6-åring hotar med självmord, hjälp!

Det är rätt vanligt att barnet får fler utbrott i hemmet där de vistas mest, eftersom det är barnets trygga punkt och barnet kan känna att hen kan vara sig själv. Min dotter kan tex uppföra sig exemplariskt på förskolan bara för att bryta ihop så fort hon kommer hem. Detta för att hon hållit sig under hela dagen. Här hemma känner hon sig trygg och hon vet om att jag älskar henne oavsett hur hon beter sig.

Nu säger jag inte att barnet inte känner sig trygg hos er! Men om nu barnet bor mer hos mamman och bonuspappan så är det rätt naturligt att det hemmet blir trygghetspunkten.  

Dramaqueen

Olika roller i olika sammanhang, inte helt konstigt.

Hon låter som ett helt normalt barn. I den åldern suger dom åt sig av allt  i den åldern blir världen mer verklig, hon blir större och förstår saker på ett annat sätt och hon bearbetar det genom att testa.
Klart hon inte kommer hoppa ut genom fönstret för att det inte finns cola, hon trodde nog inte ens att hotet skulle funka men hon testar ju hur ni skulle reagera,hon vill ha bekräftelse om att ni alltid kommer finnas där (förmodligen framförallt av mamman som nu är borta mer).

Jag minns när min systerdotter var i den åldern och tjafsade med sin bror i baksätet..(det var någonting hon ville ha men inte fick och så blev hon irriterad på sin bror och tog ut det på han)

bror- sa någonting och syrran blev arg.
syster- JAHA! men om du blev påkörd av en traktor skulle jag inte bry mig!!! *armarna i kors och titta bort*
bror- MEH! om någon skulle sticka kniven i dig skulle jag bara skratta HAHAHAHAHAH! *armarna i kors och titta bort*
och båda bölar för igentligen syrran/brorsan deras bästa vän.

visst är det hemskt att dom pratar om död och knivar etc,men det är saker som dom hört finns där ute och som dom förstår är farligt och är rädda för.

Barn är så. dom bearbetar rädslor genom att tänka på dom och prata om dom i de mest kryptiska former, lättast kommer det fram när dom är arga.
Lägg inte för stor vikt i det och försök få henne trygg i denna mentala förändring, Prata med henne om vad som känns jobbigt...,. Hon är en helt normal 6åring, försäkra henne om att ni finns där, denna fas går över såsmåningom,men kommer förmodligen bli "värre" först...

Min sexåring har sagt att han vill ta livet av sig ibland. Det var en kompis som använde uttrycket på förskolan och då snappade han upp det. Sen när han blir utom sig och får ett riktigt utbrott så passar det väl med hans känslor. Som du förstår är det orimligt att ta livet av sig för Coca cola, det är ju mer som ett utbrott, typ "mamma jag hatar dig" "jag ska rymma", "alla hatar mig". Hade inte du såna förtvivlade stunder som barn?

Du skriver att ni hade dragit in allt roligt dagen efter en sån här händelse. Det låter som att ni förbjuder förtvivlan och ilska. Det är bättre att försöka visa att känslor inte är farliga, då kan man bättre lära barnet att reglera sina känslor. 

Jag skulle vilja säga såhär. Det kan vara så att ni är för hårda mot henne. När hon kommer till mamman så lever hon ut. När hon inte får som hon vill så hotar hon med att hoppa.

Nu genast ska ni kontakta BUP. Nu är detta ett ganska litet barn men med tonåringar och vuxna som hotar ta livet av sig och man verkligen tror at de tänker göra det. Dem låser man in. Jag vet inte vad man gör med en 6-åring.
 

Jag tror att det är så. Barnet flippar ur när hon t ex inte fick Ramlösa och hotar med vad som helst för att få det.

Detta är mycket allvarligt och ni måste ta er till BUP omedelbart. 

Tror också att hon nog bara är en dramaQueen. Dock skadar det ju inte att lite lätt diskutera det hela så som msn sagt ovan.

Jag minns själv hur jag kunde ligga själv på mitt rum i nån timme o gråta o hitta på att jag skulle rymma eller ta livet av mig när jag inte fick som jag ville eller om min mamma hade skällt på mig. Och jag kommer från ett mycket bra hem o var i övrigt lycklig som barn. Minns att jag tänkte "om jag tar livet av mig så ska jag allt visa dem - då kommer de ångra sig för att jag inte fick xxx/skällde på mig!". Fånigt såhr i efterhand. Jag glömde såklart bort dessa tankar 5 minuter senare då allt var bra och jsg hade aldrig genomfört något sådant eftersom jag även insåg hur ledsen min mamma skulle bli o att jag ju inte kunde komma tillbaka om jag dog, hehe...

Tror dessa tankar är rätt vanliga o en del av att testa sina föräldrar. En 3-åring kastar saker i väggen istället för att "straffa" sina föräldrar när de inte får som de vill...

Fast man kan nog som mamma skilja på om ens dotter är dramaqueen eller hotar på allvar. Tror ni inte det?

Jag tror att ni fått en riktig sexåring. De är inte riktigt kloka emellanåt, men blir bättre i sjuårsåldern.

