten av dagen!" och barnen reagerar då endera med att bli arga, ledsna och pappa pratar med dem om varför de är ledsna, och det slutar med att de nått en kompromiss om en timmes spelförbud mot att barnen lovar att... Alternativt reagerar barnen med att bli arga och ledsna men pappa står fast. Sen börjar barnen kohandla, "om jag plockar ur diskmaskinen och går ut med soporna, får jag spela då?". Kohandeln lönar sig alltid.

Samma förhandlande sker vid alla nej. Får de nej för att hoppa studsmatta så argumenterar barnen med att "men igår pappa, då var vi faktiskt jättesnälla när du bad oss, när tant Asta var här. Det var jättetråkigt men för diiiin skull pappa pratade vi ju massa med henne fast hon är konstig och snurrig. Då borde vi väl få hoppa studsmatta nu?". Och det får de... Eller "Nej ni får inte följa med och handla idag". Barnen "Men pappa, igår fick du faktiskt se på nyheterna utan att vi störde, så då borde vi få följa med och handla".

JAG anser att man dels inte kan kohandla med självklarheter. Att barn i den åldern tar ut sopor och fyller/tömmer diskmaskinen är ju självklart? Det är vad de SKA göra enligt grundöverenskommelse med pappan. Inte något EXTRA de gör som de ska ha EXTRA förmåner för. Samma sak med rättvisepatoset de försöker med. Att de minsann uppfört sig när tant Asta var där, så då.. Att de uppför sig vid släktingbesök är en självklarthet.
Jag anser ju dessutom att det ingår i föräldraansvar att sätta gränser och HÅLLA dem. Utdelas spelförbud ska det ligga där. Barn måste bli besvikna ibland, annars kommer de vara helt oförberedda för det hårda vuxenlivet när pappa inte curlar. De måste lära sig att vänta, att ibland komma i första hand osv. Barns känslor ska respekteras, men ett barn som är arg, frustrerad och upprörd över en indragen veckopeng ja det barnet måste lära sig hantera de känslorna och se sambandet mellan handling och konsekvens. Att handlande får konsekvenser, och alla konsekvenser kan man inte bara radera ut.

Det som startade diskussionen var nu förra helgen. Jag var där, och jag och pappan har det lite tufft i förhållandet nu. Vi behövde verkligen prata om och reda ut ett par saker. Barnen var ute på gården och lekte och vi satt i utemöblerna och tittade på och pratade. Barnen kommer ideligen och vill än det ena och än det andra. Pappan säger att han pratar, att de får vänta. Men svarar ändå på alla frågor osv. Dvs barnen får uppmärksamheten etc.
Då säger ett av barnen surt att "Pappa, det här förstör hela vår helg faktiskt!"
"Det här" är då att jag och pappan pratar och de inte får exakt all uppmärksamhet de vill exakt när de vill.

Pappan reagerar mycket starkt, jag med. Men på HELT olika vis!
JAG reagerar med "Vad i...! Om barnen anser att 10 minuters samtal med någon annan från pappas sida förstör hela deras helg, när de hela fredagen, hela lördagen och fram till lunch hela söndagen haft pappa full tid, fått följa med och handla, fått följa med ut och äta, fått gå på bio med pappa och välja film, fått välja mat, fått välja aktiviteter osv - DÅ har han curlat dem till en nivå som inte bara kommer bita honom i ändan, utan även curlat barnen till en nivå som kommer att göra dem komplett oförberedda för livet därute"

HAN reagerar med "Oh herregud, nu har det här relationsproblemet påverkat barnen såpass att det förstört hela helgen för dem och de känner sig åsidosatta och oviktiga"

(Problemet i sig är ett litet missförstånd barnen inte märkt av förutom samtalet, att jag och pappan ville prata lite ifred, och det hade varit helt löst och ur världen OM vi hade fått 30 minuter ostört)

Jag kände där, när jag såg och hörde pappans reaktion att det var dags att sluta sitta tyst och säga vad jag ansåg. För allas skull, inte minst barnens. Pappan är dock helt oförstående, menar att läggtider så de kommer ju upp på morgonen, och klart de måste få vara uppe längre på helger/lov. Uppmärksamhet så de vet visst att man måste vänta när vuxna pratar, och att de inte kan få allt direkt. Samt att jag är alldeles för hård och har en gammaldags, "gestapoliknande" syn på barnuppfostran där barn inte får ta minsta plats. Samt att "det är för guds skull BARN vi pratar om?". Han kan möjligen gå med på att han ibland är "lite inkonsekvent" men när det gäller så vet barnen det.

