Känner sån åtrå

Innan jag träffade den här karln så fanns inga andra män i mina tankar, bara min man. Hade inga sexuella fantasier om andra män eller nåt. Så oskyldig.

Ja, på ett sätt är han redan det (material för fantasierna), men helst vill jag bara glömma honom,,,  

Japp, har sagt det åt honom. Märker att det går bättre då det är flera månader sen sist vi träffades...men att allt rivs upp när vi har kontakt.

Kommer aldrig mer göra om det! Aldrig. 

Det gick väldigt långt för dig...undrar hur den andre karln var mot dig och vad det var som fick dig att träffa honom i början? Undrar egentligen en massa,..
    

Det är en nära väl till familjen, han fanns där när min sambo inte kunde och jag kände mig levande. Eftersom vi har barn var vi ute och festade var för sig eftersom det inte är lätt att få barnvakt. Alkohol, dåligt självförtornde och ett struligt förflutet var jag så öppen för uppmärksamheten. Allt började med en dröm om den här mannen att srn träffa honom i verkoigheten blev alldeles för verkligt.

Sen minns jag att det var en stor del i det hela att jag ville bli omtyckt. Minns att om inte han kunde ge mig uppmärksamhet (vilket inte är konstigt eftersom det krävdes att det var diskret) fylldes mina tankar med att han hatade mig, ångrade att jag ens existerade och äcklades av mig. Hur mycket han än övertalade mig i stundens hetta att jag var underbar och fantastisk på alla sätt så kunde det bara gå någon dag så kände jag sån skuld att jag fanns överhuvudtaget, att allt var mitt fel osv trots att han var lika mycket delaktig. Har i mina tidigare år blivit utnyttjad sexuellt av män i alla olika åldrar för att jag velat bli omtyckt och älskad. Mellan 12-15 var det och sen lugnade det sig när jag fick fast förhållande. Men det brusade upp då för ett år sedan och kostade nästan mitt liv. Utan sonen hade jag inte funnits.

Det är verkligen sorgligt, att han påverkade dig och dina känslor så mycket. Rev upp mycket från det gamla. 
Finns han kvar alls eller är all kontakt bruten? Verklgien tur att du har din son!!

Men förstår vad du menar att han fanns där när sambon inte gjorde det...
Det var samma här, noll uppmärksamhet hemma, min man var rent av tråkig! Ville inte göra ett dugg ihop med mig. Ibland undrar jag hur det kunde gå så långt i vårt förhållande, att jag inte sa ifrån tidigare...det är bättre nu, mycket bättre.

Sen det där med att det blev för verkligt..antar att du också känner att det hade bättre att låtit det stanna vid en fantasi...men så är man ju nyfiken också...   

Ja det är ju somsagt en nära väl till familjen men vi umgås inte lika intensivt med han och hans tjej längre. Det är en familjemedlem till min sambo så det är verkligen invecklat och oförlåtligt. Men nu har inget hänt på länge känner en del avsky för den msnnen nu för han har verkligen olika åsikter om saker och ting så jag förstår inte varför jag attraherades :/ har det förövrigr väldigt bra med min sambo nu, är det något tar kag upp det direkt och ger mig inte ut i dimman för att söka bekräftelse. Vi väntar även vårt andra barn och saker och ting känns stabilt. Somsagt kommer aldrig berätta detta då det bara kommer såra mer än hjälpa. Sen är det ett mänskligt snedsteg. Jag hade aldrig klarat av om sambon gjorde så mot mig så hade också hellee varit ovetandes. Men det mest knäckande är att han är världens bästa sambo, man, pappa och skulle aldrig göra så mot mig. Usch varför gör man så dumma grejer.

Jag har sett i lite olika fall  att kvinnors otrohet ofta kommer1-2 år efter en födsel.. Som om de stöter bort den man de har för att få in en ny alfahanne som är starkare än den trygga de numera har... Din historia påminde lite om det där..
Likheter? Nja jag har inga barn så inte nått i min privata svär nej.

P.s erkänner jag hade fel! Du va inte den "normtjejen" för otrohet med barn i 1-2 årsåldern.   

Min otrohet skedde när mitt barn var ca ett år men det handlade mer om ett bekräftelsebehov som kom i samband med förlossningsdepression. Man tappade helt bort sig själv och stängde in sig, släppte inte in sambon i min bubbla. Försökte mer och mer fly undan mitt liv genom att ge mig ut och "festa" Satte på mig störta smilet och var den gladaste roligaste på festen, blev uppskattad och fick en kick av det. Gillade att leva bakom den fasaden men tillslut eskalerade allt då jag tillslut var otrogen för att jag ville bli omtyckt. Det blev mer som ett dubbelliv då jag var så deprimerad i mitt riktiga liv sökte jag alltid en undanflykt.

Jag kan tänka mig att nyblivna mammor är otrogna för att man tappar bort sig själv, orolig att man inte duger längre och vill komma undan verkligheten ett tag. sen är det absolut helt fel att göra så men man gör misstag. Det viktiga är ju att man kommer på dig själv och tänker efter vad som kan vara felet istället för att bara tänka att man är dum, då är det nog lättare att hamna i beteendet igen eftersom man tappar helt förväntningarna på sig själv och agerar sen därefter.

Är det inte lite så i djurlivet att när ungar har kommit att honorna stöter bort alla hanar.
Men det var en intressant iakttagelse. 

