Att bli oskyldigt dömd för ett brott som du inte begått

Jag skulle vilja vet vad för bevisning som fanns i ärendet? Bara kvinnans berättelse som stöds av vittnena?
När gjorde kvinnan sin anmälan om brott och hur långt efter brottsdatum var det? Fanns inga skador på kvinnan? Varför uppsökte hon inte läkare?

Undrar gällande den häktning som du säger var (inkl grip och anhållande) 45 dagar, varför hade killen reskriktioner under hela den tiden? Var det flyktfara? risk för fortsatt brottslighet eller risk för undanröjande av bevis? Låter konstigt att han inte fick ha någon kontakt med omvärlden (vänner eller familj på dessa 45 dgara, detta tyder på reskriktioner)

Ett förhör hos polisen brukar (standard) börja med en fri berättelse av händelsen, hur gick förhöen till? för jag förmodar att de var fler än 1 om han nu satt så länge(som 45 dagar).

Jag har svårt att tro på din berättelse ts, detta för att du utelämnar mängder av inte som är relevant för en utomstående att ta del av för att bilda sig en uppfattning.

Vad blev domen btw, hur långt straff fick han och var han ostraffad?            

Ska försöka svara så gott det går. Jag vet inte exakt i detalj hur allt gått till osv.

Det fanns inga bevis förutom kvinnan och hennes två kompisar. Deras berättelse.

Hon hade inga som helst skador. Hon sa att hon hade ett blåmärke en vecka efter att händelsen skulle ha inträffat, men ett blåmärke uppkommer på kroppen ganska så direkt. Inte en vecka senare. Och sedan sa hon att blåmärket var blått efter en vecka, men ett blåmärke är ju gul/brunt och håller på att försvinna vid det laget. Hon säger alltså att hon inte var blå 12 timmar efter misshandeln (eftersom hennes föräldrar ej hade sett något) så sa hon att det uppkom senare. Men ett blåmärke visar sig ju ganska så direkt. Konstigt att dom gick på detta, tycker jag. Det är rätt enkelt att kolla upp om det är sant eller ej. Det är ju bara att läsa på vilken vårdsida som helst eller bara att prata med en läkare. 

Hon säger att det ska ha varit ett flertal misshandel tillfällen. 

Jag vet inte varför han var häktad med restriktioner, förmodligen för att dom tror att det är sant och vill skydda kvinnan.

Han är tidigare ostraffad. Fick ett år. 

Var med om någonting liknande fast kring mitt barn. Vaknade på morgonen av att polis och socialtjänst stod utanför. Jag togs till arresten och barnet då 3 år gammal togs till jourhem. 2 månader gick och sen fick jag gå på förhandling om LVU. Då fick jag reda på att barnets pappa hade ljugit ihop världens historia. Blev friad i tingsrätten, men dömd i förvaltningsrätten. Strax därpå sökte han vårdnad och fick den. Jag har inte träffat barnet på 2½ år nu och vet inte vart dom befinner sig längre.

Fyfan vad hemskt :( Går det inte att göra nånting??

Oskyldigt dömd

Tänk er att ni har ett bra liv, ni är nöjda med hur livet ser ut för tillfället. Ni har ett jobb, en bostad, mycket kompisar, fritidsintressen, en flick/pojkvän. Allt känns hur bra som helst. 

Men en dag vaknar ni upp i panik med ett ljust sken i ögonen och förstår efter ett tag att det står poliser där och skriker. Ni förstår ingenting. "Vad har hänt? Varför är polisen här?". Snart förstår ni att polisen är där för att hämta er, men ni förstår inte varför. Och när ni frågar, så svarar dom inte.

Du får handfängsel, tas in i polisbilen och förs till arresten. Du förstår inte vad du har gjort för hemskt som blir utsatt för detta. Du försöker verkligen tänka igenom vad det kan vara som du har gjort. "Har jag gjort något på fyllan?". Men ju mer du tänker, ju mer förvirrad blir du. Du känner hur paniken kommer smygandes. Du förstår verkligen inte vad du har gjort för fel, samtidigt som du är inlåst i ett litet betongrum - vilket ger dig panikkänslor. Det finns endast en madrass i rummet och du får inte ha någon som helst kontakt med omvärlden. "Hur länge ska jag sitta här?", "När får jag prata med min familj och mina vänner?", är några av de tusen tankar som snurrar runt i huvudet. 

Tiden går och tillslut får du veta att du är misstänkt för misshandel på din flickvän. Du förstår fortfarande ingenting. "Misshandel? Nu måste dom ha tagit fel person. Men hur ska jag besvisa min oskuld?". Du försöker förklara men ingen lyssnar på dig. De tror på tjejen med hull och hår. De är inte ens intresserade av att höra vad du har att säga. De har redan dömt dig på förhand. Att man är oskyldig till motsatsen är bevisad, var inte på tal om. Du var skyldig till motsatsen var bevisad. 

