Anonym (Älskande) skrev 2013-02-12 10:02:44 följande:
Jag kom ut som 36åring med 2 barn, varav en tonåring, men det var en process som hade tagit nästan 10 år att ta det steget. Mycket för att jag slogs med mina egna fördomar och rädslor. Jag ville inte vara annorlunda, ville inte bryta upp familjen, ville inte att mina barn skulle fara illa på något sätt, ville inte ha alla dessa känslor som höll på att ta över helt.
Jag har verkligen älskat mina män,( även om sexet inte funkat riktigt) och det har skapat förvirring. Trodde först att jag kunde välja att leva straight, och vara lycklig med det. Har känt ett behov av att sätta mig i ett fack, är jag kanske bisexuell, eller har jag varit latent flata hela tiden, eller är detta bara förvirring osv. Idag känns det bara oviktigt. Jag slutade att attraheras av männen för många år sedan, och idag lever jag helt och hållet lesbiskt. Ser inte åt männen längre. Jag älskar min kvinna fullständigt, och det känns fantastiskt. Och det känns så befriande att slippa leva på en lögn om vem man är.
Utgången ur garderoben var jobbig som fan, en extrem identitetskris. Men nu när allt landat, så har det visat sig att rädslan var helt obefogad. Pappan till barnen ville inte ta vårdnaden ifrån mig, barnen har inte blivit mobbade i skolan, tvärtom, det är lite coolt med en lesbisk mamma, ingen mobbing på arbetsplatsen, och framför allt, familjen älskar mig precis som jag är.
Önskar dig lycka till TS, och alla andra som är på väg ut!
Vad härligt att höra att det kan gå riktigt bra att komma ut ur garderoben. Hittills har ju varken min familj eller mina vänner förskjutit mig pga min läggning. Mina föräldrar oroar sig för barnens situation och att de ska bli mobbade. Men jag tror att mobbarna alltid hittar anledningar till att mobba någon och det behöver inte alls ha att göra med att denna någon har en lesbisk mamma.
Jag har inte kommit ut på jobbet än, tror jag avvaktar lite till med det.
Jag pendlar fortfarande mycket mellan att vara helt säker på min läggning till att bli osäker. Nu har jag dessutom börjat drömma att jag har sex med män, vilket skapar ännu mer förvirring. I vaket tillstånd kan jag inte alls tänka mig vara med en man igen. Men varför drömmer jag om män? Jag vill ju drömma om kvinnor.
Håller med dig om att det här är den värsta identitetskris en människa kan ha. Hela livet har jag definierat mig som heterosexuell, alla mina framtidsplaner har utgått från att jag har en man vid min sida. Nu måste jag försöka hitta mig själv i rollen som homosexuell och jag måste arbeta bort mina egna fördomar kring detta.
När kände du att du landade i dig själv? Var det före eller efter du hade varit med en kvinna?
Jag funderar själv på om det är för att jag inte varit intim med en kvinna än som gör att jag inte kunnat landa i det här.