Pregotime-start...Utbyte av tankar och erfarenheter... :)
Har lite dö-tid på jobbet och har suttit och läst inlägg långt tillbaka i tiden. Vad positiv man var då. :P
Känner mig inte alls lika positiv längre. Sa åt min sambo idag, att om vi inte får ett plus denna gång, kanske jag vill ta en paus i bebisverkstan. Det är tankar som kommit över mig senaste veckan. Det är inte för att jag inte vill ha barn, men det är ju en press hela tiden...Lyckas pergotimen denna gång? Släpper ägget? Myser vi tillräckligt? osv....Skulle vilja leva utan den pressen ett tag.
Har ni någonsin känt att ni bara vill ge upp? Vad har fått er att fortsätta?
Ska köpa test imorgon och ta det på måndagmorgon. Är ledig då, så möjligheten att sitta och tjura hemma finns om det är negativt.
Många tankar i huvudet just nu!
Jag kan absolut förstå er som inte har ett barn sedans innan att det känns ännu mera jobbigt. Jag hoppas ingen tycker att jag trampar på några tår eller så. Men min längtan är stark precis som ni har, och jag vet hur det är att ha ett barn och det gör bara att jag verkligen vet vad det ni längtar efter. Jag känner också sorg över att jag åkte på förlossningsdepression med mitt barn första tiden. Känns som att jag blev snuven på första tiden för att jag bara vandrade i en dimma och inte ville leva längre. Jag kan inte ta tillbaka den tiden, men jag vill få chansen att uppleva första bebistiden på nytt igen och verkligen njuta av det. Jag har plats i hjärtat att älska fler barn. Jag är en riktig familjemänniska och om det inte kan bli fler barn så kommer det ta mycket hårt på mig.
Hur länge har ni som inte är gravida försökt nu? Vi är uppe i 19 månader nu tror jag.