Jag är otrogen mot min man med hans kompis och jag skäms inte!

Nu råkar jag ju ha en diagnos, men jag tror inte det finns diagnoser som automatiskt gör en till en slampa.

Och ja, jag har alltid varit slampig tidigare, innan jag träffade min man, det kan jag erkänna. Jag har bara berättat det här för en person, min bästa kompis, som tyvärr inte bor här och dessutom inte ens är i landet just nu så jag har inte kunnat prata med henne ordentligt. Men när jag sa vad som hänt sa hon bara "Jag är så inte förvånad!"

Inte för att hon har väntat sig att jag ska vara otrogen, men för att hon vet att ett nio år långt förhållande är extremt i mitt fall. Hon lever själv i en öppen relation med sin fästman, den enda regeln de har är att de ska tala om för varandra innan om de har tänkt ha sex med någon annan. Jag har själv levt i såna förhållanden tidigare, men det är absolut inget för min man..

Jag vet att jag borde göra det. Som sagt, det känns många gånger som om vi fortfarande är tillsammans eftersom det är bekvämt. Men skilsmässa känns extremt överväldigande. Vi har dessutom en son som är extremt känslig när det kommer till rutiner och att saker och ting ska vara som de brukar, så jag är väldigt orolig över hur det skulle påverka honom...

Jag kan väl inte direkt påstå att jag tycker att mitt sexliv har med min son att göra. Det där var en extremt löjlig kommentar.

Trevligt med ett konstruktivt inlägg!

Ja, precis som du skriver, det känns väldigt ofta som om jag bara är en husa hemma. Kåt, glad och tacksam ska man vara hela tiden, men så fort jag efterfrågar minsta lilla respekt eller tacksamhet tillbaka sitter han som ett frågetecken och undrar vad jag menar, för han visar ju såååå mycket respekt och tacksamhet hela tiden, medan han i själva verket inte gör något annat än att gnälla dagarna i ända. Han prioriterar allt annat före mig. Eftersom killen jag varit otrogen med känner min man förstår han inte varför han t ex aldrig bjuder med mig när det är fest. Min man påstår alltid att det är "grabbkväll" och så får jag veta senare att alla flickvänner varit inbjudna och det varit så trevligt och roligt.

Det sjuka i det hela är att jag nu fått veta av (vi kan kalla honom Patrik) att i princip alla min mans kompisar är attraherade av mig, något som min man absolut inte vet om, de skulle aldrig säga nåt sånt till honom. Jag vet också att många, inklusive Patrik har sagt åt min man att han ska vara jävligt glad att han har en fru som mig, att det finns få tjejer som är så öppna, tillåtande och roliga som jag är. Men det går ändå inte in i skallen på honom.

Vårt förhållande har tidigare varit rätt stökigt med många konflikter, och han har många gånger varit allt annat än snäll och respektfull mot mig. Men jag är uppfostrad att man ska kämpa för sina förhållanden, så jag har verkligen gjort det. Men nu känns det som att allt bara går på rutin. Vi pratar i princip aldrig med varandra, sexet är som sagt mekaniskt och rätt intetsägande och jag känner mig totalt åsidosatt. Han är alltid för trött eller upptagen för att ha tid att hitta på nåt med mig, men samma sekund som hans polare ringer har han alltid massor av energi och tid.

Patrik säger själv att det är upp till mig hur jag vill göra. Vi är båda två medvetna om att en separation mellan mig och min man inte automatiskt skulle innebära att vi två skulle bli ett par, tvärtom skulle det ju göra saker extremt komplicerade. Han låter mig sätta upp villkoren för det vi gör. "Det är du som är gift, inte jag".

Samtidigt känner jag mig osäker på vilka krav man kan ställa i ett förhållande som varat så länge som mitt och min mans. Jag är inte alls romantiskt eller sentimentalt lagd, så jag kräver inte blommor och uppvaktande. Däremot skulle det vara trevligt att känna att jag faktiskt är en viktig del av vårt förhållande, att allt inte kretsar kring min man och hans behov. Detta har jag sagt till honom flera gånger, men han förstår inte alls vad jag menar. Jag vet inte hur många gånger jag har försökt inleda konversationer med honom, men han är så uppenbart ointresserad av att veta vad jag tänker och känner så jag har börjat ge upp.

Jag försöker komma med förlsag på saker vi kan göra tillsammans, men det duger aldrig. Droppen var väl för ca. en månad sen. Jag har länge tjatat om att vi skulle behöva komma iväg och göra något själva utan barnen någon kväll, bio har jag föreslagit ett flertal gånger då vi båda har en drös oanvända biocheckar vi fått i julklapp från våra respektive jobb. Naturligtvis vill han aldrig gå på bio med mig.

