Måste det bli kalabalik med 2 barn?

Min syster är precis som de vännerna som du beskriver. De har två sönder som är MELLAN GOLV OCH TAK jämt. Det är fullkomligt hysteriskt. I början trodde jag att det var barnen som var så, men har med tiden kommit underfundmed att det är föräldrarna det hänger på.

Dessa barn har ingen normal struktur på dagarna. De vaknar 05:00 på morgon och sover middag 9:00. Det blir ganska fel för barn som går på dagis och normal äter frukost/går ut den tiden. När de kommer hem går de och lägger sig 17:00 efter att totalt kraschat. Inte så konstigt eftersom de varit vakna hela dagen, och ett av barnen borde sovit en gång mitt på dagen också.

De har osunda matvanor och barnen springar alltid runt med varsin saftflaska. Ja, om jag hade tittat på dem hade jag ALDRIG velat ha ett barn till.

Men det är skillnad på olika familjer. Nu hade vi turen att få två barn innan dem, annars hade det som sagt nog aldrig blivit något andra barn för oss... Haha. Men vår vardag ser helt annorlunda ut. Våran barn over i stort sätt hela nätterna och har gjort sen de var små, inga problem med mat eller så. Min syster säger att jag har haft "tur", men mycket blir vad man gör det till. Det är inte svårt att ha två barn. Är de dessutom någorlunda tätt (vi har 2 år och 10 mån år mellan) så har det mycket förbehåll av varandra.

Vi går i planerna om att skaffa en tredje, vilket vi inte hade gjort om vi inte kände att det funkade fint med två. Det största steget är trots allt mellan 0-1 barn, sen flyter det mesta på. Jag tror så här: har man det kämpigt med ett barn så blir det inte bättre med två. Funkar det fint med ett barn, ja, då är det ganska troligt att de rutinerna man redan har inarbetade bäddar mjuta för att det kommer gå galant med andra barnet också.

Klart du ska ha en till

Jag har två söner med lite drygt ett år emellan, och JA stundvis är det KAOS.

Men det är allt som oftast kaos när vi föräldrar slappar efter lite och inte riktigt håller på rutiner osv.

Och lite kaos är kanske nåt man får räkna med oavsett rutiner eller ej. 

Hoppas du kommer fram till att du vill ha en till, för trots stunder med kaos så är det underbart med syskon

jag har två söner med 3,5 år mellan dem.
Oftast så är det full rulle och skrik och  kaos och jag kan lätt räkna de FÅ dagar då vi inte har bråkat. Jag är oftast helt slutkörd och är således en usel mamma som allt för lätt tappar behärskningen. 

MEN!

de har en sån underbar syskonkärlek mellan varandra så jag ångrar inte en sekund att vi valde att skaffa ett syskon.  

Tack snälla för svar

Hoppas du har rätt angående detta Kexet, låter som att det kan stämma men kanske finns de som inte håller med..?!

Man ångrar ju aldrig ett barn. Men jag är rädd för att ångra att jag låtit situationen bli på ett speciellt sätt - att jag inte hinner umgås som jag vill med mina barn och ge dem den uppmärksamhet de behöver och förtjänar. Jag har t.ex tillbringat den senaste timmen med att leka med min dotter, busa och tjuta av skratt tillsammans. Får man någonsin tid till det när man har fler än en..? Tycker inte det är ofta jag ser två- eller flerbarnsföräldrar ägna sådan tid åt sina barn, de verkar mest trötta och längta efter läggdags...
 

Just nu har vi det otroligt intensivt här, med två barn på 3,5 och 1,5. Men det är så fantastiskt med syskon, jag anser att det är den finaste gåva man kan ge sitt barn. Det är så underbart när de leker och busar med varandra och att få ha flera barn som är så olika men ändå så underbara.

Jag vill ha en trea också, bara för att det är så häftigt. Trots att det är intensivt och jobbigt. Men i mina ögon finns det inget att tveka på om man bara har ett.

Vi väntade länge eftersom vår etta är en väldigt intensiv sort, men han blev faktiskt lugnare av att få syskon. Det var nog bra för honom att inte alltid vara i centrum. Han var 4,5 när lillasyster kom och nu har hon precis fyllt ett.

Så vårt tvåbarnsliv är inte kaos utan rätt lungt. Lillasyster är en stillsammare sort men man märker även på henne att det är lättare när brorsan är hemma. De gillar verkligen varandras sällskap.