I tidningarna skriver de en massa skit om dig som inte ens är sant. Du får inte prata med din familj på 45 dagar. Du börjar tappa hoppet om livet och din frihet så du börjar fundera på om det ens är värt att fortsätta kämpa. "Varför ska jag kämpa? Till vilken nytta? Jag är ju redan dömd på förhand. Och jag vill inte leva med något som jag inte har gjort", tänker du. 

Tänk er frustationen över att sitta inlåst för något som ni inte har gjort. Ni får inte prata med någon, inte träffa någon. Ingenting. Och ni förstår inte varför er flickvän har anklagat er för något sånt här. Visst, ni har haft era verbala gräl - men vilket par grälar inte? Men du  har aldrig varit våldsam mot din parner, som hon påstår att du varit.

Tillslut inleds rättegången och er advokat som inte ens är någon brottsmålsadvokat egentligen, är helt värdelös. Han sitter tyst som en mus och har ingen aning om vad han ska lägga upp för argument för att hjälpa dig. Han är totalt inkompetent. Du hade kunnat klara av jobbet bättre själv. Ditt ex sitter där mitt emot helt känslokall och hittar på saker som inte är sant. Åklagaren sitter även mitt emot och försöker psyka dig genom att bland annat visa fingret mot dig. 

Ex-flickvännen berättar om helt ologiska saker som vem som helst kan se igenom, men din advokat som egentligen ska försvara dig måste ha varit någon jävla sommarvikarie som inte kan något. Ingen annan i tingsrätten tycks heller se igenom hennes uppenbara lögner. De har nog med stor sannolikhet även blivit påverkad av det som tidningarna skrivit om dig innan rättegången ens startat. De har alltså redan bildat sig en uppfattning om dig redan innan de möter dig på tingsrätten.

Du förstår fortfarande ingenting. "Vad gör jag här?". Det känns som att du lever i den värsta tänkbara mardrömmen. Du har gråtit så mycket att dina tårar tagit slut, du känner dig helt matt och orkar inte leva längre. Så du funderar på att ta ditt liv... 

En dag kommer domen. Hela världen rasar samman. "Ska jag in i fängelse? JAG?! Jag som aldrig har gjort någon illa. Hur ska detta gå?", tusen tankar snurrar i hjärnan samtidigt. 

--------

Detta är en verklighet för vissa. Det finns många i Sverige som blir oskyldigt dömda för brott de inte har begått. Ofta handlar det om våld-och sexualbrott. I Sverige ökar statistiken för våld mot kvinnor, och det verkar som att rättsväsendet gör allt för att sänka den där siffran genom att klämma åt så många män som möjligt. De skiter fullständigt i om man är skyldig eller ej. När det är ord mot ord situationer så tror de oftast på kvinnan som anklagar mannen, och dömer därför mannen trots att det inte finns några som helst bevis.

Sedan när mannen hittar motbevis mot kvinnan - som styrker hans oskuld - så struntar de i det. Han har blivit dömd redan - case closed. De skiter i att ens titta på vad han har för motbevis mot kvinnan, trots att det är väldigt bra bevis som visar på att hon har ljugit. Det fanns inga vittnen som hade sett några s.k blåmärken, inte ens hennes föräldrar hade sett något trots att hon bodde hemma hos dem och de borde ha lagt märke till om hon hade blåmärken, svullnat ansikte m.m. Polisens material stämde även överens med mannens berättelse, men han blev dömd trots det. 

Detta är alltså en verklighet som inte många vet om. Många tror att vi har ett sånt säkert rättssystem i Sverige, men så är det inte. Självklart är det inte 100%igt, det borde ju vem som helst förstå. Men att det fanns så här mycket brister inom rättsystemet trodde jag aldrig. Jag trodde att de kollade upp hur pålitlig en person är som kommer med en sådan anklagelse. Jag trodde att de behövde bevis och inte bara en persons berättelse, som hon dessutom fick ändra flera gånger utan att det ansågs som något konstigt. Att hon sedan har anklagat 4 andra män för olika typer av övergrepp tycktes inte heller spela någon roll. Tingsrätten valde att inte se sambanden. De brydde sig inte heller om fysiologiska omöjligheter som tex hur ett blåmärke fungerar. Vad ska man säga? Vi har ett inkompetent rättssystem i Sverige. 

Tänk er känslan av att hela erat liv blir fråntaget från er, och ni har inte gjort något för att förtjäna allt lidande som ni tvingas gå igenom. Och sedan inte få någon som helst upprättelse för det. 