Jag vill poängtera (och har gjort till honom med) att jag INTE anser det är BARNENS fel på minsta vis. Det är goa, härliga ungar som i grunden har en god uppfostran. Men de är ju inte dummare än att de vet att utnyttja pappas svaga punkter. Och att de kräver uppmärksamhet direkt är ju för de är vana vid att alltid få det. Klart de inte bara en dag självmant kommer tycka "oj ni pratar, ja men då väntar vi". Utan "felet" är PAPPANS och ingen annans.

Men hade vi problem innan, så har vi än värre problem nu. Jag är barnuppfostrans motsvarighet till Hitler och han "vet inte om han vill ha någon som tycker illa om hans barn i sitt liv", dessutom kan jag ju inte uttala mig om barnuppfostran "eftersom jag inte har egna barn. Hade du det skulle du förstå"...

Så, ÄR hans barn söndercurlade/på god väj att bli det, eller är jag "Hitler"?

Visst att jag är mycket strängare uppfostrad, för mig som barn var det otänkbart att avbryta en vuxen, än mindre SVÄRA åt mina föräldrar, van med att man aldrig kan kräva föräldratid och är de upptagna med annat så fick man roa sig själv. Redan som fyraåring visste jag att lagar mamma mat, så om nåt hänt får man alltid hjälp, men annars så får man leka själv med sina dockor/lego/saker tills mamma/pappa var klar med det de höll på med. Oavsett om det var laga mat, titta på nyheterna, läsa morgontidningen eller prata med varandra eller någon annan vuxen. Jag ÄR medveten om att de flesta barn idag inte har lika "snäva" ramar och "stränga regler". Men inte har de väl blivit SÅHÄR? Att barnen alltid går före allt annat oavsett vad det gäller och vad barnen vill? Att en föräldraroll är att alltid serva sina barn närhelst de knäpper med fingrarna? Att låta barnen omförhandla både husregler och saker man sagt (t ex indragen veckopeng pga inte uppfört sig bra)?

Och visst, det "är barn". Men alldeles strax är den äldsta tonåring. Den yngsta är dessutom väl tillräckligt gammal för att både en och två timmar om så krävs roa sig själv. Allrahelst 30 minuter?

Och är det verkligen "vettigt och rimligt" att en nioåring ska vara uppe till 22 eller senare på vardagar och midnatt eller senare på helger?

Anonym (Jag)

Äldre 7 Apr 18:29

#31

Tycker spontant att du absolut inte överdriver. Han curlar dem och det är inte bra för NÅGON. allraminst för barnen för det är DEM det okonsekventa uppfostran kommer att bita i ändan senare i livet. Sen kan jag säga att jag inte skulle tolerera sådant från min sambo. Vi har väldigt lite egentid när barnen är här, för att vi både tycker att det är viktigt att barnen är med på de flesta vuxensaker och för att vi har vh. Men när vi behöver en halvtimme för oss så tar vi den. Vi accepterar inte heller att vuxna avbröts eller att det vrids och vänds på reglerna.

Anonym (För hård?) Trådstartaren

Äldre 7 Apr 18:55

#32

melodikräkival skrev 2012-04-07 18:06:14 följande:

Jag förstår helt och fullt, tro mig.

Jag hoppas du får din röst hörd, jag vet precis hur det är att bli "överkörd", för det är så det känns eller?
Felet ligger inte hos dig och det ligger inte i grunden hos barnen utan helt och hållet pappan.
Att det sedan blir ett slags "agg" emot barnen och inte bara mot pappan är fullkomligt normalt (även om du kanske inte känner så men då tror jag du äör ett undantag

)

Försök få ett stopp på det innan du fullkomligt expolderar är mitt tips.
Annars är mitt sista tips att faktiskt göra det, expoldera alltså.

Jag gjorde det tillslut efter att jag tassat runt alldeles för länge och efter det har det bara blivit bättre oc inte bara för mig.
Sambon har fått bestämma sig vilken fot han ska stå på, barnet har fått tydligare regler och mitt behov av space respekteras.
Win- win

Hoppas allt går bra, så länge man inte trängs in i ett hörn så kan man ha hur mycket förståelse som helst.

