Vär flicka i magen lever inte

Beklagar verkligen. Vilken vecka var du i?

Det är många som gör det, så det kan du visst göra.

usch va hemskt!! beklagar!!

Beklagar verkligen. Klart att du kan skriva på Facebook. Gör det som känns rätt för er!

V. 18+2 är jag i idag, eller skulle vara. De sa inte exakt när hon slutade andas men de tippade på att det var nu den senaste veckan. Känner mig så arg för jag blev kallad till RUL i måndags men de bokade om den till i morse istället. Tänk om de kunde ha sett att något var fel i måndags, tänk om hon levde, tänk om hon kunde ha överlevt.

Vill börja med att verkligen beklaga sorgen! Fy sjutton vilken sorg.

När det gäller att berätta så tycker jag det kan vänta. Jag tycker att de människor du redan berättat om graviditeten för är dom som du undermedvetet valt som ditt support nät. Så prata med dom som du kände dig trygg att berätta från början till. Självklart ska du sen inte förneka din dotter men det kan du prata om sen, när du mår bättre och har fått bearbeta din sorg. Det finns inte mycket folk på t ex FB kan säga ändå, det blir för tungt. Så jag tror det är bättre att det är något du kanske tar upp när det kommer upp ett samanhang när du är med vänner t ex.

Beklagar verkligen TS,  ta din tid att bearbeta detta och sörja din fina tjej, det måste du unna dig själv.

kram

Jag känner att jag vill skriva ut det. Hon är min flicka, min dotter... Även om jag aldrig kommer att få träffa henne levande känner jag att det är mitt barn, jag är mamma till henne. Känns fel och fult att mörka om det, som om hon inte existerat öht.

Men är rädd att folk ska tycka att det är fel eller makabert att skriva ut sånt här på fb. Känns lite tabu, jag vet inte.

Åh lilla du, jag känner så med dig. Själv förlorade jag ett barn strax innan jul. Vår lille son levde visserligen vid ultraljudet, men var så svårt missbildad att han inte var livsduglig och därför tvingades vi avbryta.

- Vi hade heller inte berättat för så många. För mig blev lösningen att  jag bad min bästa vän (en av få som jag berättat för) se till att de andra jag ville skulle känna till det här fick veta vad som hänt. Jag orkade helt enkelt inte själv.
Jag hade inte lagt ut något om det på fb, liksom du hade jag tänkt göra det tidigaste efter ultraljudet, om allt var bra. Därför kändes det heller inte rätt att göra det när det värsta hade hänt. Istället skickade jag sms till de vänner jag ville skulle veta och/eller personliga meddelanden på fb.

Jag tror man måste göra det som känns bäst för en själv. När vi drabbades var det många som ville ringa eller som erbjöd mig att ringa hem till dem dygnet runt. Självklart uppskattade jag allt stöd, men jag klarade helt enkelt inte av en sortens kontakter just då. Sms och mejl var det rätta för mig. Men som sagt. Där måste man känna efter själv. 
Men att mörka vill verkligen inte jag heller! När/om vi får ett friskt barn som faktiskt överlever hela graviditeten kommer jag att sätta in en tidningsannons där även hans/hennes änglabror finns med. Jag vet att det finns en debatt om när man får kalla sig änglaförälder osv, men för mig handlar inte det här om att JAG har behov av något slags titel på mig själv utan att jag vill erkänna och visa att man lille son har funnits. Även om han inte kunde komma till oss här på jorden var han oändligt älskad och efterlängtad och ingen som jag vill gömma för omgivningen.  
  

Är så ledsen för att ni har drabbats av det här. Känner verkligen med er av hela mitt hjärta!

Många kramar