Hur gör jag slut? Hur får jag modet?
Jag vet inte vad jag ska ta mig till längre... Detta är mitt rop om att få hjälp till att lämna min sambo.
Vi har varit ett par i över 4år men är totalt olika och bråkar väldigt mycket, nästan dagligen. Vi kan inte komma överens om något och har tappat respekten för varandra och kan säga de mest elaka saker till varandra för att såra.
Jag känner att vi inte har nån framtid ihop om inte nåt mirakulöst skulle inträffa. Jag är 29år och känner att jag vill ha barn osv inom snar framtid.. han är inte alls där övh och att skaffa barn som vi har det nu hade bara varit kaos och det skulle jag aldrig göra, han är inte mogen för det och hans ekonomi är kaos.
Jag älskar honom men samtidigt är jag så trött på honom. Jag vill ha en stabil man, inte någon som vill ut och festa så fort tilfälle ges. Men självklart har min sambo många andra bra sidor men jag tror ärligt vi mest är ihop av gammal vana och jag är så helvetes "rädd" för att stå på egna ben. Min sambo säger att jag aldrig kommer att träffa någon ny, att det är så mycket fel på mig. Jag har hört detta så mycket nu att jag tappat mycket av min självkänsla och är skitskraj på bara tanken av att kunna klara mig själv.
Hur ska jag klara mig? Vetandes att han gått vidare och är ute på stan med nya tjejer? Han är en mycket starkare person än vad jag är.
Jag vet att jag inte kan stanna pga.det. det är bara så satans svårt.
Jag vet vad som måste göras men jag kan INTE!
Hur gör man slut... Hur gör man??
Hur gjorde ni? Bekanta? Tänk om jag ångrar mig i samma sekund som jag gjort det? Jag har tänkt på detta i över 1år.
Jag kan vara väldigt bestämd och inställd på det men när jag sen får ett tillfälle så knyter det sig för mig och jag drar mig ur det som jag inte ens påbörjat!
Och när han tar upp hur vårt förhållande egentligen är och "bjuder in" mig verkligen till att kunna göra slut så gör jag det ändå inte. Fast att jag egentligen vill det så är det så jäkla svårt.
Jag vet att vi inte är rätt för varandra.
Hur får jag mod att genomföra?
Jag vill ju träffa nån som uppskattar mig för den jag är och inte hela tiden vill ändra på mig... nån som har samma intressen som mig eller åtminstone HAR några intressen förutom spela kort och festa.
Jag vet att när jag väl lyckats säga det och genomföra det så kommer det inte ta många minuter innan han lämnar vår lägenhet och flyttar till en kompis.
Önskar bara jag var en starkare människa... bara tanken på ett liv utan honom får mig att må illa, samtidigt som det är vad jag vill.
Jag har redan hittat mig en lgh, det enda som väntar är ett enda samtal så är den min. Jag har räknat på min ekonomi och det kommer bli tuffft men kan andra så måste jag ju också klara det. Jag har en riktigt nära och bra vänner som hjälper mig och hon känner även till mina tankar.
Dock skrämmer singellivet vettet ur mig.. tänk så träffar jag ingen ny utan blir ensam kvar utan barn eller sambo... är det då inte bättre att stanna i det jag har? För det är ju bättre än inget alls.. vi har ju våra stunder när allt är bra och jag älskar honom.
Jag vill inte sluta upp som en bitter singeltjej som ingen vill ha....
Gud, detta är så jobbigt... och det är bara jag som kan göra nåt åt det....
Det har hänt så mycket saker i vår relation, mycket svek, löften osv.