Du får stopp på det bara tiden får gå lite, utan kontakt. Svara inte på mail eller sms från honom. Om du byter nummer och adress, skulle han söka upp dej hemma då? Om du är orolig för det så har du verkligen problem, då kan du hamna i en utpressningssituation där han kan sabotera ditt liv om du inte ger honom den uppmärksamhet han vill ha. Stoppa all kontakt innan du sabbar allt för en man som manipulerar dina känslor. Han är antagligen van eftersom han är så bra på det.

Ja, har också hört om det där...

Det här är en annan historia där jag och min man inte kan få barn ihop, varför har aldrig uppdagats. Så kom den här karl in och började snacka om hur fina barn vi skulle få ihop etc etc. Klart man började tänka på det, att det kanske ev. skulle funka med honom istället... 

Nej, jag är inte orolig att han kommer söka upp mig eller så. Tror ändå att han är rädd att förlora det liv han har med sin flickvän. Jag vet vart han bor, han vet inte vart jag bor.
Skrev ett email till honom förra veckan och sa att jag var så arg på honom, att han gör mig så förvirrad med vad han vill (jaja, förutom en sak då) att han inte ger sig. Har inte hört ett ord från honom sen dess. På ett sätt känns det SÅ bra, som att jag har börjat släppa honom. Men på ett annan känner jag en saknad, för visst är det härligt att känna det där pirret, få de där SMS:en osv. 

Men som jag läste i en annan tråd så har jag äntligen börjat lägga mina tankar och energi på min man, helt och fullt. Aldrig i mitt liv kommer jag göra om samma grej. Smussla och låtsas som allt är som vanligt hemma.

Jag får leva med min dundertabbe, men jag kommer aldrig att berätta. 

då hoppas vi att det aldrig kommer fram av en slump eller bakvägen.

Se den andra mannen som en drog. Det har erbjuder triggar din hjärnas belöningssystem precis som droger gör. Så länge du har tillgång till honom och han finns i din omgivning eller nära till hands så kommer det att vara svårt att bryta. Eller rättare sagt - det är inte svårt att bryta - det svåra är att inte trilla dit igen.

Dessutom är det svårare att vara avhållsam om man har det jobbigt, är stressad och kanske är lite deprimerad. då är man extra sårbar och mottaglig. Så du måste hitta styrkan att stå emot. Fylla ditt liv med något annat som är viktigt. För så länge det finns ett hål i ditt inre där så kommer han alltid att vara lockande att ta den platsen.

Du är också fullt medveten om att om han fortfarande håller kontakten med dig, gör sig påmind på olika sätt, så kommer du aldrig kunna bli fri. Det handlar även om att skilja på hans behov och ditt. om hans demoner kräver att han skall fortsätta att hålla dig på halster, att ha dig tillgänglig, att fortfarande ha sina klor i dig för hans trygghet så är det hans problem. Något som han måste jobba med själv - inte du. Han har ingen rätt att ta ut sin ångest på dig. Det är ditt liv och han har ingen rätt att kontrollera och utnyttja din sårbarhet.

Ja, så har det känts. Som en drog, precis så!
Har varit så svårt att stå emot, att inte söka upp honom och allt det där. Men på något vis har jag börjat komma över honom??Undra hur det gick till?
För bara några dagar sedan var det som att jag hade värsta habegäret, måste ha droger. Det var det enda jag tänkte på. Kände att nu skiter jag i det här, jag måsta ha honom. Nästan som en drogberoende som svettas och mår dåligt då drogerna lämnar kroppen. Hjärnan gick på högvarv. Men jag agerade inte, jag sökte aldrig upp honom. Och nu känns det mycket bättre.

Kommer alltid att undra hur mitt liv skulle bli med den mannen, men vet ju att inget förhållande är perfekt fast det är lätt att tänka så när allt känns trist med den man är med. Min man och jag har pratat och pratat och sakta men säkert börjat hitta tillbaka till varandra igen. Det kommer ta tid, men då får det göra det.

Och skulle han någon gång få reda på vad jag har gjort så får jag ta itu med det då.

ju längre det dröjer desto svårare blir det för honom att klara av att få veta.

jag skulle nog rekommendera att du berättar snart.

men det är bara en rekommendation. det kan ju gå bra hela vägen.

jag inser att detta är ett svårt beslut att ta, och eftersom du redan dragit ut på det är det extra jobbigt. å andra sidan har du fokus på honom nu och det börjar funka och om du berättar självmant dessutom så har du ju några poäng till godo.

Hmm ja...Usch jag skäms ju nåt så fruktansvärt!
Fastän jag förstås fortfarande tänker på den andre så är det inte alls lika intensivt som förut och känner att jag inte skulle vilja ha en framtid med honom - som jag kände förut! Min framtid är med min man.

Har lärt mig en hel del genom detta ändå, hade jag inte träffad den andre hade jag med största sannorlikhet inte stannat hos min karl.Den andre blev en ögonöppnare för mig, jag insåg att mitt och mannens förhållande inte fungerade, kände ingen samhörighet med honom alls. Usch, kan ibland känna mig flyförbannad när jag tänker på hur det var, hur han ex ignorerade mig eller vägrade hänga med på fester eller konserter eller bröllop...

 Fast jag vet, jag borde ge honom en chans att välja också...