vilda barn...

Jag tror att det är väldgt lätt hänt att föräldrar som är lite väl överansträngda enbart ser till sitt! Att ditt barn sover tännker de inte på men när deras små kärleksklumpar somnat så är de i sjunde himlen och vill inte att något ska påverka den sömnen:)

Jag skulle föreslå kankse att du tar upp frågan "hur Vi ska göra med Våra barn ex - att sova middag när vi umgås. jag tror kanske att de då hajjar till och kommer på att duin flicka oxå är lika mycket värd.

Man blir "hemmablind" ibland. När man bara har en liten på 1år, så kan ett syskonpar i den åldern vara till mycket oväsen. Och det är svårt att kräva tyst lek för att andra barn sover. Kanske enklare att ställa ett sovande barn i eget rum?

så är alla barn tycker jag, så kommer din nog också bli. bättre vänja henne ljud=)/// Mamma till tre

nej jag begär inte tyst lek, men jag begär att föräldrarna säger ifrån till sina barn när det går över gränsen det kvittar om vi ställer tösen i ett ljudisolerat rum, de väcker henne ändå...

Jo men så är det ju, mina 2 vildar leker som galningar men lillebror sover lungt ändå (minste är  9månader) vad kan man begära, gon sade till dem väll. vet av egen erfarenhet att man kan tjata ihjäl sig på barn, detta kommer du märka själv så fort du får 2 eller 3 barn....man får välja sina konflikter! samt dem var där först och barn har inte den förståelsen vi har, dem glömmer på några sekunder. dock kan man tycka att 6åringen borde veta men som sagt han är nog i sin 6 års kris...och du vet ju hur killar är....

Visst kan man kräva att barnen inte springer och leker högljutt precis där ett annat barn sover... och givetvis kan man kräva att ett barn på sex år INTE går under bordet och kittlar de andra som sitter och äter. Min dotter är tre år och klarar fint av att sitta still och äta utan att springa omkring o gapa och störa andra middagsgäster.. givetvis sitter hon inte helt tyst och stilla men med vägledning av vuxna (barnens föräldrar först och främst) så förstår barnen vad som är rätt och fel. Det anser jag =)

Nej, berätta. 

trodde du visste det...busiga!
 sen håller jag med ovan, man ska veta vad som är rätt o fel. men varför säger du inte detta till dem själva istället för sitta här o klaga. känns lite oseriöst i tråden. stå för vad du tycker!

Jag hade sagt ifrån! Pratar ni inte med varandra? Låter som att ni bara lider i tysthet.

Nu har jag en nära relation med min syster så hennes son säger jag till (nästan) som om han vore min egen son. Dotterns kusiner på pappans håll däremot känner jag inte alls, eller bara ytligt men jag har svårt att se att jag inte skulle säga till dessa barn om dom uppförde sig illa.

Om du vill ha det tyst runt din dotter är det ditt ansvar att säga till. Sitt inte tyst och vänta på att föräldrarna gör vad du vill. Gör det själv, eller be din man göra det om det är lättare för honom. Barnen lär tåla det

hej jo det klart att man ska säga till men jag vågar inte... är så blyg och det är lite känsligt eftersom svärmor alltid försvara r , men jag ska försöka bättra mig 

Jag undrar varför du tar upp det med din svärmor, inte konstigt om hon ställer sig i försvarsställning. Ta upp det med barnens föräldrar istället.  

hej hej... menar du mig? jag vill inte skapa dålig stämning det var inte jag som ifrågasatte dig, det var någon annan anonym... men jag håller med dig jag borde säga ifrån..

jo det klart det har du rätt i... men vill inte göra mig ovän med någon vill bara veta lite vad och hur jag ska säga detta på ett snällt och bra sätt?

seriöst!! inte sjutton är det väl ok att fortfarnade på 2000talet låta killar komma undan med dåligt beteende pga deras kön? Killar är inte värre än flickor.
Mina pojkar beteer sig inte som 1-2 åringar när de var 4-6 år! Det gör barn med föräldrar som inte orkar mer. Min dotter hade dock en period som sjövild, men det var i samband med en separation då mn ork inte räckte alltid för att vara konsekvent.

Det är en svår sits, alltingen biter du ihop och accepterar det hela eller så fintar du in det lite snyggt och säger till barnen själv med trevlig ton. Risken finsn ju att man kommer på kant med killens syster,m eller kanske t.om farföräldrar som anser deras beteende är okej i deras hem.  Altt beror ju på vart andra drar sin gräns och accepterar. Jag har själv syskonbarn (2,5 och 4år) som lever lajban, och lurar på dom utomhuslek eller sätter dom i arbete för att få lite frid. Tycker dte är bättre än att vara gnälliga moster som bara tjötar på dom =)

Jag tycker du ska välja dina strider och säga ifrån i de fall där du och din familj påverkas direkt av detta,  T ex när din dotter sover har du rätt i att säga ifrån, antingen till föräldrarna eller till barnen direkt om de för mycket liv.
Barnen behöver inte vara helt tysta men de ska kunna dämpa sig något. Du kan också ifrågasätta varför det ska tassas på tå när dessa barn sover medans de ska få störa ditt barn när det sover.

Om du och din man inte vill bli kittlade av dessa barn under bordet så har ni rätt att säga ifrån. Om de andra tillåter det så är det upp till dem.   Även fast ni störs av oron under middagarna så tycker jag det bästa är att försöka ignorera det, samma sak när föräldrarna springer efter sina barn. Vad ni däremot kan göra om ni har egen middag och bjuder dem är att inte tillåta barnen ständigt ta mat för att sedan inte äta upp det. Då kan ni säga att de får äta upp den mat som finns på tallriken innan de tar ny. Motsätter sig föräldrarna kan ni säga att ni ogillar att slänga mat alternativt så ska maten räcka till alla och då bör man inte medvetet ta flera portioner  när man känner att man inte är hungrig längre.

Men om ni inte umgås oftare än en middag då och då så förstår jag inte varför du ens tänker dig att ta upp saken? Det är väl inte hela världen om din dotters sömn blir avbruten en enstaka gång, och det är väl (borde inte vara) ett problem med överspelande ungar som busar och lever rövare heller. Jag tycker det verkar överkänslig av dig, jag skulle i alla fall inte själv välja att lägga mig i uppfostran av andras barn och riskera att äventyra relationer och stämning för en sådan skitsak. 

Vill du inte bli kittlad under matbordet så säger du till barnet som killar dig på ett bra sätt. Kittlar barnet andra och de inte ser det som ett problem så tycker inte jag att du har med det att göra. Samma sak med att hans mamma hämtar sås eller låter honom gå på toaletten under måltiden - det är verkligen inte din sak och om du störs av det så ligger det problemet hos dig.

Jag vill ha väluppfostrade ungar och har det också. Dock skulle jag inte få för mig att tillrättavisa andra om hur de väljer att göra med sina barn. Särskilt inte för ett så småttigt skäl att mina egna ungars sova-middag-lur blev störd när vi besökte andra människor.