Så Kexets teori stämmer inte alltid

Jag fick mitt andra barn nu i maj, första är född februari 2009, och jag tycker allt flyter på jätte bra. Allt är så mycket lättare än vad jag trodde det skulle vara. (hade nog förväntat mig kaos) Och storebror älskar lillasyster över allt annat! Dock så har ju storebror blivit mer pappig nu än innan lillasyster kom, förut var han min lilla kelgris men nu är han pappas!

Nej det måste inte bli kalabalik!! Mina tjejer är 13 månader och 2,5 år och det flyter för det mesta på bra. De leker jättefint med varandra, delar med sig, skrattar tillsammans åt saker som jag inte har en aning om, haha. Utan varandra så blir de gnälliga och klängiga.
Innan lillasyster kom så var min äldsta rätt krävande...då var det mer kaos än nu när vi har två barn.

Sen det där med rutiner..det är viktigt för oss. Barnen äter och sover ungefär samma tid varje dag. På kvällen sover båda innan klockan har slagit 19. Så då får även jag och sambon egentid. 

Beror nog helt på hur många år i mellan man har. Jag har 6 år mellan mina, storebror blev 6 i april och lillasyster är född i juni å vi har inte upplevt någon tvåbarns chock överhuvudtaget. Storebror har inte varit svartsjuk alls utan älskar sin syster å är världens gulligaste å hjälper till, vill pussa och krama å gosa, inget trots eller så så jag tycker många år i mellan är toppen men då ska man ju orka vänta också

Jag har tre flickor födda januari -06, november -08 och januari-12 - dvs lite knappt/drygt 3 år mellan varje Här är det lite kaos mellan varven men jag tror inte att vi är jättejobbiga att umgås med. När vi är borta leker de stora med vad som finns, visst kommer de ibland och frågar/gnäller/berättar/har slagit sig men inte härjar de runt och gapar. Vi har ganska bra rutiner till vardags (nu är det lite hejkån-bejkån på semestern) framförallt läggningsrutiner. Lillfröt somnar runt 18:30 och de andra två går och gör sig i ordning efter bolibompa så de sover oftast strax efter 20...det gör ganska mycket för såväl vuxenegentiden och barnens humör på dagarna!
Nog bråkar de med varandra och så men de har fantastiskt mycket glädje av varandra också, de hjälps åt. 

Jag är själv ensambarn och jag saknar syskon väldigt mycket, framförallt som vuxen. Jag är överlycklig att mina tjejer har varandra så jag råder dig naturligtvis att satsa på ett syskon - även om jag inte alls har med det att göra   

Och då har jag ändå haft ett spädbarn, en treåring och en sexåring - heliga Guds moder vilka trotsattacker vi har haft

Tack för alla kloka svar!

Det jag reagerar på lite är att argumentet för att "skaffa" ett barn till ofta handlar om att man borde göra det för barnets skull, så att det ska få ett syskon. Det känns lite orättvist att sätta ett barn till världen pga ett annat barns skull, när man inte känner att man längtar efter just det nya barnet? Jag vill känna längtan efter mitt barn, inte bara känna att jag "borde skaffa det".

Så mina för- och motargument lyder:

Mot:
1. Känner inte längtan
2. Rädd för att inte få lika mycket tid för två barn som för ett
3. Rädd att gå miste om egentid och tid för förhållandet med min man
4. Faktiskt inte så sugen på att gå tillbaka till bebistiden med allt vad det innebär

För:
1. Roligt med syskon för min dotter
2. Spännande med ett till litet knyte, att se hur ytterligare en blandning av mig och min man kommer att bli (som någon annan på FL uttryckte sig), och känna lika mycket kärlek för ett till barn

Känns inte som att fördelarna överväger nackdelarna riktigt än..! 

Nej. Jag har två flickor med 21 månader emellan. Fasta dagliga rutiner och NOLL KALABALIK. Barnen blir vad du gör dem till thats it. Skaffa en till det kommer gå jättebra!

Du är bara 33, ingen panik än, låt beslutet mogna fram

Men ekonomiskt då? Blir det stor skillnad? Förutom när man förstås måste betala för en extra flygbiljett eller inträde osv.

Barn 2 är ju inte lika dyrt som liten eftersom man redan köpt mycket. Det som kostar mest med barn är den förlorade arbetsinkomsten.

Sen blir de kostsamma som tonåringar!