När vi var hos en familjeterapeut så sa han något väldigt klokt, jag vet inte riktigt hur det kommer hjälpa dig men du kan nog hitta ett sätt och det var att "tvinga någon att göra något som de inte vill är lite som att dra en katt i svansen. Det enda som kommer hända är att den kommer vilja kämpa för att ta sig därifrån. Släpper man däremot svansen kan det hända att katten kommer fram frivilligt"

Du behöver känna dig respekterad och hörd, precis som din sambo och hans barn.
Men att köra över någon annas rättigheter för att ge mer plats åt någon annan ger bara en obalans och nu är det upp till gubben din att skapa balans.

Kram till dig<3

Vi är inte sambo på pappret än, men jag är väl där mer än jag är hemma i ärlighetens namn. Men det är just hur det ska bli om/när vi blir sambo som jag funderar på. Nu kan jag ju åka hem och titta på TV om så är, eller åka hem bara när jag tycker det blir för mycket.

Men flyttar vi ihop blir ju hälften (varannan vecka) av min tillvaro mitt i smeten. Även om jag tittar bort och även om barnen (än i alla fall) respekterar mig när jag är själv med dem, så kommer ju curlandet säkerligen gå mig på nerverna än mer än innan. Reaktionerna hitintills har mest varit för barnens skull, att jag tyckt det inte gagnar barnen i långa loppet som det är. Men jag misstänker att det kommer riskera att störa på en helt annan nivå om det är mitt hem (också) det försiggår i. Att inte kunna åka hem när jag får nog helt enkelt.

Pappan tog det ju kanske inte direkt bra när det togs upp nu, utan förutom då att han anser jag är på tok för hård så tog han det som ett angrepp på barnen, att jag tycker illa om dem. Det gör jag inte, tvärtom. Men antar risken är att det smittar över på barnen om man har det under näsan hela tiden? Att jag just får "agg" mot barnen som du skriver. Än har jag INTE det, det är pappan jag har "agg" emot om jag har det mot någon.

Anonym

Äldre 7 Apr 19:57

#33

22 är sent för en 9 åring tycker jag. Vid 21.15-21.30 allra senast lägger sig min 9åring en helg.

Halv 9 en vardag med skola om han går upp halv 8.

Du måste nog vara öppen för att se även dina brister.... du låter faktiskt som att ALLT du sa är rimligt.

Att sitta och reda ut din och sambons problem i närheten av ungarna...är väl inte så vuxet. Dom känner av vibbarna och blir oroliga. Min grabb brukar bli som en plåsterlapp och springa och kramas ideligen om det bleir "oroligt" här hemma. Typ sist jag var knäckt över svärmors påhopp.

Det låter också som att du tror att du kan styra och ställa med tre stycken utifrån dina värderingar och normer.
Tror du det funkar? Farsan har sitt sätt med barnen och vill inte han ändra det självmant när du påtalar det...räkna med att du bara slår huvet i väggen gång på gång.

Det låter som du var hårt hållen som barn och att det minsann var rimligt. Om jag var du skulle jag bryta med gubben, lära känna mig själv och sen ge mig ut och träffa en gubbe som vill liknande som du.

Believe me, du kan INTE NÅGONSIN förändra en annan vuxen människa, om den inte själv är med på tåget.
I relationer kan man varken bli varnad eller tvingas sluta.....lika bra att dra om det inte passar. Så får han leva på sitt vis med sina barn. Och lära sig en läxa av det kanse? Eller inte....alla är inte öppna för förändring.

Är du själv det? Syna dig själv krasst? Själv tycker jag du har en del vettiga synpunkter, men också en del orimliga. Kanske måste man ha egna barn för att fullt ut förstå bindningen och känslorna man har för sitt barn.

Anonym (För hård?) Trådstartaren

Äldre 7 Apr 20:10

#34

Anonym skrev 2012-04-07 19:57:13 följande:

22 är sent för en 9 åring tycker jag. Vid 21.15-21.30 allra senast lägger sig min 9åring en helg.

Halv 9 en vardag med skola om han går upp halv 8.

Du måste nog vara öppen för att se även dina brister.... du låter faktiskt som att ALLT du sa är rimligt.

Att sitta och reda ut din och sambons problem i närheten av ungarna...är väl inte så vuxet. Dom känner av vibbarna och blir oroliga. Min grabb brukar bli som en plåsterlapp och springa och kramas ideligen om det bleir "oroligt" här hemma. Typ sist jag var knäckt över svärmors påhopp.

Det låter också som att du tror att du kan styra och ställa med tre stycken utifrån dina värderingar och normer.
Tror du det funkar? Farsan har sitt sätt med barnen och vill inte han ändra det självmant när du påtalar det...räkna med att du bara slår huvet i väggen gång på gång.

