Denna ytlighet och perfekta fasad...
Jag och min sambo satt igår kväll och pratade om vad det är för typ av samhälle våra barn får växa upp i.
Är det bara vi som blir beklämda av denna extrema ytlighet, strävan efter den perfekta fasaden med perfekt jobb, nyaste bilen, största och coolast inredda villan, snyggaste kroppen (med allt vad det innebär tex kir. ingrepp, alltid uppdaterad garderob mm) Snyggaste och roligaste sambon, och naturligtvis måste barnen vara söta och väldressade till max. Sedan måste man ju åka utomlands ett par, tre ggr per år minst helst så långt bort som möjligt. Och sedan ska allt noga fotas ur alla tänkbara vinklar och läggas upp i sin fina blogg som är ett perfekt redskap att använda sig av för att framhålla för alla hur otroligt lycklig och lyckad man är inom precis alla områden.
Att man egentligen inte har råd att hålla denna standard spelar ingen roll , nej man tar skyhöga lån och så jobbar man mer än heltid båda två och har sina barn på dagis på maxtid och träffar dem endast några få timmar per dag.
Jag tycker det är så sorgligt att vårat samhälle blivit såhär. Och de allra flesta av oss blir ju påverkade av denna "överklasstandard" som hittat in i alla "samhällsklasser" Jag erkänner att även jag och min sambo ofrivilligt formats av detta.
När började det gå åt detta håll undrar jag? Inte var väl det såhär på 80-90talen när en annan växte upp? På den tiden kändes det som att folk uppskattade varandra mer för vad de var för personligheter och inte för vilket jobb man hade eller på vilken adress man bor osv.
Jag blir rädd när jag tänker på vad det är för värld mina barn ska bli vuxna i. Hur kommer vår generations barn må om 10-15 år? De påverkas ju i högsta grad av all denna yta och materialism. Vad spelar det för roll att jag försöker lära dem att vara goda medmänniskor, när de snart växer upp och inser att det inte räcker med att vara godhjärtad och tro på sig själv för att lyckas?
Nu har jag hårddragit det hela lite, tack och lov finns det ju "äkta" människor som uppskattar inre kvalitet och verkligen bryr sig på riktigt om sina nära och kära.
Visst måste det finnas fler som ledsnat på denna ytlighet?!