utredningssamtal och domstol

Som släktforskare  reagerar jag på att du kallar ditt barns biologiska pappa för "pappa".   Nu påstår du till och med att din nuvarande karl skulle vara barnets  pappa!    Så om  det visar sig  att barnet behöver  exempelvis  en transplanterad njure går det lika bra med styvpappans eller?

För att en styvpappa aldrig kan ersätta en biologisk pappa. Din son kan aldrig se sig själv fysiskt i honom, för han är inte hans son. Det hjälper inte honom att veta vem hans styvpappa är när det gäller identitetsutveckling. 
Likaså som någon skrev så hjälper det inte din son om han skulle behöva transplantation eller liknande i framtiden heller.

Sonen har rätt till sin biologiska sida av släkten, sedan om han väljer att ha det när han blir äldre eller inte bör få vara upp till honom. Du har inte rätt att besluta det.
Om dom är "farliga" för sonen NU så kommer de inte få något umgänge med honom heller. Om det däremot kan anses bra att han åtminstone får träffa dom och få förståelse för vilka de är så kommer det att dömas att de kan få viss umgängestid. 

Det handlar ju egentligen inte om pappan. Han vill inte träffa sonen. Det handlar om en manipulativ och sjuk människa som är sk farmor. (även om pappan är likadan).

OM sonen någon gång i framtiden (när han är tillräckligt gammal för att ta ett sånt beslut)  vill ta kontakt med dem, så får han det. Men innan han kan bestämma själv vad som är bäst för honom är det väl min skyldighet som mamma att skydda min son?? 

Jag stör mig på alla som hävdar att bio föräldrar ska ha sin rätt hit o rätt dit, men det är INTE  alltid det bästa för barnet. Vad som är bra för barnet är väl ändå en familj som bryr sig och älskar det och tar hand om det på bästa sätt? Eller håller ni fortfarande fast vid att "bio" är bäst oavsett?

Du måste ändå ha tyckt att mannen  skulle bli en bra pappa eftersom du valde att skaffa barn med honom.   Har han plötsligt blivit helt förvandlad?

Det var ingen jag valde att skaffa barn med, jag blev utnyttjad. När jag sen fick veta att jag var gravid hade jag inte hjärta att göra abort.

Jag kan på ett sätt förstå dig, då jag är i lite av samma sits själv med både en pappa och en farmor till mina barn som inte är stabila (farfar död, pappan har halvsyskon som varken pappan, jag eller barnen har någon kontakt med). I mitt fall har dock varken pappan eller farmorn något intresse för att träffa barnen. Så jag kan på ett sätt förstå att det känns jobbigt. Men samtidigt är det positivt att hon har visat intresse för att träffa sitt barnbarn. Finns det någon möjlighet att du/ni kan lägga era personliga känslor åt sidan och försöka arbeta fram något, som två vuxna? Jag tycker att du ska fokusera på ditt barn och hans intressen, och inte vad som känns jobbigt för dig.  Det är jättebra att ditt barn har en fadersfigur i sitt liv och att han har några som agerar som farföräldrar, men samtidigt har din son även rätt att träffa sin biologiska familj. Det är väl inte ett problem att han har två "farmödrar"? Kanske kan den biologiska farmorn få någon form av övervakat umgänge alt. att du är med?

Jag är rädd för människan, pga vad jag har blivit utsatt för av både henne och pappan. Då jag vet hur de är vill jag verkligen inte utsätta mitt barn för fara. Så att lägga de personliga känslorna åt sidan går tyvärr inte i det här fallet. 

Hade de inte varit som de är, utan att de hade varit normala så skulle de självklart fått träffa honom, även om jag o pappan inte hade kontakt.  

Har absolut inget emot fler vuxna i sonens liv, ju fler TRYGGA personer desto bättre. 

TS borde kanske haft mer omsorg i sitt val av pappa så hade hon inte suttit i den här situationen... Jag är så less på alla trådar där "mammor" gnäller på vilka dåliga pappor deras barn har, hur illa pappan behandlat mamman osv...

GNÄLL INTE, ni har själva valt att sätta er i situationen!

Här framförs varianten att Ts i samband med att hon upptäckte att hon var gravid plötsligt blev medveten om att den blivande fadern utnyttjat henne,   Ts verkar alltså inte ha haft någon chans att välja,   hon verkar snarare ha blvit  våldtagen.    Varför hon inte drog konsekvensen av det och använde sig av  möjligheten att få fri abort minns ´jag inte om hon motiverat.   Kan hon  vara 45 +  och inte kan förmå sig att abortera kanske sista chansen   att bli gravid?

Okej, eftersom det kommit på tal. Man kanske skulle kunna kalla det våldtäkt, då jag inte var riktigt medveten om vad som hände.

Visst, valet att göra abort fanns. Men jag klarade inte av att ta bort fostret. Jag funderade på det många gånger, men när det väl "kom till kritan" så kunde jag inte. Är inte 45+ heller men känslomässigt gick det bara inte. 

Jag har ALDRIG varit en tjej som haft många pojkvänner/sexpartners, utan de är väldigt få. Jag har ALLTID sagt att om och när jag skaffar barn så ärr det med en man jag älskar och har varit tillsammans med länge. Plus att jag skulle ha utbildat mig klart och fått ett jobb. Så, ett barn var verkligen inte planerat heller, då mina krav inte var uppfyllda.

Snälla, alla har faktiskt inte valt pappa till sitt barn. Ja, du väljer att knulla, men det är som sagt inte alla gånger det sker frivilligt. Och trots skydd så kan olyckan vara framme, ja abort finns, men inte alla klarar av att göra det.