Bortskämd, klängig eller självständig?

Jag vet inte om det där är två teorier egentligen. För det första stämmer ju överens med verkligheten, medan det andra bara är myter.

Vi bar sonen mycket, samsov de första månaderna, ammade fritt, lät honom aldrig ligga och gråta eller skrika ensam och har inte använt några sovmetoder.

Idag är han 1,5 år och om han är självständig är för tidigt att säga, men han är väldigt nöjd och harmonisk. Kan leka själv långa stunder, men vill emellanåt sitta i famnen och läsa en bok. Vill ibland gå själv och ibland kramas och sitta i famnen. En ganska normal unge, alltså.
Somnar oftast själv på kvällarna. det är inget vi har tvingat fram eller försökt "lära" honom, utan det kom när han var mogen för det, runt 1 år.

Jag bar vår son mest hela dagarna första året, han avskydde sängen, vagnen, bilstolen, babygym, babysitter....ALLT ANNAT än just famnen. Idag är han ganska självständig, men ändå ganska så mammig/pappig fortfarande och vill gärna inte gå iväg någonstans utan någon av oss (förrutom mor-/farföräldrar eller förskolan). Han är 5,5 år nu. Tror dock inte detta har något med hans första år att göra.

Jag håller nog inte med om att det är två teorier. Den ena är ju förankrad i forskning medan den andra hör hemma bland myter.

Jag röstade för övrigt på alternativ 1

Jag bar min unge och var med henne dygnet runt i stort sett, under första året. Hade henne i sjal och tröstade direkt när hon var ledsen. La aldrig ner henne för att jag var "tvungen" att göra något annat. 
Hon är nu självständig, klok, rolig och har inga som helst problem att vara ifrån mig eller sin pappa. Hon har ett nära förhållande med sin mormor, som passar henne ofta då vi bor grannar. Det är aldrig problem att lämna på dagis. Nu är hon fyra, fyller fem i år.

Planerar att göra likadant med nya dottern som kommer i september. 

Vi är i så fall "nr 1" på din indelning där.

Vår son är idag 2,5 år. På eget initiativ vill han ibland sova i sin egen säng, han är självständig, har väldigt god självkänsla och hög integritet! Något vi tycker är extremt viktigt. Han vet att hans behov och hans åsikter är lika mycket värda som någon annans och låter sig aldrig "köras med". Om han inte tycker om något säger han det.
Om han är ledsen säger han ofta "jag ledsen, för mamma ska gå" eller liknande.

Empatisk och väldigt trygg.

Jag har burit med sjal och ammat i famn och samsovit och min plutt är en liten klängfis och han är nu 10 mån=)

TS, du har en 10-veckors bebis . Finns liksom inget att diskutera då.  Man ammar fritt, samsover om barnet visar att det behöver det, svarar direkt på gråt och visst är det bästa som finns att sjala . Skaffa ett bra bärredskap så kan du bära länge tlll . Min yngsta fyller snart 3 år och aldrig testat vagn. Han vill inte bäras så ofta längre så sörjer det faktum att jag snart inte kommer att ha fler barn ständigt tjattrande på ryggen och som virar in sina fingrar i mitt hår. Vi har sovit tillsammans med båda våra ända tills förra veckan (i stooor säng 390-bred) då storebror plötsligt själv sa att han ville sova själv i lekrummet. "Jaha", sa vi och bäddade sängen åt honom där. Att frigöra sig är ju något som finns medfött hos barn. För vår del känns det naturligt att låta dem få visa vägen.

Men det händer ju mycket på vägen . Jag anser att jag fortfarande har små barn, men jag agerar inte på gråt och skrik på samma sätt idag som när de var 10 veckor . Min 3- och 4-åring skriker ibland för att de VIIIIIILLLLLL och jag vill inte . Det är också en livserfarenhet för små barn......att andra människor har gränser och andra viljor , men de är inte 10 veckor . Upplever att vi (trots att de bott i sjal har två lugna och harmoniska barn som är rätt framåt och omtänksamma. Får den responsen från förskolepersonalen också. De började sent (vid 3 års ålder respektive 2,5 års ålder). Det är ju i mångas ögon också.....lite besynnerligt .

Jobbar på högstadiet......och det ungdomarna skriker efter är vuxen närvaro. Man kan inte skämma bort barn i någon ålder med sin kärlek, omsorg och närvaro. Dåligt samvete över bristande närvaro kan däremot skämma bort barn.....om man som dövar sitt samvete genom att köpa prylar och curla.

Har sju barn...  Äldsta är nästan 20.. yngsta fyller snart 1..  Alla har blivit burna och fått sova i min säng när det velat det... Jag har aldrig låtit dom gråta, utan svarat på deras rop när de var små...

Alla sju barnen somnar i sina egna sängar och sover där hela nätterna..  Dom är självständiga och duktiga...  Minsta tjejen är inte så stor än så hon brukar komma över i vår säng vid 6 på morgonen ungefär..  De andra barnen gör det aldrig.

Så..  Alternativ ett är det jag kört med och enligt mig det enda rätta. Jag blir sjukt irriterad när en del föräldrar babblar om att deras veckor gamla (eller månader för den delen) bebisar mår bra av att tränas i att bli lite mer självständiga.....   Tröttsamt och okunnigt..

Jag har 7 barn och alla har ammats fritt, sovit med oss och blivit upplockade vid minsta pip av missnöje (nej, jag har inte ryckt upp sovande barn som gnytt i sömnen!). Barn nr 2 är den ende som sovit i egen säng från start, och det var hans eget val. Av någon anledning trivdes han bättre så.
Ingen av dem har heller gått på dagis, utan de har varit hemmabarn.

När den äldsta var 3 år, så bestämde hon att hon var stor nog att lämna hemmet och gå själv till kompisarna. Hon knallade glatt i väg utan att se sig om, så jag fick jaga henne jämt. Vid 16 år började hon gymnasiet i en annan kommun och flyttade då till studentlägenhet.
Nästa dotter flyttade hemifrån vid 18 års ålder och dottern efter det var 19 år. Hur självständiga som helst! Däremot barn nr 2, som gillade att vara själv när han var liten, han bor fortfarande hemma fast han fyllt 25 ...