Juni-barnen

Äntligen sitter jag vid datorn så jag kan få skriva min förlossningsberättelse, lite jobbigt att skriva på mobilen så därför har det dröjt :).

Torsdagen den 14 Juni föddes min lilla Minnah i vecka 38+3.

Allt började på onsdagen den 13 Juni då jag vaknade och hade fruktansvärda ångestkänslor. Jag skakade i hela kroppen och hade hjärtklappningar och kunde inte andas normalt. Barnen hade varit magsjuka i 5 dagar och jag var livrädd för att jag skulle bli sjuk och behöva föda magsjuk. Dessa ångestkänslor och all fysisk smärta d.v.s. foglossningen, kraftiga förvärkar, illamåendet, lågt blodvärde m.m. gjorde att jag bröt ihop totalt och inte visste var jag skulle ta vägen. Jag ringde till förlossningen och bad om hjälp och fick komma in för bedömning. Väskorna var färdigpackade så det var bara att duscha av barnen, på med nya kläder, packa in oss i bilen och köra och lämna barnen hos mamma och sen vidare till förlossningen.

Redan i bilen kände jag att det blev lättare att andas och hjärtklappningarna lugnade ner sig. Väl inne på förlossningen blev vi väl omhändertagna av en BM som jag träffat ofta när jag varit inne och fått järndropp 2 ggr i veckan, så hon kände till hur jag mådde och sa att hon förstår att jag vill ha ut barnet nu och kallade på en läkare som skulle göra en bedömning. Hon kände på tappen och den var fast och mycket bakåtlutad och bara öppen för fingret. När sedan läkaren kom in insåg jag direkt vad de hade tagit för beslut....ingen igångsättning. Jag bröt ihop totalt och kände mig totalt värdelös och panikkänslorna kom tillbaka. De lämnade mig och min man ensamma och jag grät konstant. När de kom tillbaka sa de att de ville att jag skulle stanna kvar en natt och vila upp mig, och sedan skulle det göras en ny bedömning dagen därpå. Jag valde då att stanna kvar och fick ett stort enkelrum på BB. Det var riktigt jobbigt att bli ensam kvar utan min man, men jag behövde verkligen få distans till sjukstugan där hemma och få chans att sova ordentligt med sovdos.

Morgonen därpå fick jag träffa en ny läkare vid 9-tiden som kände på tappen och gjorde en rejäl hinnsvepning. Det hade inte hänt speciellt mycket sedan förra undersökningen och hon förklarade riskerna med att sätta igång mig när tappen är så omogen och huvudet stod rörligt. Hon  gick och diskuterade med flera barnmorskor för att komma fram till ett beslut. Vid kvart i 10 kom hon tillbaka och sade att de gör ett försök idag med 2 gel doser med 6 timmars mellanrum och om det inte händer någonting så väntar de till efter helgen. Jag blev glad över att de iallafall skulle göra ett försök men hade inte så stora förhoppningar om att det skulle bli innan helgen eftersom de verkade ganska skeptiska till att det skulle fungera.

Klockan 10.00 fick jag en gel dos och fick ligga med ctg i en timme. Sedan fick jag gå runt på sjukhuset så jag ringde en kompis som kunde komma och göra mig sällskap. I flera timmar gick vi runt och pratade och tog en fika. Det enda jag kände under de här timmarna var att det tryckte neråt ganska mycket och det var ibland jobbigt att stå upp för länge. Sedan helt plötsligt vid 15.15 kom det en värk som påminde om första värken mina 2 första förlossningar. Den var mycket kort och sedan kom det en ny 3 min senare och så fortsatte det medan värkarna blev längre och längre. Efter en timme hade jag väldigt starka värkar och då var det även dags för nästa undersökning och gel dos. Kl. 16.15 var jag öppen 1,5 cm och huvudet hade fixerat sig men tappen var inte helt utplånad och inte riktigt helt mjuk heller. Läkaren sade att det kan stanna av, men de ville vänta med gel dosen eftersom värkarna kom så tätt. Kl.17.00 fick jag middag på rummet och försökte äta lite mellan värkarna, mycket lättare sagt än gjort eftersom varannan värk nu var dubbelvärkar så jag hade inte många pauser. Jag ringer min man och säger att värkarna kommer tätt och att jag vill att han ska komma in. Min kompis jhälper mig med att massera korsryggen vid varje värk men jag känner att detta inte längre räcker som smärtlindring. Jag ringer på klockan och ber dem göra en undersökning till för jag vill in till förlossningen och få lustgas, de stoppar mig och säger att det inte gått så lång tid sedan senaste undersökningen och påminner mig om att jobba på avslappningen.

