Vi har inte råd att betala 5000 kr av sambons lån varje månad!! Tips/råd? Känner mej så uppgiven :(
Sedan vi flyttade till eget (en tvåa) efter att ha fått besked om att vi väntar tvillingar så har vi inte haft råd att betala vissa räkningar på lån som sambon har. När han var ung och dum drog han på sig massa skulder på SKITSAKER. Det finns alltså inget av värde kvar men det finns skulder på sammanlagt ca 200 000 kr som ligger kvar i hans liv och rent ut sagt förföljer oss och får mig att må väldigt väldigt dåligt. Om man räknar ihop allt han egentligen ska betala i bara skulder varje månad så är det närmare 8000 kr. Av dessa är det 5000 kr som vi inte kan betala, eftersom att vi då inte skulle ha råd med varken mat, el, telefon eller saker inför barnens ankomst. Sambon har haft kontakt med banken som dessa 5000 egentligen ska betalas till varje månad och än så länge har de inte skickat något vidare till inkasso då sambon lovat att om vi får in något extra så betalar vi det lilla vi kan. Som denna månad (en mycket ovanlig månad) kommer sambon kunna betala in hela 2500 på det lånet :) Men det är tyvärr bara verklighet denna månad då han fick in extrapengar. Men det håller honom iallafall borta från krono ett tag till. Men rent krasst har vi och kommer vi ha 5000 som inte kan betalas in VARJE månad. Vår inkomst ligger just nu på sammanlagt 14 000 efter skatt (med hans heltidslön och min föräldrapenning) och när barnbidragen kommer så kommer vi ha 2000 kr extra men dem pengarna ska ju självklart gå till barnen. Vi kan söka bostadsbidrag sen när barnen kommit också men vet inte hur mycket det ligger på, men förhoppningsvis kanske vi har råd att betala in någon tusenlapp mer på skulder i månaden isåfall.
Jag har lägsta mammapenningen på ca 4000 kr efter skatt om någon undrar (tagit ut innan barnens ankomst)
Pluggar vanligtvis men har varit sjukskriven i några månader nu pga graviditeten. När jag kommer tillbaka till högskolan efter mammaledigheten (över ett år till dess) kommer jag ju få in betydligt mer pengar varje månad, men det är som sagt LÅNGT kvar tills dess :(
Vi har sålt av med allt vi kan men nu finns inget kvar att sälja. Vi har ingen bil eller så heller om någon undrar.
Nu undrar jag om någon har några tips och råd för hur vi åtminstone kan förbättra situationen, är det ens möjligt? Har hört om skuldsanering men det gäller väll bara om pengarna redan ligger hos kronofogden och där ska de ha legat ett tag. Men skulle gärna leva på existensminimum i 5 år om jag visste att skulderna togs bort. Men tror inte vi har någon chans till det tyvärr :(
Mitt liv har varit tufft från det att jag föddes.
Som 11 månaders bebis fick jag cancer och förlorade en kroppsdel (säger inte vilken då flera skulle veta vem jag är då, men det räknar mej inte som handikappad då jag kan leva ganska normalt utan denna kroppsdel). Under mina första sex år levde mor och far ihop men pappa var och är alkoholist så det var mycket våld och bråk hemma. Jag såg sådant som jag tror att ingen kan undgå att få men av att se. Riktigt våld. På grund av en bra advokat lyckades mamma ta sig ur "äktenskapet" när jag var ca 6 år och då fick hon ensam vårdnad. Hon hade ganska dålig ekonomi som ensamstående och städerska men hon klarade av att ta hand om oss två barn. Jag hade väldigt mycket men från mina första sex år i livet. Fick tvångssyndrom redan som 7-8 åring och plågades extremt av detta. Blev självdestruktiv som tonåring med självskadebeteende på olika sätt, bl.a med grova ätstörningar. Kämpade trots detta alltid på med skolan och gick faktiskt ut både grundskolan och gymnasiet med slutbetyg. Åt antidepressiv medicin under större delen av gymnasietiden, vilket jag tror var anledningen till att jag pallade ta mej igenom dem åren. Träffade också sambon under gymnasietiden och vi har varit tillsammans i nästan 6 år nu men det var först efter att vi fick reda på att jag var gravid som vi förstod allvaret i vår ekonomiska situation. Och när vi nu i vår flyttade ihop så förstod vi hur illa det egentligen var. Kan tillägga att han har helt nya vanor och värderingar nu och skulderna som ligger kvar är flera år gamla, ja sen INNAN vi träffades. Och det sista jag behöver är ytterligare problem i livet :( Vet ärligt talat inte hur jag ska orka ta mej igenom det här. Efter mammaledigheten är det meningen att jag ska tillbaka och läsa min sista termin på högskolan samt ta igen det jag missat under sjukskrivningen. Men med mitt psyke, som allvarligt har försämrats igen, mycket på grund av ekonomin, så vet jag ärligt talat inte om jag kommer palla att avsluta studierna. Jag hoppas det. Men just nu känner jag mej mest tom, trött och uppgiven. Jag älskar min sambo och vill leva med honom. Jag vill lösa detta MED honom, inte utan honom. Så inga sådana förslag tack.
Jag behövde nog mest skriva av mej, men skulle uppskatta råd, tips, kommentarer, tankar och förslag från er där ute. Jag behöver hjälp att hålla mig över vattenytan helt enkelt.
Jag har lämnat ut ganska mycket detaljer så kanske kommer någon veta vem jag är? Men vad gör det egentligen. Verkligheten är ju verkligheten och skämmas vägrar jag att göra!!
Jag vet att jag är en bra människa och alltid kämpat och försökt i livet. Men hamnar alltid i knipa på något sätt.