Jag har haft en som bestämt påstod att hon skulle hoppa i vattnet och drunkna när saker gick henne emot- vad det var minns jag inte, men det var en småsak, kanske fel färg på strumoirna-, och sedan hade timslånga utbrott över det faktum att inget hade hindrat henne att hoppa i vattnet. När jag försökte förklara att jag inte hindrat henne var för att hon inte hade hoppat utan satt i sin garderob och skrek blev hon ännu argare. Jag minns fortfarande just det utbrottet livligt fast det var nästan 10 år sedan. 

Jag har en färskare sexåring också och även om han inte nått sin systers höjder så har det funnits några minnesvärda omgångar med honom också.

Jag tror inte att det är så mycket att oroa sig för alltså. Man blir förstås oroad när barnen säger/skriker hejdlöst vansinniga saker men av just sexåringar är det nog något man får vänta sig.  

Att byta boende osv pga några utbrott och att en sexåring beter sig konstigt låter som lite som om man överdramatiserar det hela.  

6-åringar har ett helt galet känsloliv. De vill dö och de har en mängd förslag på hur. De vill att vi ska dö och de hatar alla. Däremellan är de det goa barn vi känner.
Ofta kommer också utbrotten från småsaker, tex fel godis, läsk, plats i bilen osv.
Enligt mig är det viktiga att efteråt kunna prata om varför det blev som det blev. De mår själva ofta ganska dåligt under sina utbrott vilket gör utbrotten värre istället för bättre. Det kan också vara händelser i skolan mm som visar sig på det här sättet. Pratar man om det så visar man barnet att beteendet inte var ok och att man blir orolig och inte tänker låter det passera helt obemärkt.

Varför hon gör så här hos mamman och inte hos er behöver du inte dra några växlar på. Ni kommer säkert att få del av 6-årskänslorna förr eller senare. Eftersom hon är mammig så är det inte konstigt att det är där det kommer först.

En annan sak som är viktig är att inte vika sig för att man själv inte klarar av deras utbrott. Håll kvar regler och rutiner och ge inte efter i första taget, det gör ofta utbrotten värre.   Har ni tur går det över inom ett år och har ni otur så hänger det kvar ett par år till.

Hur fan kan ni skriva att hon är en dramaqueen när ni inte vet vem barnet är. Tänk om hon hoppar då? Jättemycket dramaqueen då, eller ???!!!

Ni ska tala om för barnet att det är INTE acceptabelt att hota med självmord.
SEn ska ni reda ut problemet med proffessionell personal på BUP eller liknande. 

Man blir förvånad att du inte känner igen en dramaqueen, du som anser att man släpar en i alla andra sammanhang fungerande sexåring till bup för att hon får ett fullt ordinärt utbrott.

 Det lät som en klok mamma som inte gav med sig trots det dramatiska utbrottet. För som jag förstår så fick hon inte cola trots hotet.
 Tror också att det bara är prat, någon som hon har hört och sa i stundens hetta. Och jag tror också att hon slappnar av där hon är som tryggast, det är där man kan få sina utbrott. 
 Jag har en flicka som får hemska utbrott här hemma, hon kan skrika och gnälla i flera timmar ibland. På dagis är det ingenting sådant. Och jag är en bestämd mamma med regler och rutiner, så det beror inte på det. Hon känner sig trygg hemma och kan släppa loss, på dagis håller hon sig och sen kommer det hemma. 
 Så jag tror inte att man behöver slå på stora trumman för att hon en gång sagt sådär!

Om alla med dramatiska 6-åringar kontaktar BUP så får de med riktiga problem ingen hjälp. Att säga att man vill dö och hur, är inget konstigt hos en 6-åring. Om de däremot på allvar försöker är en ennan femma.

I dagens samhälle är alla så jävla nervösa så de inte kan skilja på vad som är vad. Ta det lungt! Du märker snart om det är "vanligt" 6-årsbeteende eller nåt värre.  

Lite svårt att säga eftersom jag inte känner barnet. Jag kan bara utgå från MITT barn, och hade hon sagt något sådant så hade jag inte oroat mig alls.

Inte på en gång, men jag tycker definitivt att man ska vara uppmärksam på annat som kan tyda på att flickan mår dåligt.

Jag vet inte om det är vanligt med barn, men jag tycker det påminner om hur jag var som barn. Jag var väldigt otrygg och med låg självkänsla. Och jag betedde mig som en "dramaqueen" (vilket vidrigt uttryck att använda på barn) hemma. Jag var skitjobbig. Och ju mer mina känslor (och mitt beteende) ignorerades, desto värre blev jag.

Ts, jag tror absolut inte att det behöver betyda någonting, men håll ögon och öron öppna (vilket du säkert gör) så att det inte förvärras.

Inte alltid.

Jag kommer ihåg när jag i den åldern gråtande sa till mamma att jag skulle sticka en kniv i halsen för jag ville dö. Så fruktansvärt. Idag kan jag verkligen inte minnas vad det handlade om, så det kan inte ha varit så farligt. Jag tror det bara var det värsta jag kunde komma på, och att jag förstod att det skulle göra mamma ledsen.

Det är såklart hemskt när barn säger sånt, och jag kan inte ens föreställa mig vad ont det måste göra att höra. Men jag tror inte det ligger mer bakom än att sexåringen vill ha en reaktion.