Singeltråden, för oss som faktigst njuter av singellivet!

Har varit singel ett par år nu och i början hade jag nog lite panik för att vara ensam men med tiden har det blivit rätt ok att vara singel. Jag bor på en liten ort så det blir inte ens någon flirt på krogen för min del. Ibland när jag kan tycka att det vore trevligt att träffa en kvinna så brukar jag åka in till närmaste stormarknad och titta på paren när de kör runt med sina kundvagnar. Tanten först och gubben i släptåg med vagnen. Sen betraktar jag dem och lyssnar lite på samtalen dem emellan och då brukar längtan efter sällskap gå över. Sen åker jag hem till mitt hus och köper med mig en pizza, tar en öl och struntar i att städa den dagen också. Ingen har synpunkter på det.

Har ett långt äktenskap bakom mig med barn varannan vecka och de veckorna njuter jag extra. Då kan jag vara pappa på mitt sätt.

Hahaha låter som mig då När jag knner mig sugen på ett förhållande (jo de stunderna kommer även om de är få) så behöver jag bara gå in på FB och läsa allas "Guuuuud vad allt är pluttinutt gulligt" statusar och då minns jag direkt hur drygt det är att leva i en seriös relation och sen sätter jag mig på balkongen med ett glas vin och lyssnar på precis den musik jag vill och sen njuter av att kunna lägga mig på tvären i min dubbelsäng Jag har också barn vv och jag tycker de veckorna med dem är precis den mängd "familjeliv" som räcker för mig för tillfället.

Varit singel i 6.5 år nu drygt och trivs väldigt bra med situationen, även om man ibland saknar sällskap av olika anledningar.
Det har mest handlat i att landa i sig själv och till slut har jag blivit bekväm med det. Men det är på gott och ont så att säga. 

Jag har varit singel hela livet och har inga direkta planer på att gå in i relation. Skulle heller aldrig belöna en man med sex utanför en relation då jag är ointresserad av män som bara vill pippa, dvs, lösaktiga män. 

För att jag ska ändra mig ang. relation så krävs det en speciell man som lever upp till samma krav som jag själv gör. En vettig person vilket få män är till helheten.

Jag brukar säga lite lika, att jag har inte större krav än dem jag kan leverera själv, även om orden är lite vända i mitt uttryck.

Hur menar du då? Att du istället har låga krav?

Man kan ju läsa det som man vill men nej, det är inte så jag menar när jag skriver.
Utan snarare att jag varken ska eller kan ha stora krav själv om jag själv ej kan leva upp till dem, med det sagt står det ej att jag har låga krav.

Det var bara en undran. Du uttryckte dig lite otydligt, därav min fråga.

E singel å varit de ett tag nu å  har vv med ett barn ,tycker att det är perfekt både seriöst å kul på samma gång, man har sin energi å inhet som tar den ifrån en .
Tror aldrig att ja kommer bo ihop med någon igen, plus att men ser ju tydligare nu hur par har de , inte många som inte har friktion å frågar hur en har de Haha

Jag har nog ärligt talat aldrig tyckt att ett seriöst förhållande är riktigt värt det.

Dels har jag alltid varit ett ensamvarg, dels har jag alltid känt att det begränsar mig för mycket att alltid behöva ta hänsyn till någon annan. Jag älskar friheten och lugnet i att vara ensamstående.

Jag har många vänner, och visst skulle jag kunna tänka mig att ha t.ex. en stadigvarande kk (för ONS är jag helt ointresserad av). Men friheten i att vara singel slår allt för mig.

Jag har inga barn och vill heller inte ha några, så den aspekten behöver jag inte heller ta hänsyn till.

Tycker de låter toppen!
Känner igen mig så i de med ensamvarg !

Jag separerade från barnens pappa nov-22. Mitt beslut att lämna och alla känslor var döda. Men, förutom att jag tyckte det var lyxigt att göra mitt hem till mitt gällande inredning, städning o.s.v, tyckte jag det var helt fruktansvärt ensamt och tomt de veckor jag inte hade barnen. Jag dejtade som en besatt, för att fylla ett tomrum som barnen lämnat. Men det fattade jag inte då. Jag var på jakt efter den stora käääärleken. Det var lite kul i några månader, bekräftelse och sådär. Träffa nya människor är oftast kul.
Men tack vare samtal med goda vänner insåg jag till slut att det var tomrummet och saknaden efter barnen som jag försökte fylla, med män. Och så bestämde jag mig för att lägga ner det där.
De första barnfria veckorna var riktigt tuffa. Fyllde så gott jag kunde med aktiviteter och vänner. Och så småningom började en acceptans infinna sig.

