Anonym (var ärlig) skrev 2012-07-13 11:49:40 följande:
Självklart kan båda sidor stämma. Som sagt tror jag också adoptivföräldrar älskar sina barn, jag är övertygad om att de flesta gör allt de kan för sina barn biologiska såväl som adoptivbarn. Och jag tror det ofta kan vara så som du beskriver, men jag tror samtidigt den frågan lättare uppstår för adoptivbarn. Man behöver inte leta lika långt för att hitta skillnader, och frågor om sitt ursprung mm. Inte för intet som identitskris är vanligare bland adoptivbarn.
Jag menar mest på att det kan finnas problematik där inte föräldrars kärlek räcker som botemedel. Tex bör som du säger man som förälder fånga upp och reda ut oron - men då måste man ju erkänna att det kan finnas oro och inte blunda för det. Sen också att det finns problem som inte föräldrar kan lösa hur mycket man än skulle vilja och trots medvetenhet. Tex eventuella problem barnet känner i samhället, kanske pga av avvikande utseende eller dylikt.
För min del handlar "identitetskrisen" mycket om att inte ha sina rötter här, att inte vara lik min mamma, att mina riktiga föräldrar och ev. syskon finns någon annanstans i världen. Det kan man aldrig laga. Jag tror på fullt allvar det är lättare om jag haft skandinaviskt utseende, varit från Tyskland, England, Danmark för då hade ingen sett att jag bara var adopterad.
Alla gillar inte att sticka ut i mängden eller vara som främmande fåglar.
Varför får adoptivbarn ofta frågor om sitt ursprung när inte svenskar får det? Tror ni att det finns någon särskild anledning? Jag tror det är lättare om man är lik sina föräldrar att identifiera sig.