Kl.17.50 kommer min man äntligen in i rummet och han ser på mig att jag har riktigt ont. Jag släpper inte min mans hand och nu känns det som att jag får värkar konstant. Barnmorskan säger att jag ska fokusera på pauserna men jag känner mig överkörd av värkarna och är arg för att ag inte fått komma in till förlossningen än. Klockan 18.15 känner jag hur bebisen sprätter till rejält i magen i toppen av en värk och floff säger det och vattnet går. Jag blev jätteförvånad eftersom vattnet aldrig gått av sig själv innan och jag kunde inte säga någonting förrän värken var över. Jag börjar skratta högljutt och skriker, vattnet gick!! Min man och kompis tittar förvånat på mig och säger "men vi ser ju inget vatten, är du helt säker??", JA!! VATTNET GICK!! skrek jag. De kallade på barnmorskan igen som kom in och drog av mig byxor och allt och jo visst, vattnet hade ju gått, men jag var bara öppen 2 cm.
"NU MÅSTE JAG IN PÅ FÖRLOSSNINGEN" skrek jag och tog tag i barnmorskans hand. Hon gick iväg och sade att hon skulle kolla om de har plats. Några minuter senare runt 18.40 blir jag inrullad till förlossningen i BB sängen och på något sätt kom jag över till förlossningssängen, kommer inte riktigt ihåg hur för jag bara sträckte mig efter lustgasen och bad dem sätta igång den direkt. Äntligen fick jag andas den härliga gasen och hade lite lättare för att hantera värkarna, men jag kände ganska snabbt att jag ville ha EDA. Barnmorskorna tyckte att det var lite tidigt för EDA men kallade på narkosläkare eftersom jag ändå var 3:e gångs föderska.

19.00 kommer narkosläkaren in och Barnmorskan känner på mig och jag är öppen 4,5 cm. Jag hör narkosläkaren bakom mig som säger att han vill att jag ska sitta upp och jag säger argt att jag absolut INTE kan röra mig (ligger låst på sidan och håller hårt i min kompis hand medan min man sitter bakom och kliar mig i nacken).
Värkarna känns nu väldigt långa och otroligt kraftiga och jag vrålar i slutet av värken. Barnmorskan säger att det låter som att jag vill krysta och jag får panik och tänker NEJ! Jag ska ju ha EDA först!, men kroppen ville annat och jag trycker på. Narkosläkaren blir utskickad 19.05 och Barnmorskan säger åt mig att andas igenom värkarna för jag är inte öppen tillräkligt för att få krysta. Jag känner att jag har tappat kontrollen helt, försöker lyssna på barnmorskan men jag kan verkligen inte stå emot krystimpulsen när värkarna kommer. Jag krystar ändå och Barnmorskan och undersköterskan får skynda fram med allt material m.m. Några få krystningar senare känner jag hur huvudet står och spänner rejält mellan mina ben och nu blir jag jättetaggad att trycka på det sista men barnmorskan säger till mig att ta det lugnt för att inte spricka. 2 Krystningar senare är hon ute klockan 19.17 och kommer upp på mitt bröst. Barnmorskan hade knäppt upp min sjukhusrock men undertill hade jag ett linne som jag inte hade hunnit få av mig och det kändes lite tråkigt att inte kunna känna min dotter helt hud mot hud redan från början så jag bad dem hjälpa mig med att dra upp linnet. Jag fattade ingenting. Var totalt paff över att det redan var över, jag hade inte ens sett ansiktet på min barnmorska nästan och hade ingen aning om vilket förlossningsrum jag låg i. Men där låg jag i sängen med min nyfödda dotter och det var klart :). Minnah fick lite dåliga apgar poäng på hudfärg och muskeltonus på grund av den snabba förlossningen men hon hämtade sig efter 10 min.

Efteråt och även idag så känns det som att jag har drömt att jag fött barn. De 2 första gångerna hann jag med på ett helt annat sätt, nu tog det bara en timme efter att vattnet gick (då jag förstog att det skulle bli en förlossning på riktigt).
Minnah vägde 3360 gr och var 48 cm lång.

