Mandel skrev 2012-08-30 11:18:17 följande:
Fast sist jag var hjälpsam så var inte känslan varm och skön inombords. Jag ifrågasatte varför JAG alltid kommer till undsättning. Varför gjorde ingen av alla andra som stod runt omkring och såg på något? Varför var det jag som stod bakom åskådarskaran som hörde ropen och rusade fram och var med och tröstade, stöttade, ringde sos osv.
Varför rusar jag blint in i allt och erbjuder min hjälp? Gäller allt ifrån att hjälpa folk att flytta till att baka kakor till andras födelsedagar/dop osv.
Jag upplever mig numera snarare som tom när jag gjort något. Jag vet att för varje gång jag gör något så väger vågskålen för vad jag gör och hjälper andra med så mycket tyngre och tyngre än vad skålen där jag fått hjälp väger.
Jag kan rabbla upp hur mycket exempel som helst för min egen del. Både privata och arbetsmässiga.
När jag började säga emot och sluta ställa upp hela tiden så försvann folk och gissa hur kul det är att inse hur lite folk tycker om en när de bara har offrat sig och umgåtts med en för att suga ut en...
För självklart hörde de bara av sig när de ville ha något/ha hjälp med något vilket blev uppenbart till slut.
För mig är det en självklarhet att man hjälper varandra, ge och ta för att uppnå en balans och harmoni, men efter 35års givande så är jag helt utsugen och slut.
Litar inte på nya människor utan är misstänksam och undvikande, tyvärr. Varför vill de umgås med mig? Vad vill de ha av mig?
Och mycket riktigt så kommer oftast efterfrågan tämligen omgående vid möte med nya människor, men man erbjuder inget i utbyte...
Vad är det för hemska människor du har runt om dig?
