Snart adoption. GRAVID!

Jag förstår att du är i chock TS för det är en otrolig tragedi som har drabbat er! Jag vill så gärna säga grattis och stämma in i kören för ni har två mirakel att glädjas åt men så här tätt kan det bli en total katastrof.

Du är i vecka 13 nu så du kommer att vara i vecka 17 när ni ska åka? Om allt går som planerat är BF i mitten av januari och ni har varit hemma med dottern i ca fem månader?

Alla som tjoar och grattar- skulle ni varit redo för fler barn fem månader efter att ni kommit hem från BB? Jag säger inte att det inte KAN gå bra men det känns inte riktigt rättvist mot någon oavsett vad ni kommer att göra!

Ett adopterat barn kräver ofta mycket mer än ett biologiskt. Man måste vara beredd att vara helt fokuserad under en lång tid. Klarar man att vara så fokuserad när man är gravid? Hinner man bygga upp en så stark relation under dessa månader att tjejen klarar att bli storasyster så snabbt? Det är ju alltid tufft att få syskon men ett adopterat barn behöver få vara bebis och minsting ganska länge.

När vi kom hem med vårt barn hade fem månader definitivt inte varit tillräckligt för någon av oss. Å andra sidan skulle ni få arbeta oerhört intensivt och medvetet men kommer det att räcka? Kommer ni att orka? Kommer ni få det att fungera?
Om man får biologiska barn tätt brukar det åtminstone vara minst 9 månader emellan och man har inte hela anknytningsproblematiken att brottas med på samma sätt.

Å andra sidan vad händer med dottern OM ni skulle avbryta adoptionen? Hur länge får hon vänta på en ny familj? Hur ser hennes situation ut idag? Bor hon i fosterhem eller på barnhem? Vad är det bästa för henne?

Det finns inget enkelt svar i detta och oavsett vad ni väljer blir det svårt. Jag vill inte vara pessimist men ni måste vara oerhört realistiska i detta.

Jag skyddade mig inte under tiden vi väntade på vårt barn, men jag inser nu att från att när vi närmar oss barnbesked kommer jag att göra det.

Lycka till TS. Jag hoppas att allt blir bra i slutänden för alla inblandade!

Jag kallar det tragedi för det är precis vad det är. Om jag inte minns fel står det i pappren man skriver på till adoptionsorganisationen att man skall skydda sig från graviditeter men det är nog många som låter bli. För många är det en lång väntan på barnbesked ofta flera år och många tänker nog att blir det så blir det. Så länge man inte fått barnbesked eller processen i landet startat med matchning är det ju inga problem att avbryta- inget barn blir lidande av ens handlingar. Man kommer att sörja barnet man inte fick och glädjas åt barnet som kom istället.

Allt kan gå bra naturligtvis!

Men de flesta som adopterat skulle nog intyga att de INTE skulle klarat att få barn så nära inpå. Livet med nyfått barn är inte rosenrött. Man måste förstå att barnets faktiska ålder inte stämmer med den mentala och emotionella åldern. Ett nyfått barn är många gånger som ett nyfött och det tar olika lång tid innan barnet kommer ikapp sin riktiga ålder.

Åh herregud vilka grodor! Förstår du inte vilken tuff sits TS sitter i! Det är inte enkelt att avbryta adoptionen så här sent. Det skulle väl vara att jämföra med att förlora sitt barn under förlossningen. Den underbara tjejen som man längtat efter så länge och korten som man tittar på och visar alla. Jag hoppas att du bara vill trolla runt lite och inte menar vad du skriver.

Jag kan garantera dig att de som inte har fertilitetsproblem och adopterar skyddar sig. Jag gjorde det inte pga av att jag saknar fungerande äggledare och därför är infertil. Jag var dock livrädd efter vi kommit hem med vårt barn att jag skulle bli "mirakelgravid" och var lika lättad varje gång mensen kom som den skulle (ja varför skyddade jag mig inte bara-jag vet!)

