~* Juni Bebisar 2013 *~

Jahopp, då har mamma-hormonerna satt in och jag antar att detta bara är början... 

Sitter och håller tillbaka gråten på jobbet när jag tänker på hur min sambo tar vår lilla vovve till dagmatten på morgonen kl halv 7, medans jag ligger kvar i sängen. Hur han (vovven, inte sambon) har sin lilla ryggsäck på sig och att jag badade honom igår så att han ska vara fin till dagis! *bölar* Hjärtat brister lite vid tanken...

Jo, gjorde mitt RUL på Östra i Gbg och ställde upp i studien, har tydligen perfekt längd på livmodertapp, sköterskan var helt i extas. Så, öh, det kändes ju bra :) Inte nog med att allt såg så bra ut med bebisen, den där infon gjorde ju min dag 

Hej! Nu hoppar jag in igen :)

Vägde mig i helgen, +9,5 kg i v 23. Oh my god alltså... Ändå syns ingenting i ansikte, armar eller så. Höfterna och brösten har väl iofs blivit bredare/större. Det hjälpte ju inte att jag träffade en helt främmande människa (medelålders man) som frågade mig vilken månad jag är i och utbrast: "Va?! Bara femte månaden?? OJ du är så stor!! Mina döttrar... bla bla bla". Fick bita ihop gråten där och då alltså. Mamma och sambo fick trösta mig sen och sa att när man är liten i vanliga fall så syns det ju mer och jag har en jättefin mage. 

Men ca 10 kg hittills, vart ska detta sluta...!

Förresten, är det någon som har nattliga svettningar här? jag vaknar om nätterna och får bokstavligen vrida ur sängkläderna och i nacken, hårbotten är jag helt genomblöt. Och så får man ju frossa på det, känns som det är en anledning till att förkylningen aldrig ger sig...

Natan: jag äter 50 mg om dagen, i april ska jag trappa ner till 25 g och börja äta fullt efter förlossningen. Känner också att ångesten har blivit större under grav. Ska du äta full dos hela tiden?

Här går humöret upp och ner också... har aldrig haft särskilt lätt för att gråta, men minsta lilla konflikt med sambon gör mig till martyr och slutar i tårar och krama om.

Tror faktiskt att sambon också genomgår nån sorts hormonpåverkan, nu ringde han och berättade med darrande röst hur jobbigt det var att lämna vovven hemma efter lunch. Annars är det alltid han som får såna samtal från mig. Fick köra den "ja det är jobbigt... men han har ju det så bra vet du väl". Haha. Så vi turas om att gå in i trösta-rollen, kanske är det en liten träning för föräldraskapet?