Mer än ett år efter förlossningen...
...men jag tänker på den varje dag.
Jag känner ilska och skam. Jag är så arg på alla som föder barn utan sugklocka, utan att spricka, utan att opereras. Jag är arg på alla som säger att smärtan försvinner så fort barnet kommit ut. Jag är arg på alla som säger att man inte spricker om man lyssnar på barnmorskan.
Jag skäms, jag skäms över min dåliga prestation. Jag skäms över att jag inte kunde krysta ut mitt barn själv, över att jag skrek, över att mitt underliv gick sönder.
Min positiva målbild av hur jag och min make får en fikabricka och mitt barn ligger i i mina armar och vi alla mår bra föll inte in. Ingen fikabricka fick jag. Inte något att äta faktiskt. Trots att jag bönade och bad för jag var så hungrig! Detta har blivit mitt bevis på att sjukhuset inte heller tycker att jag var särskillt bra på att föda barn. Hade du varit bättre hade du fått mat.
Jag sökte hjälp. Jag grät hos bvc och förklarade min ångest men hon svarade mig inte. Jag grät hos kurator som sa till mig att man måste acceptera att det inte alltid blir som man tänkt. Jag grät hos förlossningsläkaren när vi gick igenom min journal men det känns inte ett dugg bättre för att jag vet att min ruptur var en grad 3-4 eller att extraktionen var medelsvår.
Nu gråter jag sällan över det mer. Men jag är så arg och skamfylld. Jag är bitter och arg och skamfylld. Varje dag tänker jag på förlossningen, går igenom förloppet i huvudet, upprepar vissa delar, minns vad jag sa, vad de sa, vad de inte sa.
Jag vill inte må såhär längre. Jag vill kunna tänka att den förlossningen är i det förflutna nu, att jag aldrig kommer att behöva uppleva den igen, att den inte längre spelar roll. Men den spelar roll och jag upplever den varje dag. Vad gör man?