Nu snart 1,5 år efter separationen saknar jag fortfarande mina barn men älskar samtidigt mina barnfria veckor. Jag kan då fokusera 120% på studierna, jag slipper stressa så mycket på morgnar och eftermiddagar, jag kan träffa vänner, pyssla med min hobby och bara vara JAG. Ingen som kräver och önskar saker av mig. Jag kan planera precis  vad jag vill. Med barnen eller utan.
Jag är på nån dejtingsida men med väldigt sparsamt engagemang. Jag stänger inte dörren. Men jag nöjer mig icke. Jag vill isåfall bli stormförälskad :D Och han ska vara grädden på moset, inte hela jävla moset.

Ber om ursäkt för utläggningen! 

Be inte om ursäkt! Det var ju intressant! 

Har barn enligt 2-2-3 schema då det är litet. 

Dels för att varannan vecka känns för långt, dels för att barnet som sagt inte är så gammal och en vecka blir för långt. 

På senaste har vi gjort massor av ändringar i schemat där jag fått dra det tunga lasset så just nu känner jag mig helt död. Lägg till mkt på jobb.

Jag önskar jag kunde komma till era lägen med bara frid när jag är ifrån mitt barn, men problemet är att pappan släpper allt till mig. Dvs jag måste ha koll på allt, gemensamma räkningar för barnet, läkarbesök, när barnet ska tvättas etc. Samtidigt är jag glad för deras kontakt. 

Nån som har nåt tips om hur jag kan tänka för att känna mig mer avslappnad? Tar gärna emot tips!

(En sak som bidrar i min situation är att pappan och jag inte helt gjort slut, utan är lite av särbos, dvs vi tex går på gemensamma släktkalas, träffar inte andra etc. Är det 100% slut som krävs för att känna den där friden ni andra beskriver?)

Det är helt ok med undran, missförstånd är så tråkigt.

Jag känner inte enbart frid. Och jag saknar mina döttrar varenda dag jag är ifrån dem. Men jag har fått jobba på att inte låta saknaden ta över. Jobba på att lägga fokus på annat. Och t.o.m ibland se det som nåt lite vackert när saknaden river tag i mig - tänk så lyckligt lottad jag är som har så fina flickor  Det handlar om ett mindset.

När det gäller er relation kan bara du avgöra det. Men jag tror det är otroligt ohälsosamt att dra ut på, vela, av eller på. Jag föredrar tydliga beslut och gränser. Och för barnets skull (vet visserligen inte hur liten hen är) behövs tydlighet. Givetvis kan man umgås, det gör jag, barnen och exet varje vecka. Men de vet att vi är vänner och att det aldrig kommer bli vi igen.

Och när det gäller ansvar - ja, det suger. Jag drog hela lasset när vi levde ihop och drar fortfarande en stor del. Han verkar sakna förmågan att komma ihåg läkarbesök, att förskolan har planeringsdag och är stängd o.s.v. Jag lät bli att påminna i flera månader men det slutade i kaos. Så nu skriver jag upp allt, även det på hans veckor och så påminner jag honom. Javisst, förr eller senare hade han säkert skärpt till sig och börjat komma ihåg. Men ärligt, det är inte jättejobbigt att ha koll och påminna. Jag har ändå ett kontrollbehov så..😅
Men när det gäller sånt som att de behöver duscha, få vettiga måltider, gärna frisk luft även på helgen o.s.v så släppet jag det helt på pappaveckan. Han är deras pappa, han älskar dem och är mån om dem. Han gör det han tycker bra och det är upp till honom att planera. Givetvis skulle jag lägga mig i om de inte fick ordentligt med mat, aldrig duschade eller borstade tänderna och så. Men han är en vuxen man, nån jag dessutom valde att spendera många år med, så helt tappad lär han ju inte vara. Vi gör bara olika :)

Nu blev det en jättelång utläggning igen. Sorry 😬

Tack för dina fina ord. Uppskattar mycket. :) Tar till mig det du skriver och försöker finna en acceptans i att vara den som har koll.

Även jag har nog lite kontrollbehov. Men oavsett mina eventuella tillkortakommanden, så är pappan verkligen off på sådant, så kan inte avgöra om jag hade kontrollbehov från början eller om det växt fram för att han lever i det blå.

Singel sedan 15 år tillbaka. Hade en kort oseriös fling den gången bara. Helt underbart att vara singel. Mitt barn har precis fyllt 18. saknar ingenting som en relation skulle ge. Älskar friheten och njuter av umgänget jag har. Nämligen med mig själv.

Har aldrig haft en seriös relation. Känner inte att det skulle vara nödvändigt för mig att någonsin få uppleva det heller. Snarare så att jag helst slipper att få veta hur det känns att ha en livskamrat.

Varför bara trivas helt okej med det istället för att njuta maximalt? Tänk vad mycket bekymmer du slipper av att resonera så logiskt! Jag har aldrig haft något riktigt och har absolut inte planer på att någonsin kunna tänka mig att börja träffa någon.

det finns inget som kan ändra mig. Det är inte av bitterhet utan av lycka jag väljer bort relationer.

men visst håller jag med dig ang. män 🤣