Jag får som menssmärtor då och då och jag tror det beror på att jag blöder avslaget.livmodern drar nog ihop sig precis som vid mens då. Har ditt avslag slutat? Tror det är lite tidigt att få mensen innan det gått 4 veckor efter förlossningen.

Hur mycket sover era små? Jag tycker att Minnah sover hela tiden. Kommer inte ihåg hur mycket mina 2 första barn sov när de var så här små men hon är nog inte vaken men än kanske 4-5 timmar per dygn sammanlagt. Nu har vakentiden också blivit lite dumt fördelad då hon var vaken 2 timmar i sträck inatt. Ska försöka hålla henne vaken lite ikväll så hon förhoppningsvis somnar om efter flaskan på natten.

Ok då är det kanske helt normalt att hon sover så mycket per dygn :).

Angående en annan sak... Hur ska jag komma över sorgen över att jag inte kan amma min dotter?? Jag försöker verkligen tänka positivt men jag känner mig jättedeppig över att jag inte kan ge henne bröstet när hon pickar och vrider huvudet mot det. Det känns bökigt medf flaska, speciellt på natten och när man ska bort. Jag är så himla avundsjuk på er och andra där amningen fungerar hur bra som helst och jag blir jätteledsen när folk frågar varför jag slutade amma. Jag känner det som att jag inte hade ett val, jag har inte själv valt att sluta amma, tyvärr kunde jag inte göra mer, men andra får det att låta som att det är ett fritt val jag gjort. Längtar tills jag börjar acceptera detta mer för det är jobbigt att gå och känna så här :(.

Tack så mycket för era svar angående amningen, och era peppande ord :). Det är både tråkigt och skönt att det finns fler som inte kan amma, eller fullt ut, då känner jag mig inte så ensam längre.

Följer rådet att tillåta mig att sörja lite över det, men försöka fokusera på allt det andra för precis som Uddabus säger så är ju spädistiden förbi så fort och jag vill inte minnas den som deppig.

Å jag vill också! Haha, det är galet vad mycket man saknar det när man inte "får" :). Förstår att det var pirrigt när ni knappt ens kunnat ha sex under graviditeten :).

Idag är det 18 dagar sedan förlossningen och jag väntar på att avslaget och det sista stygnet ska försvinna. Min man är riktigt sugen nu helatiden och igår tog han mig med storm med en riktigt intensiv och härlig kyss som gjorde mig alldeles knäsvag :).

Avslaget är ljusbrunt nu så jag hoppas att det snart försvunnit helt.

Tredje gången gillt!!! Mina 2 första barn har inte alls gillat varken bärsele eller bärsjal, men Minnah somnar nästan direkt när man sätter henne i sjalen :). Det är riktigt praktiskt eftersom det blir lättare att ägna sig åt de 2 andra barnen, fixa frukost, middag, diska och plocka undan m.m. när hon inte vill ligga själv i vagnen o.s.v. Det är sååå skönt att inte vara så låst längre :).

Den heter medela calma :)

Skönt att ni får hjälp. Förstår att det är jättejobbigt. Minnah har ca en timme varje kväll som hon är otröstlig på grund av magknip, men efter en stund funkar kollik greppet rätt bra och sen somnar hon. Men det är jobbigt att se sitt barn ha så ont och inte kunna göra nåt :(. Kan verkligen tänka mig att det är fruktansvärt jobbigt och uttrtöttande att ha det så hela dagarna också :(.

Missförstånd: Usch ja, kan verkligen förstå oron. Men vad glad jag blir över att höra hur bra sjukvården skötte sig i detta läge. Alltför ofta hör man att sjukvården drar ut på sådana koller och säger till föräldrarna att avvakta och först höra av sig om det upprepas eller blir värre, men nu tog de tag i det direkt och det tycker jag var riktigt bra gjort av dem.:).

Sweet life: Man behöver absolut inte tycka att ens.förlossning var fantastisk. Tyvärr får inte alla en bra upplevelse eftersom alla förlossningar är olika och vissa drabbas av komplikationer m.m som gör förlossningen till en.väldigt otrevlig upplevelse men det innebär inte att man älskar sitt barn mindre för det.