Det låter som du var hårt hållen som barn och att det minsann var rimligt. Om jag var du skulle jag bryta med gubben, lära känna mig själv och sen ge mig ut och träffa en gubbe som vill liknande som du.

Believe me, du kan INTE NÅGONSIN förändra en annan vuxen människa, om den inte själv är med på tåget.
I relationer kan man varken bli varnad eller tvingas sluta.....lika bra att dra om det inte passar. Så får han leva på sitt vis med sina barn. Och lära sig en läxa av det kanse? Eller inte....alla är inte öppna för förändring.

Är du själv det? Syna dig själv krasst? Själv tycker jag du har en del vettiga synpunkter, men också en del orimliga. Kanske måste man ha egna barn för att fullt ut förstå bindningen och känslorna man har för sitt barn.

Det är klart jag tycker min åsikt är rimlig? Och kan förklara hur jag tänkt. Men jag hade ju inte frågat om jag inte varit öppen för att den kan vara fel, och det hoppas jag framgår. Jag har heller inte försökt förändra en enda regel eller uppfostransdel kring barnen, det innebär ju dock inte att jag inte kan tycka kring det?

Pappan väljer i samråd med mamman hur han vill uppfostra barnen. Jag kan välja om jag vill stanna eller om jag vill gå. Ser det dock som lika dumt att gå och irritera sig eller att gå för barnen curlas - och så är de enligt allmänna normer inte curlade, som om jag tyst tror att "det är nog såhär det normalt är" och står ut och så är barnen enligt allmänna normer curlade.

Dessutom så anser jag att alla människor bör få ta ställning till om de vill ändra sig själva. Dvs om jag skulle känna att "det är helt omöjligt för mig att acceptera att barnen är uppe till 22 en vardag om jag bor där", så anser jag att det är sjysstast mot pappan att säga det, istället för att bara säga "jag vill inte bo med er". Bara som exempel. Sen om pappan då själv väljer att bli bättre på att följa den officiella läggtiden, eller om han väljer att han vill ha det som han har det - det är ju alltid ett val. Skulle jag inte kunna leva med läggdags kl 22, och han inte kunna tänka sig ändra - ja då får man diskutera lösningar. Är lösningen vara särbos, är den att bo samman varannan vecka, är den att avsluta förhållandet? Det är ju sådant man gemensamt kommer överens om.

Man kan aldrig kräva att en vuxen människa ska ändra sig - nej. Men man kan ge alla chansen att ändra sig om de vill det. Jag har en hel massa singelolater som jag själv valt att ändra när de påpekats. Av fri vilja för jag själv endera sett de är fel, eller att de helt enkelt inte betyder så mycket för mig så om de stör någon annan så hellre ändra dem och behålla personen i mitt liv än bara av princip behålla dem.

Men det finns ingen anledning att ens försöka diskutera ett sådant känsligt ämne som att ha synpunkter på någon annans barnsuppfostran/sätt att ta hand om sina barn, om man är helt ute och cyklar.

Sen ang lösa relationsproblem, så det lät kanske värre än det var. Barnen hade ingen aning om vad vi pratade om, vi hade lika gärna kunnat pratat om sommarens semester, om badrummet ska renoveras eller ej eller vad sjutton som helst. Poängen var att det var en diskussion som inte kändes som man ville spara till en vecka senare. Just för det var ett enkelt missförstånd, ingen ilska, inget gräl. Men genom att bara prata om vad som hänt så skulle saken vara ur värden på max 30 minuter.

Vilka förväntningar (som jag har alltså) tycker du jag har som är orimliga? Det är ju just sådant (och motivering då såklart) som jag VILL höra? =)

Anonym

Äldre 8 Apr 07:45

#35

Jag har fem barn (rätt stora nu) och jag hade ALDRIG orkat med att ha det som du beskriver. TV-spels-TV:n _bredvid_ den vanliga TV:n? För att "barnen vill det"? ALDRIG! Och att genast avbryta allt annat om barnen vill något, nä, det finns inte på kartan. Visst, det blir många kompromisser. T ex när våra barn var mindre hade jag ett TV-program i veckan jag ville se och det var inte förhandlingsbart. Jag hade rätten till TV:n den timmen varje vecka och barnen fick inte störa mig då (om det inte var otroligt viktigt såklart). Men övrig tid, hela veckan, så hade faktiskt barnen första tjing på TV:n, enklast så. Jag satte mina barn i första rummet säkert 90% av tiden men det verkar vara lite mer än så hemma hos er...

