Han är kär i en annan, har vi en chans att fortsätta?
Hej. Jag skulle vilja höra lite tankar från andra om min situation.
Jag och min sambo har varit ihop i tio år och haft det bra men inte superbra senaste fem åren. Men det har ändå varit vi så självklart, vi har bott utomlands ihop och jobbat ihop och varit tillsammans hela tiden. I fjol flyttade vi hem till Sverige och skulle köpa lägenhet, blev gravida med vårt andra barn och allt var liksom precis som jag längtat efter att det skulle bli.
Då händer det: han åker på jobbresa med en kollega och kommer hem och är jättekär. Han berättar ganska snart alltihop för han bryter ihop en morgon när han ser mig och vår dotter. Han vill inte förlora sin familj men har aldrig känt så mycket för någon tidigare som för henne.
Han säger att de inte vill ha en affär och jag litar på honom, men efter en vecka så kollar jag hans mail och hittar långa kärleksbrev fram och tillbaka och även deras planer på hur de ska kunna ses i smyg. De har inte haft sex men har kyssts på jobbet och planerar hur de typ ska kunna åka skridskor ihop. Jag blir fullkomligt panikslagen och krossad av svek och svartsjuka, till och med åker till en plats där de ska äta lunch ihop och ser dem kyssas utanför restaurangen. Det som gör ondast är inta att se dem kyssas utan att se hur glad och livfull han är. De delar en massa intressen och de pratar i sina mail om film och musik, sånt som jag har önskat att han och jag skulle dela mer, kort sagt är det deras intellektuella romans som är värst. Han och jag har haft gansek mycket praktisk osexig vardag och jag har tyckt att han har varit vädligt oinspirerande och tråkig, men med henne är han plöstligt min drömman, intressant och rolig precis som han var i början när vi träffades.
Jag konfronterar honom och han blir jätteledsen och ångestfylld. De pratar och ska inte ses mer, men jag upptäcker efter några veckor när jag åter igen kollar hans mail att de visst ses på luncher och att de fortfarande har sin relation igång, även om det "bara" är i brevform. Under tiden föds vårt andra barn. De säger tex. då att de itne ska höras av när han är hemma och pappaledig för att han och jag ska kunna ha det lugnt och försöka hitta varandra igen, men några dagar efter att vår dotter fötts hittar jag bla. ett sexmail från henne - som han förklarar med att hon känner sig olycklig och ensam.
Hon gör slut med sin kille sedan sju år på grund av att hon är kär i min sambo och vill så klart ha honom nu, samtidigt som hon påstår att hon inte vill förstöra hans familj.
Under tiden som gått sedan det hela uppdagades så har han och jag haft det förvånansvärt bra: Vi har pratat jättemycket och gråtit och varit ärliga om vad som varit dåligt i vår relation. Vi har båda ansträngt oss för att göra det bättre. Vi började ganska omgående gå till en parterapeut som har varit bra och där framför allt min sambo har kunnat prata väldigt öppet.
Men han har inte de känslorna för mig, har inte velat kyssa mig sedan detta började i februari eftersom han känner att det känns "fel, som att skriva på ett falskt kontrakt" och vi har bara haft sex ett par gånger nästan i sömnen. Däremot kramas vi mycket och vi håller om varandra på nätterna. Han påstår att han inte känner att det är dött och att vi bara är vänner och att han älskar mig jättemycket, men att han inte kan med att ha sex elelr kyssas eftersom det skulle kännas "fel." Det är oerhört smärtsamt eftersom han udner tio år aldrig haft något emot sex, men nu stelnar han till när han märker att jag försöker ta initiativ. Så jag har slutat med det men det känns jättekonstigt och jag är väldigt svulten på kyssar och närhet efter flera månader utan.
Till råga på allt blev vi tvugna att skaffa en ny bostad och kom fram till att det enda vettiga var att skaffa en som vi kan bo i tillsammans men som en av oss har råd att behålla om det blir så.
Under tiden vi skaffade den upptäckte jag åter igen att de planerade att ses och göra saker ihop, kanske bara som "vänner" men jag blev rasande och gjorde i princip slut, min kille ville att vi skulel fortsätta försöka, så jag skrev till henne och förklarade sakligt hur dåligt jag mådde och hur komplicerat allt skulle bli om vi separerade med två jättesmå barn och att hon skulle inse vilket ansvar hon hade i situationen.
De pratade med varandra och beslöt att inte höras av utan att han och jag ska försöka över sommaren och in på hösten, att vi ska flytta ihop och göra fint och ha semester ihop och under tiden se om vi kan hitta varandra igen.
Så situationen nu är som sådan: Vi ska flytta till en fin lägenhet och fortsätta bo ihop i höst. Tills dess ska vi semestra ihop och försöka vara bra för varandra för att se om vi kan hitta gnistan igen. Han vill fortfarande inte kyssa mig eller ha sex, men i övrigt har vi det ganska bra i vardagen. De "ska" inte höras men jag vet att de fortfarande till exempel har en gemensam låtlista på spotify där de lägger upp låtar som de tror den andre ska gilla. Jag orkar inte riktigt vara på honom om att de inte ska ha någon kontakt alls, dels är det omöjligt eftersom de jobbar ihop och dels känenr jag mig som en mamma som säger åt en treåring som försöker sno kakor. Jag tänker att om han vill försöka så fattar han väl själv vad som är kontraproduktivt. Vi har även pratat om detta en massa gånger.
Hon: är kär i honom och väntar tydligen tålmodigt på honom men påstår att hon inte vill sabba hans familj om den går att rädda.
Han: säger att han just nu känner mer för henne än han någonsin gjort för mig, men vill inte lämna sin familj innan han verkligen tänkt igenom och känt efter.
Jag: försöker dels göra förhållandet bättre men samtidigt känns det så hopplöst och jag funderar mest på hur jag ska kunna komma över honom, innan det ens är över på riktigt.
De sidor av sig han gett till henne som jag sett i alla deras brev är sådant som jag saknar jättemycket i vårt förhållande, men jag vet inte om jag kan få det av honom. Jag hoppas att semestern och den nya bostaden och våra barn ska ge oss den kicken, men det känns så svårt när han är kär i en annan och jag är så misstänksam och ledsen hela tiden fast jag försöker vara positiv och generös och visa mina bästa sidor.
Vad tror ni? Vad skulle ni ha gjort i min situation? Jag vet inte om jag kommer att kunna lita på honom och hans kärlek igen, eller om han egentligen är den jag borde ha. Men jag tror vi skulle kunna få det väldigt bra igen om vi bara verkligen ville och försökte. Så jag hoppas och försöker, men vet inte om jag bara är blåögd eller klamrar mig fast i absurdum. Han kanske inte är perfekt för mig eller jag för honom men vi har en fin familj ihop och har förmåga att vara bra ihop för och med varandra om vi bara skärper oss lite. Vi gillar att umgås och skrattar åt samma saker och har varit väldigt bra vänner genom hela den här supersmärtsamma processen. Är jag på rätt spår eller kommer det aldrig att gå och jag är för blind för att se?