Nu blev min fd inte dömd för något eftersom han inte hade knark i kroppen men han var på fel plats vid fel tillfälle, hade gothbyxor på sig, pösiga sådana med neongröna detaljer, på en tågstation när polisen hade fått ett anonymt tips om en ravefest. De såg mitt ex och dömde honom direkt att han var en knarkare på väg till en ravefest. Han var på väg hem ifrån mig för att jobba ett 12-timmars pass på hans dåvarande jobb där han skulle få ihop någonstans mellan 5000-10 000kr till vår semesterresa. De var oerhört arroganta mot honom. Han tyckte inte om bråk så när två civilklädda skitsura personer fräste åt honom att de ville prata med honom sa han att han inte ville prata med dem och började gå därifrån. Då slängde de ner honom i golvet och höll fast honom, han fick panik=adrenalinet pumpade i hans kropp=hans pupiller reagerade och därmed var saken klar för poliserna som vrålade att han hade ju tagit ecstasy. Mitt ex drack alltså inte ens alkohol på den tiden. Han rökte inte ens vanliga cigaretter än mindre ens tittade åt knark. De skrämde honom och han kämpade emot som en galning eftersom dem inte talade om vilka de var, de var våldsamma mot honom och de släpade iväg honom till en civil polisbil. Han var då övertygad om att han blev kidnappad och skulle bli mördad. De körde iväg honom till polisstationen där han fick klä av sig naken inför personalen, fick lämna kissprov med en vakt som stor och stirrade på honom, han fick sitta i fyllecell medan polisen gick igenom hans väska och hade sönder flera av hans tillhörigheter bla en dator. Till slut slängde dem bara ut honom då snabbtestet inte visade något eftersom han var ju nykter. De frågade inte om han visste var han var, om han visste hur han skulle ta sig hem. De bara slängde ut honom att klara sig själv. Han fick chockad gå 1 mil innan han hittade en busshållplats. Som tur var kom en buss med en genomsnäll busschaufför som lät honom åka med trots att han inte hittade sitt busskort då polisen packat ryggsäcken så han inte visste var kortet låg längre.
Vi anmälde poliserna för tjänstefel. Naturligtvis gick de fria. Och han fick inte ett öre för de förstörda grejerna. Behöver jag säga att det tog oss flera år att börja lita på poliser igen. Innan det där hände kände jag mig trygg när en polis var i närheten men efter det, nej. Jag får fortfarande ont i magen när jag ser poliser. Polisen såg till att mitt ex förlorade flera tusen i inkomster, de såg till att jag numera vet hur det känns att sitta och vänta på ett sms eller samtal som inte kom. De såg till att vi tappade vårat förtroende för polisen. Han tog inte på sig sina gothbyxor på tre år. Det var hans älsklingsbyxor.  

Min kusin var med om något ännu allvarligare än mitt ex. Han hade jätteproblem med en granne som flera gånger gjorde inbrott hos honom. Självklart anmälde min kusin det varje gång men polisen viftade bort hans misstankar mot grannen. Till slut fick självklart min kusin nog och flyttade ifrån huset. En månad efter detta blev den där grannen brutalt mördad i trappuppgången. Gissa vem polisen tog in mitt på stan mitt på dagen släpade dem bort honom. Sedan satt han frihetsberövad jättelänge misstänkt för mord. Han gör inte ens fluga förnär. Under tiden han satt inne så hyrde hyresvärden ut hans lägenhet till en annan eftersom han ju "inte bodde" i lägenheten längre. Som tur var fick hans advokat igenom att häva den nya hyresgästens kontralt eftersom min kusin ju inte hade sagt upp kontraktet och satt frihetsberövad utan anledning hos polisen. Till slut blev min kusin frikänd eftersom polisen gevetvis inte hittade något som band min kusin vid mordet. Han har ju inte gjort det. Det går flera mördare lösa i den staden eftersom poliserna där struntar i att det finns vittnen, bevis som poliserna (!) schabblar bort m.m. Det är jättetråkigt. Det tog lång tid för min kusin att komma över detta.

När Socialstyrelsen väl riktade sin kritik så var det redan för sent. Jag var dömd. Det kommer du säkert även märka på den här sidan. Det kommer komma minst 1-2 inlägg om att jag inte berättar hela historian, så är det alltid.

Jag kan stämma honom på vårdnaden nu om jag vill, men chansen att jag får den är mycket liten och det främst eftersom jag inte har något som helst umgänge. Oavsett om jag är ärlig och säger rakt upp och ner hur det är, och visar alla bevis jag har så skakar folk på huvudet och menar att alla föräldrar som fått LVU på sina barn lider av brist på insikt, inte berättar hela historian och måste ha gjort någonting riktigt hemskt mot sitt barn.