Vår 6-åriga dotter blev kränkt på utvecklingssamtalet

Jag grät på varje kvartsamtal under uppväxten. Sprang ut gråtandes ibland. Det var kränkande och förnedrande att sitta och lyssna på allt som var dåligt.

Usch vad ledsen jag blir!!
Bra att ni tar tag i detta, för så här hoppas jag verkligen inte att det går till.
Visst kan man ta upp sånt här, MEN inte när barnet är med.. Då ska man ju visa allt bra barnet har gjort.

Så bra att ni stärker henne. Blir så ledsen för er dotters skull! Stackars lilla flicka. 
En 6-åring ska ju älska sig själv och det han/hon kan!   

 

kom bara och tänka på en händelse när min äldsta son gick i trean och skulle förklara olika ord på ett test.Ett av orden va isolera. Han skrev gullfiber, som man lägger mellan väggarna och som gör att det blir varmare inomhus.
Han fick fel.... det skulle vara att en person blir placerad i ensamhet. Detta tog hans fröken upp med mig och sonen på ett utvecklings-samtal och hon ansåg att det va ett bevis på att han va svagbegåvad som inte visste va isolera betyder!!!!

Jag blev ARG. -Det beror väll på vad barnet har för referensramar dvs om pappa är snickare eller kriminell.!  

Efter det fick han byta klass! 

Usch, vilket hemskt samtal ni haft TS. Hoppas er dotter inte tappar sugen helt nu utan att det blir bra igen. Ni får sätta er ner hemma och ha ett eget samtal där hon får berätta om allt hon lärt sig. Där ni kan peka på allt bra hon gjort och att hon faktiskt har lärt sig en massa och att "småfel" är ok. Prata om den där uppgiften med mus-hus så hon kan berätta hur hon tänkte och att hon då får höra att det också kan vara rätt.

På dotterns skola har de elevledda utvecklingssamtal. Om ett par veckor är det vår tur att ha samtal med vår dotter. På skoltid håller de på och förbereder sig enskilt med sin lärare inför samtalet. Och när det är dags för samtalet håller sig läraren utanför klassrummet. Barnet hälsar sina föräldrar välkomna och så sitter man ner i ca 30 minuter och barnet visar vad det gjort och berättar om vad han/hon lärt sig. Och föräldrar och barn kommer tillsammans fram till saker som barnet kan förbättra och vilka mål som är rimliga. Sedan kommer läraren in och alla går tillsammans igenom en utvecklingsplan för barnet.
Detta blir vårt första elevledda samtal så det ska bli jättespännande. Alla jag pratat med på skolan hittills är supernöjda med upplägget och eleverna tar det på största allvar och växer med uppgiften.

Det jag undrar är om barnet egentligen ska vara med på de här samtalen. För det är ju jätteviktigt att man kan ta upp även de negativa sakerna utan att försköna. Ofta går det säkert alldeles utmärkt även om eleven är med men det känns som att det inte kan vara så i alla fall. Då hamnar man i en situation där läraren inte riktigt kan gå på djupet med problem eller att föräldrarna inte riktigt förstår att en del saker verkligen måste tas på allvar eller att eleven riskerar att bli ledsen för att den får höra läraren säga saker som kanske inte är så bra för den att höra. Jag har precis haft utvecklingssamtal på dagis och jag tyckte det var väldigt bra att dottern inte var med. Läraren hade ingenting negativt att säga men det gav oss en möjlighet att diskutera djupare än vad vi hade kunnat göra än om dottern var med.

Hur går det ts? Hört nåt från rektorn? Ny
Mötestid?

Visserligen fel gjort av läraren men sen kan ju fundera över varför dottern behöver vara så perfekt att hon börjar gråta för att hon inte är prefekt. Hur kommer hennes framtid bli om hon alltid tror att hon måste vara prefekt och felfri. 

Fruktansvärt! Anmäl till skolinspektionen och få bort dottern från denna lärare. Eller snarare, få bort ALLA barn från denna lärare.

Har varit i kontakt med rekorn som i sin tur har haft samtal med fröken. Ska träffa fröken + ytterligare en fröken i dotterns klass imorgon bitti.

Hon är sin egen hårda domare, inget som vi föräldrar "lägger på henne". Hon är noggrann, vill inte göra fel, ligger i hennes personlighet och jag var precis likadan när jag var yngre. Blir man dessutom "hackad" på som 6-åring av sin lärare när man är i full gång att försöka lära sig skulle jag också tappa tron på mig själv, inte så konstigt enligt mig. Dessutom skulle jag också bli ledsen och känna mig värdelös om jag blev uthängd inför mina föräldrar oavsett ålder.