Min sambo vill göra faderskapstest. Har jag fel??

Jag vill poängtera att detta är till er andra, huvudsakligen kvinnor som läser och skriver i tråden. Det är inte till TS. Hon har redan svarat och funderat på detta...

Så - återigen - alla ni som känner er kränkta av att han vill vara säker... Jag hoppas att ni är utan synd innan ni kastar första stenen och aldrig någonsin har kollat hans mobiltelefon, facebook eller mail efter kontakter med andra.

Det känns som att ni i stort (undantaget TS då) undviker frågan. Om ni en enda gång, i ett enda förhållande gjort detta har ju ni kränkt mannen (eller kvinnan) som ni kontrollerat värre än detta.

Detta är ju en uppriktigt ställd fråga som inte kostar något, där det för en gångs skull finns ett enkelt svart eller vitt, ett ja eller nej. Om ni i smyg kollar mail och eller telefon kränker ni hen utan att ens ha stake nog att berätta om det. Det tycker jag är riktigt illa. Om ni kollar telefon och mail och berättar: nu tänker jag kolla och ni tillsammans tar en diskussion kring vilken nivå som är ok på sådan kontroll inom förhållandet så har ni ju kommit närmare varandra och tagit ett gemensamt beslut kring hur detta skall hanteras. Så gör vi hemma.

Jag är man. Det är klart att jag har funderat på om mina två barn är mina barn från födseln och fram till nu när de är tonåringar. Vid det här laget är jag nog så säker som jag kan vara, jag kan se stora likheter och jag har väldigt svårt att se att min fd fru skulle ha varit otrogen. Men det finns ändå en liten, liten fundering där och gnager. Jag hade tyckt att det hade varit ganska skönt att slippa det där och är man bara lite mer konspiratoriskt lagd eller om sin kvinna har haft tendenser åt att ha ett lite för stort bekräftelsebehov för att inte tala om att man blir gravid efter att ha försökt i tio år och det plötsligt fungerar...

Jag är lite oroad för de av er som känner er så kränkta över att få frågan om ett test, hur ni egentligen har det i era relationer... Kan man berätta om sina fantasier, farhågor, önskemål. Är det ok att han kommer hem och berättar om att han är attraherad av någon på jobbet? Vill du att han svarar ärligt på frågan om du ser tjock ut i din nya blus? Om du rannsakar dig själv och är fullständigt ärlig - kan det vara så att svaret på dessa frågor är nej?

Ja - i så fall kanske ni skall lämna förhållandet i alla fall, men långt innan ni behöver bråka om huruvida det är ok att få reda på med 100% säkerhet att man är pappa. Även om man känner att risken är en tusendels promille? Är det då viktigare att han biter ihop och låtsas som inget för att du skall slippa känna dig kränkt? Ni är väl två i förhållandet? Det är väl inte han som skall se till att du mår bra, det skall ni väl göra ihop och ta steg tillsammans för ökad tillit åt båda håll?

Istället för att välja att bli kränkt är det möjligt att hantera det vuxet och välja att låta er växa tajtare tillsammans. Att ta diskussionen att det känns jobbigt att han behöver kolla dig, men att det faktiskt är väldigt mänskligt och att du gärna bjuder på det för att ert förhållande skall bli ännu bättre? 

Så - våga prata med varandra. Våga diskutera om det är ok att kolla varandras telefoner, mail osv. Våga ta diskussionen om ni får göra det när den andre står i duschen eller om den andre skall vara med. Om du inte vågar ta den diskussionen och agera därefter är jag glad för att det inte är dig jag har ett förhållande med. 

Det är väl snarare så att om man i ett förhållande aldrig gett den andra någon en anledning att inte lita på en, så finns det därför ingen anledning att inte göra det. Går man in i ett förhållande med någon så antar jag att man känner, och lär känna, varandra väldigt väl. Och man vet varandras värderingar och hur man är som person.

Det är synd att du pga att du blivit bränd ska låta det påverka andra personer som kanske aldrig skulle göra något sådant. Samtidigt så behöver du inte ha blivit bränd för att du var naiv innan, tvärtom kanske du inte tog alla signaler (vad jag uppfatta det som) och stannade för länge och trodde på dåliga ursäkter när du redan hade svaret klart för dig. Det är ju inte att du var naiv och lita, men hårt uttryckt rätt blåst och inte ville inse sanningen? Inte satte mer värde i dig själv, och inte litade på din känsla och alla siganler? (Jag uttrycker mig så eftersom jag själv skulle beskriva min egen situation så). Men det är ju en annan sak igen och inte samma som Ts fall. Här handlar det inte om att han nånstans har något skäl att tro att hon varit otrogen.

Det är alltså skillnad. På att vara svartsjuk utan anledning och inte våga lite på sin partner, med att vara med en person som uppenbarligen är otrogen men ändå vara naiv och vara kvar. Det förstnämnda är inte att vara naiv utan det är att vara själväsker och tro gott om en annan människa (som den andra utnyttjar). Man gjorde inget fel, utan den som är otrogen är den som gör fel. Synd om du klandrar dig själv för andras beteende?

Att lita på någon är inte att veta, man kan aldrig nånsin veta. Att lita på någon är ett val och en "chans" man tar, precis som någon gör med en själv när den blir tillsammans med en. Men för att våga det, och göra sig så sårbar, krävs det en stabil självkänsla och trygghet i sig själv. Vilket Ts visar enligt mig, men inte hennes kille.

