Min sambo vill göra faderskapstest. Har jag fel??

Jag hade frågat min sambo om Varför han ville göra testet, och varför han inte berättade det för mig innan vi ens funderade på att skaffa barn ihop?

Om han inte kan förklara varför på ett extremt övertygande sätt, så skulle jag göra testet och dumpa honom. Jag har ingen tid till övers att slösa på en man som inte litar på mig, och dessutom tror så illa om mig.

Jag vill poängtera att detta är till er andra, huvudsakligen kvinnor som läser och skriver i tråden. Det är inte till TS. Hon har redan svarat och funderat på detta...

Så - återigen - alla ni som känner er kränkta av att han vill vara säker... Jag hoppas att ni är utan synd innan ni kastar första stenen och aldrig någonsin har kollat hans mobiltelefon, facebook eller mail efter kontakter med andra.

Det känns som att ni i stort (undantaget TS då) undviker frågan. Om ni en enda gång, i ett enda förhållande gjort detta har ju ni kränkt mannen (eller kvinnan) som ni kontrollerat värre än detta.

Detta är ju en uppriktigt ställd fråga som inte kostar något, där det för en gångs skull finns ett enkelt svart eller vitt, ett ja eller nej. Om ni i smyg kollar mail och eller telefon kränker ni hen utan att ens ha stake nog att berätta om det. Det tycker jag är riktigt illa. Om ni kollar telefon och mail och berättar: nu tänker jag kolla och ni tillsammans tar en diskussion kring vilken nivå som är ok på sådan kontroll inom förhållandet så har ni ju kommit närmare varandra och tagit ett gemensamt beslut kring hur detta skall hanteras. Så gör vi hemma.

Jag är man. Det är klart att jag har funderat på om mina två barn är mina barn från födseln och fram till nu när de är tonåringar. Vid det här laget är jag nog så säker som jag kan vara, jag kan se stora likheter och jag har väldigt svårt att se att min fd fru skulle ha varit otrogen. Men det finns ändå en liten, liten fundering där och gnager. Jag hade tyckt att det hade varit ganska skönt att slippa det där och är man bara lite mer konspiratoriskt lagd eller om sin kvinna har haft tendenser åt att ha ett lite för stort bekräftelsebehov för att inte tala om att man blir gravid efter att ha försökt i tio år och det plötsligt fungerar...

Jag är lite oroad för de av er som känner er så kränkta över att få frågan om ett test, hur ni egentligen har det i era relationer... Kan man berätta om sina fantasier, farhågor, önskemål. Är det ok att han kommer hem och berättar om att han är attraherad av någon på jobbet? Vill du att han svarar ärligt på frågan om du ser tjock ut i din nya blus? Om du rannsakar dig själv och är fullständigt ärlig - kan det vara så att svaret på dessa frågor är nej?

Ja - i så fall kanske ni skall lämna förhållandet i alla fall, men långt innan ni behöver bråka om huruvida det är ok att få reda på med 100% säkerhet att man är pappa. Även om man känner att risken är en tusendels promille? Är det då viktigare att han biter ihop och låtsas som inget för att du skall slippa känna dig kränkt? Ni är väl två i förhållandet? Det är väl inte han som skall se till att du mår bra, det skall ni väl göra ihop och ta steg tillsammans för ökad tillit åt båda håll?

Istället för att välja att bli kränkt är det möjligt att hantera det vuxet och välja att låta er växa tajtare tillsammans. Att ta diskussionen att det känns jobbigt att han behöver kolla dig, men att det faktiskt är väldigt mänskligt och att du gärna bjuder på det för att ert förhållande skall bli ännu bättre? 

Så - våga prata med varandra. Våga diskutera om det är ok att kolla varandras telefoner, mail osv. Våga ta diskussionen om ni får göra det när den andre står i duschen eller om den andre skall vara med. Om du inte vågar ta den diskussionen och agera därefter är jag glad för att det inte är dig jag har ett förhållande med. 

Man gör absolut inget faderskapstest om man " bara" är sambos. Behövs inte.
tänk vad jobb dom skulle få på socialstyrelsen om alla ogifta par var tvungna att göra det!