Nyfiken på detta med anknytning.. Hur tänker ni?
Lyhördhet är ju A och O för anknytning, oavsett ålder. Fysisk närhet likaså. Dock behöver fysisk närhet nödvändigtvis inte ge trygg anknytning, det kan lika gärna ge otrygg anknytning. Mönstret ligger liksom inte i huruvida barnet får närhet eller inte, utan hur samspelet sker. Om närheten de facto är ett svar på barnets behov eller ej. Samsovning osv behöver inte vara nödvändigt för en trygg anknytning, absolut inte.
Vi har jobbat väldigt aktivt med den tidiga anknytningen däremot, vår första dotter visade mycket, mycket tydligt vart skåpet skulle stå. Så det kom sig automatiskt att vi var tvungna att engagera oss i det här med att bära, samsova osv. Började plugga, och läste på allt jag kunde komma över om anknytning. Dessutom har vi inte haft de bästa uppväxterna själva och visste att vi var tvungna att aktivt bryta mönster, massor av mönster, om våra barn skulle kunna bli trygga. Allt föll på plats genom mitt plugg, ökade kunskaper och genom vår upptäckt av AP och redskapen som hjälpte oss på rätt väg.
Efter dessa år har jag trots allt insett att det inte handlar om bärandet, samsovandet eller att man är hemmaförälder. Det handlar om att se det enskilda barnet. Vi har burit, samsovit och haft äldsta dottern hemma från förskolan nästan helt och hållet. Men det är för att detta har varit vad som behövts för henne. Andra barn mår utmärkt på förskolan, i egen säng osv men har ändå lyhörda föräldrar och trygga uppväxter.
Det handlar om att se och höra barn och deras behov, just för vad de är, visa att man gör det och svara på detta på rätt sätt. De som inte gör detta tillräckligt bra är näst intill aldrig själva medveten om det, och vet inte heller vart eller varför något i samspelet med barnet brister. Vare sig man är AP-förälder med allt vad det innebär eller bara en helt svensson-mamma som följer de traditionella normerna i Sverige med barnvagn, förskola och egen säng.