Sen helt plötsligt ringer han mig från jobbet och säger att han ska gå på bio med sina kompisar. Ok, han hade jobbat jättemycket och haft fullt upp så jag tyckte han förtjänade lite roligt, även om det irriterade mig att han så lättvindigt gör saker med sina kompisar som han absolut inte vill göra med mig av någon anledning. Så han bestämde sig för att gå på bio med sina killkompisar, och han tog med biocheckarna för att kunna betala sin biljett.

En timme före han skulle iväg fick jag höra att de tre kompisar som skulle med hade bjudit med sina flickvänner/fruar också. "Trevligt! Då antar jag att jag får följa med också?" sa jag.
"Nej, men du ska väl vara hemma med ungarna. Vi har väl ingen barnvakt?"

Vi har ett stort socialt nätverk och min syster bor väldigt nära oss, jag pratade med henne under kvällen och hon hade lätt kunnat ställa upp någon timme. Dock orkade jag inte ta den konflikten med min man just då. Han påstod själv att han just fått veta att alla flickvänner skulle med, men jag är rätt övertygad om att han ljög.

Hursomhelst, jag är inte dum. Alla förhållanden är spännande och roliga i början, jag och Patrik kommer jättebra överens och vi kan verkligen prata i timmar om allt möjligt. Vi tänker lika om så många grejer, och han förstår redan mig bättre än min man, som varit med mig i snart tio år, gör.

Klart jag har väldigt starka känslor för min man än, men jag vet inte om det är kärlek eller bekvämlighet. Men jag är inte nöjd med min roll i vårt förhållande, eller hur han ser på mig...

Nej, det gör han faktiskt inte. Han må ha varit hans chef, men det är inte ett yrke där det förekommer särskilt mycket auktoritet och rang mellan "vanliga" anställda och cheferna...Han gillar min man, det vet jag och de övriga på arbetsplatsen har heller aldrig sett killen som någon slags överordnad, utan alla har varit en lika viktig del i företaget.

Nej, jag är inte äcklig. Ledsen att du fick din barndom förstörd, men det har inte jag med att göra.

Kanske växa upp lite?

Eftersom ditt inlägg är fullt av faktafel antar jag att du har tolkat trådstarten lite som du vill och kommer därför inte kommentera ditt inlägg vidare.

Det låter verkligen som om du beskriver min vardag. Och jag vill inte ha en sån vardag, jag vet att småbarnsåren är tuffa och man har inte mycket tid för varandra. Men att bli konstant bortprioriterad och sedd på som något slags hembiträde/hora som ska ställa upp på minsta lilla grej är inte riktigt ett bra förhållande i mina ögon.

Jag har pratat med Patrik om det här och han säger själv att om det skulle komma till den punkten, så skulle han hellre säga det själv till min man än att han skulle råka komma på det eller få höra det på omvägar (det kommer dock sannolikt inte hända eftersom det bara finns två personer i världen förutom jag och Patrik som vet vad som pågår, och de kniper käft...)

Jag har lite emotionella problem, det har jag alltid haft och det sticker jag inte under stolen med. Jag har ett ganska, kanske man kan kalla det, typiskt "manligt" sätt att se på relationer. Jag har haft ett stort antal sexpartners, men inte lika många relationer. Jag kan verka ganska känslokall och distanserad om man inte känner mig väl.

Som jag sa, varför jag är otrogen just nu med den här personen kan jag inte riktigt svara på. Jag hade inte varit otrogen med vem som helst bara för att. Så jävla korkad är jag inte, men jag och min man har som sagt inte haft det särskilt bra senaste halvåret och Patrik har gått från att vara en kompis till något mer. Någon jag verkligen kan prata med och som lyssnar aktivt och ser mig.

Min man är egentligen ingen dålig människa så. Han har själv haft en mycket komplicerad barndom och uppväxt och har väl kanske inte riktigt några tankar om hur ett ordentligt, normalt förhållande ska se ut. Han är mycket väl medveten om det här, men blir ändå skitförbannad på mig när jag tar upp det och försiktigt försöker hinta att han är ett resultat av sin uppfostran och den miljö han växt upp i.

Jag känner mig extremt ambivalent, men varje dag som jag inte pratar med Patrik känns det som om det saknas något stort i mig. Så har jag aldrig känt med min man. Kanske förr när jag fortfarande försökte lägga energi på att få vårt förhållande att funka, men nu vet jag inte ens längre. Jag har även fått veta från Patrik att min man inte är sen med att flörta med tjejer när de varit på fester tillsammans.