Anonym (Jag)

Äldre 8 Apr 09:16

#36

Ärligt talat så bör du gå eller föra ett särboförhållande som ändå inte kan leda till något mera. Farsan verkar fostra respektlösa individer utan något som helst känsla för konsekvenser eller ansvar. Vill du vara med på det? Vill du behöva lyssna på vilka problematiska tonåringar det blir utav dem? Jag skulle nog försöka föra fram mina åsikter (och jag tycker att det mesta du beskriver är väldigt ILLA för BARNEN), och om farsan inte lyssnar, jo då drar man. Kärlek hit eller dit men sådana problem kan van väl leva utan.

Ess

Äldre 8 Apr 09:30

#37

Anonym (För hård?) skrev 2012-04-07 18:55:35 följande:

Vi är inte sambo på pappret än, men jag är väl där mer än jag är hemma i ärlighetens namn. Men det är just hur det ska bli om/när vi blir sambo som jag funderar på. Nu kan jag ju åka hem och titta på TV om så är, eller åka hem bara när jag tycker det blir för mycket.

Men flyttar vi ihop blir ju hälften (varannan vecka) av min tillvaro mitt i smeten. Även om jag tittar bort och även om barnen (än i alla fall) respekterar mig när jag är själv med dem, så kommer ju curlandet säkerligen gå mig på nerverna än mer än innan. Reaktionerna hitintills har mest varit för barnens skull, att jag tyckt det inte gagnar barnen i långa loppet som det är. Men jag misstänker att det kommer riskera att störa på en helt annan nivå om det är mitt hem (också) det försiggår i. Att inte kunna åka hem när jag får nog helt enkelt.

Pappan tog det ju kanske inte direkt bra när det togs upp nu, utan förutom då att han anser jag är på tok för hård så tog han det som ett angrepp på barnen, att jag tycker illa om dem. Det gör jag inte, tvärtom. Men antar risken är att det smittar över på barnen om man har det under näsan hela tiden? Att jag just får "agg" mot barnen som du skriver. Än har jag INTE det, det är pappan jag har "agg" emot om jag har det mot någon.

Jasså ni bor inte ihop ännu.
Då tycker jag att du ska ställa krav på pappan hur du tycker det ska va INNAN du ens funderar på att flytta samman. Annars kommer det bara att bli så att du efter några månader tröttnar, men då står du utan lägenhet och får börja om med att leta.
Funkar det inte för dig innan ni flyttat ihop så kommer det inte helt magiskt att förändras när du flyttar in. Gör absolut ingenting innan du tycker att det känns rätt och du känner att pappan lyssnar på dig.

Anonym

Äldre 8 Apr 12:24

#38

Jag tycker inte att du har med det att göra. Ni bor inte ihop.
Tycker pappan att du är för hård så är du för hård, det är hans barn - han bestämmer.
Hade jag varit honom hade jag verkligen inte ens övervägt att flytta ihop med dig.

Nick1

Äldre 8 Apr 12:31

#39

Anonym skrev 2012-04-08 12:24:50 följande:

Jag tycker inte att du har med det att göra. Ni bor inte ihop.
Tycker pappan att du är för hård så är du för hård, det är hans barn - han bestämmer.
Hade jag varit honom hade jag verkligen inte ens övervägt att flytta ihop med dig.

Ja det kan vara jobbigt när verkligheten knackar på.
Han kanske ska leva ensam med barnen, många ensamstående med barn gör just det då de ofta kan vara extra både självgoda och egocentriska vilket kanske var till grund för att de inte kunde hålla ihop familjen från första början

Anonym

Äldre 8 Apr 14:01

#40

melodikräkival skrev 2012-04-08 12:31:17 följande:

Ja det kan vara jobbigt när verkligheten knackar på.
Han kanske ska leva ensam med barnen, många ensamstående med barn gör just det då de ofta kan vara extra både självgoda och egocentriska vilket kanske var till grund för att de inte kunde hålla ihop familjen från första början

Ja, antingen får han leva ensam med barnen eller finna en partner som delar hans inställning till hur han vill ha det med sina barn.

Vad är det med det som du försöker göra dig löjlig över nu? Du har ju själv skrivit ett otal gånger om att du ångrar att du gav dig in i det förhållande du har. Det kommer den där ts-kvinnan att göra också - eftersom de är så olika och eftersom hon irriterar sig på situationen och på barnen redan innan de ens flyttat samman.

Curlade barn eller ej?

INNEHÅLL