Jag är otrogen mot min man med hans kompis och jag skäms inte!

Skilsmässa är värst innan man tagit steget. När man väl gjort det så löser sig det praktiska.

För min del var det så här. Alla såg hur bra och perfekt min fru var. Hon var skitsur på mig för att jag inte uppskattade henne. Det gjorde jag innerst inne egentligen men jag hade svårt att ge något jag själv inte fick. Hon tyckte att hon gav mig men hon gav mig det hon egentligen själv ville ha och inte det jag ville ha eller behövde. Vi hade våra olika behov men såg inte varandras utan försökte applicera våra egna på varandra. Hm, det blev invecklat...

En annan bit var att min fru var för perfekt. Inte utseendemässigt men allt runt henne och hennes person skulle vara perfekt vilket inkluderade mig, vårt hem och vårt barn. Jag förmådde inte leva upp till hennes krav eller standard och utvecklade en slags protestverksamhet mot henne och jag fick ännu svårare att uppskatta henne. Det blir inte roligt i längden att det man ändå gör inte uppskattas, eller inte görs bra nog, dvs enligt hennes standard.

Det är kanske inte exakt så för er del men kanske kan du spåra något av detta i din mans beteende.

Visst var det barnsligt. Problemet var att vi inte respekterade varandra helt enkelt. Hon struntade i vad jag sa och jag i vad hon sa. Vi gick alldeles för länge innan vi ens försökte tala med någon och när vi väl kom iväg så hade var och en utvecklat en bitterhet som vi aldrig kunde lägga bakom oss. Vi försökte också att resonera oss fram till en nivå båda var ok med men i vårt fall kunde hon inte acceptera en lägre nivå än perfekt så det gick inte alls.

Felet var nog mitt från början, att jag inte tog den plats i hemmet jag skulle haft utan accepterade henne och hennes nycker. Lite toffel egentligen. När jag väl skulle ta plats så blev situationen så konstig att det skar sig i stället. Tyvärr är man i regel kass på att reda ut sina problem på egen hand eller att ens definiera ett problem. Det slutar oftast med bråk och ingen ger sig och saken blir aldrig utredd utan det samlas på hög och växer till ett berg av gammal skit som växer upp mellan parterna.

Den där ilskan och bitterheten fick mig också att hoppa över skaklarna under en period. Att träffa någon som såg mig istället för all skit jag påminde om var en berusande känsla och jag föll handlöst in i en sidorelation. Det uppdagades aldrig men märkligt nog hade jag inget dåligt samvete under tiden.

Det var ett lärorikt äktenskap iallafall... Mycket visdom tar jag med mig om det skulle bli en ny relation en dag.

Som sagt, våndan inför att ta steget är värre än att ta det.