Som tur är genomgår blivande adoptivföräldrar utbildning om adopterade barns behov. Naturligtvis är det väldigt olika för alla barn! För ett barn som adopteras som mycket litet och som har haft möjlighet att knyta an till någon och fått all trygghet och närhet det behöver kanske det inte blir så problematiskt. Men om barnet hunnit bli några år och vuxit upp på barnhem där man inte fått någon som helst trygghet, närhet, anknytning och dessutom skaffat sig alla möjliga överlevnadsstrategier kanske det tar flera år innan man kan få vardagen att fungera. De flesta adopterade barn ligger nånstans på skalan däremellan.

För barn som rycks från allt man känner till är det normalt att regrediera och "bli yngre" än vad man är. Detta händer ofta med barn i andra situationer där barnet är otryggt. För barn som inte vet vad en familj är och vad en mamma o en pappa ska vara bra för kan det ta lång tid att få en "familjevardag". Sömnproblem, matproblem och anknytningsproblem kan ta tid att få ordning på. Uppmärksamheten krävs för att barnet ska känna trygghet, tillit och acceptera mamma och pappa. För adopterade barn som inte fått sina behov tillgodosedda finns många trådar att läsa om hur de mår. Inte bra.

Att adoptera är inget man hittar på en eftermiddag när man har tråkigt. Vägen från att vilja ha barn fram till dess att man får sitt barn kanske har tagit tio år av olika stadier som man går igenom. Under de senaste åren är det just denna lilla thailändska flickan som TS drömt om och varit helt inställd på. Att avbryta adoptionen kanske känns svårare än att göra abort. Jag jämförde det med att barnet dör under förlossningen. Jag förstår att det är svårt att ta till sig och verkar kontroversiellt om man aldrig funderat på adoption.

Nej man adopterar inte för att rädda barn utan det är en helt självisk handling just för att man faktiskt vill ha barn!

Tragedi säger jag för att det sätter TS i en mycket svår sits: Vad är det bästa för barnen? Och jag lovar er att båda barnen är TS egna barn i hjärtat även om det ena inte är det juridiskt än så länge. Förminska inte TS känslor för dottern. "Bara ett adopterat barn" mycket ska man höra...

Nej det går inte att jämföra med en graviditet. Den varar ju bara i 9 månader. Och jag förstår att det är häftigt att känns barnet utvecklas och att man utvecklar känslor och längtar! Jag har varit gravid men inte fött barn- jag kan inte uttala mig om hur det känns!

När jag fick barn hade jag väntat på hen i 7 år. Från att ha försökt sängvägen, genom IVF, men vägen till mitt barn gick via adoption! Som jag hade väntat och längtat! I början visste jag inte vilket land hen skulle komma ifrån. Jag surfade och tittade på bilder på barn i olika världsdelar. Sen blev vi utvalda att skicka papper till "vårt land". Vilken lycka! Och vilken kamp med alla papper som skulle ordnas. Sen var vi "gravida" i hjärtat. Alla barn som så ut att komma från det landet studerades noga i smyg. Hur skulle hen se ut? Skulle det bli en pojke eller flicka? Vi läste och förberedde oss. Köpte barnsaker i smyg. Inredde ett barnrum. Vi väntade barn- och som vi väntade! Och så kom beskedet- vi hade blivit utsedda till föräldrar! Som vi grät och skrattade, skålade i champagne och var helt rusiga av lycka! Vi hade fått vår "ultraljudsbild" det var ju bara det att barnet fanns där på bilden. Och nu kunde man drömma och längta efter just hen! Om någon hade sagt till mig " bara att avbryta", "bara ett adopterat barn","inte ditt DNA" osv så hade jag inte tvekat att golva personen i fråga. Kunde de inte se att det var just det HÄR barnet som vi väntat på så länge! Den ljuvliga ungen med de mörka ögonen och långa ögonfransar! Och det är klart det jag kände då är inget mot vad jag känner idag. Mitt eget barn- den underbaraste i världen.

Att hålla i sitt barn för första gången är fantastiskt oavsett hur de kommit till dig. För vissa tar det lite tid att känna kärlek till sitt barn oavsett om du fött det själv eller ej, för andra är kärleken omedelbar och så kraftfull att man fullständigt baxnar.

Föråt TS om jag blev lite OT.