Vi som kom ut ur garderoben när vi var vuxna

jag kom ju ut som 13 åring så är ju inte i samma sits som dig.. däremot har jag vänner som kommit ut senare i livet och som jag förstått det på dem har de alltid blivit respekterade för att de kommit ut.. De flesta som levt i Heterosexuella förhållanden har faktiskt fortfarande väldigt god kontakt och blivit helt och fullständigt accepterade av sina fd partners. Visst det har tagit lite tid för vissa men tillslut brukar expartnern själv kunna erkänna att det varit något fel med förhållandet och det kanske var det bästa med att det tog slut som ett kärleksförhållande och det har fortsatt som ett vänförhållande istället. Hoppas allt går bra för dig och welcome to the family som man säger lite HBT aktigt ;)

jag hade sex då jag va 13 och nej jag har aldrig provat heterosex.

nä

ja både föräldrar och vänner kände till det. varför skulle det vara vara större oro för föräldrar om man har homosexuella barn? Graviditetsrisken är ju inte speciellt stor så en grej mindre att oroa sig över.

Jag hade en fast jämnårig partner vi var tillsammans i 3 år. Du är ju svårt att lära sig om homosexualitet genom att bara se på min erfarenhet. Vi är ju alla olika precis som heteron. Jag är inte en mall hur man är som homosexuell.

vet faktiskt inte detta är bara gissning men tror det är fler som var i åldern jag var med debuten än heteron. men sen tror jag även det är äldre ålder på de som har sen debut. vet faktiskt säkert 10 tal kompisar i 20-22 års ålder som inte haft sin debut än. Bland de öppna är man nog väldigt tidig eller väldigt sen.

För att de inte känner sig redo antar jag.

Jag är inte alls i samma sitaution och saknar helt förståelse, men jag tror det är viktigt att fler kommer ut i vuxen ålder och jag hoppas du får en härlig relation nu som vuxen, som fungerar på alla plan. 

(Jag är nästan säker på att min mamma skulle föredra ett liv med kvinnor och jag skulle bli glad snarare än förvånad om hon "kom ut". Hon har inte levt med en man på väldigt länge och gör det klart och tydligt att hon väldigt mycket hellre vill vara själv än att behöva dras med en man igen. Jag hoppas för hennes skull att hon snart hittar en troligtvis kvinnlig partner) 

Jag skulle också önska att fler ungdomar valde att vänta med sexdebuten, men jag förstår att det kan vara svårt med tanke på alla hormoner som far runt i kroppen vid den åldern (själv var jag 16). Anledningen till att jag tycker de ska vänta är att samhället är för sexfixerat och framför allt styrt av männens sexualitet och preferenser. Många unga flickor ställer upp på saker som de egentligen inte vill göra för att bli omtyckta. Pojkarna känner nog också en stor press att inte bli den sista oskulden.

Om jag väntat med min sexdebut och med att skaffa kille så tidigt, så kanske kanske hade jag vågat utforska min sexualitet mer och därmed kommit ut ur garderoben tidigare. I och för sig tror jag nog att jag ändå hade förnekat min läggning och bara hållit mig till män. Jag antar man inte är mogen förrän man är mogen.

Min situation skiljer sig verkligen inte från någon annans här så jag bidrar inte med något nytt. Men att lätta sitt hjärta kan vara skönt och välbehövligt där människor förstår situationen.

Snart 30 år gammal/ung man beroende på hur man ser livet. Är stolt pappa och i ett hetroförhållande med barnets mamma.

Kanske skulle jag ha sett tecknen tidigare och bett om hjälp och stöd redan i min ungdom men det är lätt att vara efterklok. Jag har nu i några år kommit fram till att jag är bi.

Egentligen inga konstigheter att fortsätta trivas i min familj som det är, om det inte vore för att jag känner ett behov eller längtan av att testa på att vara i ett förhållande med en kille. Jag och min sambo har det bra och ett fungerande sexliv. Men trots att det mesta i våra liv går bra så stör sedan en tid tillbaka en fundering och tanke i bakhuvudet, borde jag inte vara med en man?

Det handlar inte om att gräset är grönare på andra sidan eller att jag inte är lycklig nu utan snarare en jakt efter att finna mitt rätta jag.

Men shit, det konstanta dåliga samvetet jag har av att ha dom här tankarna tar så mycket energi och det Tär på självförtroende och självkänslan.

Hur skulle jag kunna leva med vetskapen om att jag splittrade vår familj? Men hur kan jag samtidigt ljuga för mig själv?

Men värst av allt är att jag inte vet on det här är äkta (jag ska förklara). Är jag verkligen bi? Hur vet jag? Jag har aldrig haft sex eller för den delen varit kär i en kille. Attraherad? Ja absolut! Men kär? Nej. Så hur vet jag att min sexualitet är äkta?

Jag tror ibland att jag håller på att bli galen.

Tack till dig som läste.

Absolut hade jag kunnat se det så och sexualiteten är kanske inte nödvändig att agera på just nu.

Men vill jag ligga på min dödsbädd och undra hur det hade varit och ångra att jag inte gjorde något? Nej det vill jag inte heller.

Ska jag vara ärlig har jag inte känt att jag vill ha sex med min man på säkert 7 år. Har haft sex 2ggr på 6 mån. Och då har det inte varit särskilt bra alls.

Känner mig inte ett dugg attraherad av honom.

Men han är en bra pappa och vän. Så ja, det är därför jag har dåligt samvete.

Men nej vi kommer aldrig mer komma tillbaka till varandra. Och vi har aldrig haft ett romantiskt förhållande. Och absolut inte den passion jag hade med den här tjejen i helgen. Har nog aldrig känt så förut i mitt liv tror jag.....

Ja, han om någon tar aldrig initiativ till det. Har själv funderat över om han är gay faktiskt. Haha.

Och det varar typ 30 sekunder. Vilket jag iofs tyckt vart rätt skönt.