Hur får jag mitt barn att visa smärta (jag önskar ENDAST svar av ADOPTIVFÖRÄLDRAR eller andra INSATTA!!!!)

Du vill kanske inte ha svar från mig för jag har inget adopterat barn? Du får säga ifrån då.
Jag har en son som är extremt smärttålig som reagerar sådär. Han blir ledsen om det händer något oväntat som när han ramlar eller blir slagen men aldrig när han är sjuk och öroninflammationer känns "konstigt".
Han har gått med bruten arm i ca 3-4 dagar innan vi såg att han höll armen mer stilla än normalt och han har spelat en fotbollsmatch med en helt avbruten handled. (Matchen var "viktig" och det gjorde ju inte ont)
Vi har inte sökt för det men jag försöker få honom att förstå att han måste ta kroppens små signaler på allvar och jag försöker lära om smärt-vokabuläret.
Jag vet inte om eller hur man kan diagnostisera det men var noga med att berätta för läkare om X behöver vård, var extremt övertydlig! Min sons blindtarm brast för läkarna tog han inte på allvar "för han hade inte ont" ändå höll jag på att tjata mig blå.

Jag har inte heller adopterat men har en smärttålig dotter och precis som ditt barn så spräckte mitt trumhinnan utan att vi märkte något. Man känner sig jättedålig. Däremot är hon inte såpass att hon skulle kunna göra grejer med bruten arm. Häromdagen gnällde hon om ont i örat vilket jag genast tog på allvar eftersom hon sällan säger något. Visade sig att hon hade en kraftig öroninflammation och när vi pratade om det sen så hade hon haft ont i öronen i flera dagar men "bara" lite som hon själv sa.

Jag förstår din frustration ts och hoppas du kan få något bra svar. Har man tufft när man är liten är det lätt att man "stänger" av.  Hoppas du med tiden får honom att känna att det finns folk som bryr sig om honom och som tröstar.

Vårt (adopterade) barn är också jättetuff och visar inte smärta, vilket smärtar mig som mamma eftersom detta kan vara ett tecken på att barnet "gett upp", och har blivit hårdhänt hanterat på barnhem/fosterhem.

Sjukvården berömmer vårt barn hela tiden att det är så "duktigt" men jag tycker tvärtom att det är otäckt och det gör mig illa till mods. Men i övrigt är vårt barn glad och känns tryggt.

Har inget bra svar just nu TS. Men jag ska fundera vidare. Och följa tråden.

Gråter h*n när han tex vaknar på natten eller vid vilka andra tillfällen gråter h*n? För då kan jag tänka mig att h*n inte är helt avtrubbad känslomässigt, vilket är bra.

Till er som har smärttåliga barn som inte är adopterade vill jag säga att självklart får ni svara det får mig ju att fundera på att det kanske inte enbart har med adoptionen att göra och får mig också att än mer förstå hur allvarligt detta är.

Att jag skrev som jag gjorde redan i rubriken var för att det OFTA kommer in otrevliga människor som bara vill "stöka omkring" i adoptionstrådarna och tex. ifråga sätta adoption överhuvudtaget och de har jag tröttnat på efter många försök att lära dem om adoption.

 I min ledsenhet över att inte kunna hjälpa X som jag önskar så tänkte jag inte så långt som att ni med smärttåliga barn också så klart har mycket att ge! Förlåt!

Jag har ett adopterat barn, vi har haft samma problem med vårat barn, nja eller inte samma men nära.

När vi var i landet så halkade vårat barn och slog sig jätte hårt i ett marmorgolv inga tårar utan bara ett gnidande på de slagna stället,
vi misstänker att barnet har blivit tillsagd när det har gjort sig illa och gråtit, för barnet kollade på oss som att vi skulle slå barnet, när vi sen lyfte upp barnet och kramade och tröstade så kramades det tillbaka men inga tårar kom, en vecka senare faller barnet från sängen och det gjorde med all säkerhet ont, även denna gång stod barnet och kollade på oss som att vi skulle slå barnet.
Men när vi kom fram och lyfte barnet och kramades så var det helt okej men inga tårar eller annat som visade på smärta.

Men detta ändrades när vårat barn sprang och halkade och slog bakhuvudet hårt i samma marmorgolv som tidigare, jag sprang fram till barnet och grät av stressen av det som nyss hänt och framför mig spelades alla möjliga händelser upp, att vi skulle få resa hem utan vårat barn att barnet skulle bli hjärnskadat och vi skulle få tillbringa månader i landet vakandes vid barnets sjukhussäng.
Jag grät massor och då släppte det för vårat barn, barnet grät jag grät, maken försökte trösta och andra på restaurangen försökte trösta mig, men jag hade nog så mycket känslor som jag låst in så länge att det inte gick att stoppa hur som helst, efter denna gång så har vårat barn släppt på alla hämningar, och nu är det tårar för minsta lilla ett litet skrubbsår och det sprutar tårar.

Jag och maken misstänker att dom sa till barnen på barnhemmet att dom fick inte gråta inför sina nya föräldrar man ska vara snäll och glad annars vill dom inte ha dig, vårat barn är lite äldre, strax 4 år och när barnet berättar så berättar hen det på ett sätt som får oss att tro att det var precis så.
Det har berättas om en pojke som inte skulle få en ny mamma och pappa för barnet var bråkigt och ofta ledsen.
Det gör så ont i mitt hjärta när jag tänker på dessa barn som är kvar, och när jag ser på mitt barn som har haft 3 år på detta barnhem och kanske aldrig fått gråta eller visat känslor.
Barnhemmet var fint med ganska mycket personal så jag tycker att någon bör haft tid att trösta någon gång.

Jag tycker inte att du är en dålig mamma det är ju helt omöjligt att veta något om barnet inte visar.

Sen ska man tänka på att barn ofta har extremt hög smärtgräns och våra barn har ofta fått lägga smärta åt sidan för att överleva.

Massa massa kramar till dig