Vi har oika utgångspunkter. Jag tror inte en omständighet kan locka fram ett visst beteende hos någon, utan då finns beteendet och svagheten redan där från början och omständigheten är bara en trigger. Absolut inte alla triggas igång av något sånt. Tvärtom visar det snrare på en dålig karaktär. Att tro att alla människor är offer för omständigheter och skulle kunna såra en bara tillfälle ges, är för mig väldigt cyniskt.

Men alla är vi ju olika!

Som svar på din fråga, nu har detta aldrig varit aktuellt att ställa den frågan inom vårt förhållande. Vi litar nämligen på varandra, från båda håll.

Nej, vi kollar inte varandras mail, inte heller varandras telefoner, men däremot kan vi kolla åt varandra när den andra ber det.  

Vi har berättat varandras lösenord vid behov, men inget vill lägger på minnet. 

Men jag har fått frågan om jag hade legat med andra från ett ex, ja, jag blev direkt förolämpad, att öht ifrågasätta att jag varit otrogen ganska tidigt in i ett förhållande var kränkande (nu visade det sig detta bara vara början).

När det gäller faderskapet, du brukar vi ibland skoja om att det är nog jag, som mamma, som borde kolla. För vår tonåring är en avbild av sitt äldre halvssyskon, trots olika mammor. Till både sätt och utseende     

Detta är ju en uppriktigt ställd fråga som inte kostar något, där det för en gångs skull finns ett enkelt svart eller vitt, ett ja eller nej. Om ni i smyg kollar mail och eller telefon kränker ni hen utan att ens ha stake nog att berätta om det. Det tycker jag är riktigt illa. Om ni kollar telefon och mail och berättar: nu tänker jag kolla och ni tillsammans tar en diskussion kring vilken nivå som är ok på sådan kontroll inom förhållandet så har ni ju kommit närmare varandra och tagit ett gemensamt beslut kring hur detta skall hanteras. Så gör vi hemma.

Jag är man. Det är klart att jag har funderat på om mina två barn är mina barn från födseln och fram till nu när de är tonåringar. Vid det här laget är jag nog så säker som jag kan vara, jag kan se stora likheter och jag har väldigt svårt att se att min fd fru skulle ha varit otrogen. Men det finns ändå en liten, liten fundering där och gnager. Jag hade tyckt att det hade varit ganska skönt att slippa det där och är man bara lite mer konspiratoriskt lagd eller om sin kvinna har haft tendenser åt att ha ett lite för stort bekräftelsebehov för att inte tala om att man blir gravid efter att ha försökt i tio år och det plötsligt fungerar...

Jag är lite oroad för de av er som känner er så kränkta över att få frågan om ett test, hur ni egentligen har det i era relationer... Kan man berätta om sina fantasier, farhågor, önskemål. Är det ok att han kommer hem och berättar om att han är attraherad av någon på jobbet? Vill du att han svarar ärligt på frågan om du ser tjock ut i din nya blus? Om du rannsakar dig själv och är fullständigt ärlig - kan det vara så att svaret på dessa frågor är nej?

Ja - i så fall kanske ni skall lämna förhållandet i alla fall, men långt innan ni behöver bråka om huruvida det är ok att få reda på med 100% säkerhet att man är pappa. Även om man känner att risken är en tusendels promille? Är det då viktigare att han biter ihop och låtsas som inget för att du skall slippa känna dig kränkt? Ni är väl två i förhållandet? Det är väl inte han som skall se till att du mår bra, det skall ni väl göra ihop och ta steg tillsammans för ökad tillit åt båda håll?

Istället för att välja att bli kränkt är det möjligt att hantera det vuxet och välja att låta er växa tajtare tillsammans. Att ta diskussionen att det känns jobbigt att han behöver kolla dig, men att det faktiskt är väldigt mänskligt och att du gärna bjuder på det för att ert förhållande skall bli ännu bättre? 

Så - våga prata med varandra. Våga diskutera om det är ok att kolla varandras telefoner, mail osv. Våga ta diskussionen om ni får göra det när den andre står i duschen eller om den andre skall vara med. Om du inte vågar ta den diskussionen och agera därefter är jag glad för att det inte är dig jag har ett förhållande med. 

Har man läst tråden så har man också hängt med i diskussionen och således fått svar på såna frågor.

Nej, hon påstår sig inte ha problem med att göra ett faderskapstest, men däremot får det inte göras på uppdrag av familjerätten.

Nej, hon påstår sig inte ha problem med att göra ett faderskapstest, men däremot får det inte göras på uppdrag av familjerätten.

Men jag har fått frågan om jag hade legat med andra från ett ex, ja, jag blev direkt förolämpad, att öht ifrågasätta att jag varit otrogen ganska tidigt in i ett förhållande var kränkande (nu visade det sig detta bara vara början).

Min sambo slängde i mitt ansikte att han "inte var säker på om han var pappan". Det var vad som kränkte mig och gjorde mig oerhört sårad. Att jag dessutom skulle behöva ställa mig hos familjerätten medan han säger samma sak återigen kändes ännu mer kränkande. Det är en viss skillnad.

Rent statiskt har en av er redan varit otrogen. Och det är klart att det är ju lättare om man är säker på att den andre aldrig kollar. Skönt för dig / din partner. Det KAN ju förstås också vara så att ni helt enkelt båda är väldigt principfasta människor. Sånt är svårt att veta.