Fler ofrivilligt barnlösa i Stockholm?

Vi har också gjort vår utredning på andrologen på Sophiahemmet + 2 inseminationer där. Minns att jag ringde dem och fick sedan tid dagen efter. Allt gick jättefort!

Lillebrorsfaster - Jag har blivit rekommenderad att gå hos en psykolog för just detta, just för att jag blir så ledsen och mår så dåligt över att vi inte lyckas. Har dock inte tagit itu med saken än p.g.a. att det är så dyrt att gå.

Ja, jag vet inte vad man ska göra? Ibland känner jag mig helt fine med situationen och positiv och tänker att allt löser sig. Ibland vill jag bara strypa någon - idag är en sån dag. Ledsen, frustrerad, förbannad..allt på en gång! Varför fungerar det för "alla andra"?!?!?!?

Jag vet inte heller. Mensen kom här igår, så nu inleder vi försök 24.  Är också så, ena dagen är det okej och sedan faller allt. Just nu känns allt meningslöst, livet, jobb, allt. Men ja, man får försöka njuta av sommaren på något sätt.

Hej! 
Får man hoppa in här? Det verkar lite aktivt iallafall trots trådstartaren är inaktivt! Kort om mig. Snart 35 år jobbar inom vården , sambo 40år. Bor oxå i stklm och är inne i ivf karusellen just nu. Började utredningen i Vällingby läkarhus i vintras och fick remiss direkt till KI som i sin tur skickade oss till Fertilitetscentrum (efter att jag ringde ngr omgångar och pushade) Har hunnit med ett misslyckad ET och just nu inne i ett FET försök . Antingen har 4 dagars embryo växt fast eller så får jag mens nästa v.  Håller med att väntetiden är ett skämt!! 

Jag kan erkänna att jag trodde jag skulle hantera det hela bättre men icke...Har djupa berg och dalbana dagligen där jag kan sitta och gråta över det hela , allt känns hopplöst och nästa timme tycka att det kommer att ordna sig. Hur håller ni uppe hoppet? Jag har berättat till ngr få nära vänner, ingen i min eller hans fam vet nåt än. Vissa dagar vill jag berätta och andra dagar ångrar mig att jag har berättat till nån.... 
Hoppas vi alla kommer att lyckas inom snar framtid. 
Kram
 

Hej Vallmo78! Jag håller med dig, ena dagen (behöver inte ens skilja dagar, timmar, minuter räcker!) känns det ok, till att förändras till kaos och helvete! Hoppas verkligen att ditt embryo vill stanna nu!

Har berättat för några av mina vänner, vilket känns skönt. Men vill inte berätta för många, känns skönt att vara "normal" i vissa sammanhang - och inte ofrivilligt barnlös..därför har vi valt att hålla det för oss själva i stor utsträckning. Berättade dock för min bror och hans tjej som har två barn, men det var för att jag var förbannad på plumpa kommentarer i tid och otid, och deras ständiga klagomål över deras begränsade tid som tvåbarnsföräldrar. Tröttnade på det och bad dem tänka efter och vara lite tacksamma över vad de har istället. Det tog kan jag säga! Men ångrar det lite, det är mycket "huvudet-på-sned" och "medlidsamma" blickar.. Ja, vad gör man? Man kan ju inte veta vad som är bäst förrän man provar.

Verkar som att din erfarenhet också är att man måste pusha och tjata för att få hjälp, tråkigt att det ska vara så..

Förstår dig! Men precis som du säger man vet ju inte vad som är bäst förrän man har provat det...Jag vill verkligen inte ha medlidsamma blickar och kommentarer...så jag håller det hela lite mer för oss själva. Jag hoppas man snart slipper ha det så.... För man fråga hur gammal du är och hur länge ni har försökt? Är ni under ivf behandling? (du kanske har redan skrivit det...) 

Mmm...tyvärr så måste man typ vara "jobbig" för att få nåt i vården...mkt tråkigt!! Men samtidigt har jag bra "hem" gyn som guidade mig rätt. Så all tack till honom...  

Ha det toppen.
 

Är 30, försökt 1,5 år. Står i kö för ivf sept-november. Du vallmo78?

Jag fyller snart 35 och försökt i drygt 1,5 år och kom igång med ivf sen i mars...
Så konstigt känsla att vara i denna situation! Trodde aldrig att jag skulle hamna här...usch...har varit gravid 2 ggr (11år och 10 år sedan) som slutade med abort. Nu sitter man och suktar efter att vara gravid.  Livet har verkligen sina stunder..... Men men vi vet vad vi vill och vi får inte ge upp hoppet!! 

Ja, det är konstigt...livet är konstigt! Trodde heller ALDRIG att jag skulle hamna här. Började samtidigt som ett par kompisar och vi skämtade om att vara mammalediga ihop..kul..den ena föder i dagarna, den andra för flera månader sen och en är sugen på nummer två...va fan?!

Har aldrig varit gravid, så jag är naturligtvis orolig att jag inte kan. Men alla prover har ju varit positiva. Fast då vänder man på det, "om allt nu är så bra, varför händer ingenting?!" 

Hoppas att det är er tur nu, denna månad! Jag hoppas detsamma. Åt min första pergotimekur i maj/juni, så nu väntar jag på mens (eller hoppas inte på mens såklart) för att starta nästa.

Vad är känslan då, nu i FET-försöket?  

Jag ställde samma fråga vid första misslyckade ivf försök. Svaret jag fick var ...Det är otur och det kommer...lugna ner dig...än har ni ju tid!! Va fan!! Tiden rinner iväg och jag är så rädd att det är nåt som de missar! För att varför funkar det inte! Jag är har svårt att köpa när de säger till en " ja...det var väl otur!" men kom igen vaddå otur! Vill gå till botten om orsaken....Ja..du hör ju på mig...jag bör lugna ner mig hihi... 

Hoppas verkligen att din mens håller sig undan nu... :) jag hann köra 2 pergotimekurer innan vi fick tid...

Känslan nu är...förutom att det känns skönt att skriva av sig...rätt så lugnt faktiskt. Min mens är beräknad till idag men inte dykt upp än. Är inte hoppfull alls...inte varit från början heller denna gång. Känner inga symtomer mer än att jag är kokar ...är frusen typ av mig egentligen men senaste veckan håller jag på kokar. Känner mig som klimakterietant  Men inga svullna tuttar eller illamående så...jag väntar in mensen...
Blev såååå ledsen förra gången...då kände jag mig gravid som fan...hade alla symtom du kan tänka dig men men....
Vilken klinik går du?