Iam

Äldre 17 Oct 20:16

202 svar

Frivilligt avsäga sig VV, Varför??

Anonym (lisa) skrev 2012-10-17 19:57:57 följande:

Men jösses! Det här.ämnet är nog lite för känsligt för dig, för du läser inte vad som står utan bara babblar på! Ta ett djupt andetag och LÄS....sen kan du läsa ts en gång till och försöka hålla dig till ämnet, alternativt starta en egen tråd!

Jag håller mig till ämnet. Många pappor som andra TROR skiter i sina barn är egentligen förhindrade.
Som jag skrev tidigare.. Mamman till mina bonusar har många gånger försökt få folk att tro att min sambo skiter i sina barn.. och hon gjorde det väldigt svårt för honom att ha umgänge med barnen i början.

Men strunt samma.
Jag andas lugnt och läser det som står... Frågan är om alla gör det.
Jag lämnar dock tråden och inser att barn kommer aldrig någonsin att få det bättre i den här världen.

Iam

Äldre 17 Oct 20:42

#50

Anonym (lisa) skrev 2012-10-17 20:21:35 följande:

Jag vet inte om du redan går i terapi, men om du inte gör det så tycker jag du ska fundera över den saken. Du låter fruktansvärt bitter och verkar ha mkt aggressioner inom dig. Men det finns hjälp att få, önskar dig lycka till.

Du är den som är anonym, och vräker ur dig trista kommentarer på löpande band.
Jag förslår att du slutar projicera dina känslor på mig, och sen så avslutar du och jag denna diskussionen.

Iam

Äldre 18 Oct 11:00

#109

Regnig måndag skrev 2012-10-18 09:29:03 följande:

Nej det är inte det, inte om man läser många av de trådar som finns på FL. Enligt mig är det ytterligt få som fullständigt skiter i sina barn, desto fler blir borttingade av mammor som påstår sig veta bäst i skenet av "barnets bästa".
Gör ett test och gå in i en diskussion där du tar pappans parti genom att ifrågasätta mammans söndertjatade mantra "för barnens bästa". Du blir hudflängd.

Det är ungefär det jag menar, det krävs otroligt mycket för att avstå vardagskontakten med barnen, det är snudd på omänskligt...

Iam

Äldre 18 Oct 11:34

#121

Visst vill barn vara lojala mot sina föräldrar, men det finns två aspekter att ta hänsyn till.

1: Trygga barn vågar säga ifrån. Och det finns trygga barn även bland barn med separerade föräldrar.
2: Otrygga barn är rätt enkla att "komma på" om man är lite lyhörd och ser till mer än bara vad barnet säger med ord.

Mina bonusars mamma har ju varit en sort för sig och ständigt försökt förstöra relationen mellan barnen och deras pappa. Exempelvis var hon alltid mycket elak mot min sambo, även när barnen hörde. Min sambo mådde inte bra av dessa ständiga konflikter med mamman och det kände barnen av. Resultatet var att dom sa att dom ville vara hos pappa enbart. Dom ville inte vara hos mamma. Jag som stod utanför såg ju tydligt hur det hela hängde ihop.
Dottern, som då var 5 år, kände ett ansvar för pappa. Hon ville inte att han skulle stå ensam och må dåligt, utan hon ville finnas där för honom. Det var det första jag började förändra när jag kom in i bilden. Jag skickade sambon till en terapeut och en advokat, jag pratade mycket med honom om att det måste vara han som bestämmer i hemmet och tar ansvaret, inte hans dotter. Jag letade upp artiklar från kända barnpsykologer som handlade om just denna problematik. Men det jag oxå gjorde, till mammans stora förtret men till dotterns stora glädje, var att jag tog hand om överlämningarna. Det gjorde att dottern slapp se mamma verbalt hugga sönder pappa och se hur jobbigt pappa tyckte det var. Att mamma betedde sig som en idiot mot mig var inte jobbigt för henne att se, för dels så tog inte jag åt mig och dels så var jag inte pappa.
I takt med att hennes pappa mådde bättre, och mamman inte längre hade övertaget om honom så släppte dottern sin känsla av ansvar.
Bäst kändes det när en dagisfröken skrattande berättade vad dottern hade sagt vid en liten diskussion vid matbordet. Dom hade pratat om vilken den bästa dagen i veckan är och dom flesta barnen hade sagt lördag för då får man godis. Min bonus hade sagt måndagar "För när jag är trött på mamma så får jag komma till pappa, och när jag är trött på honom får jag komma till mamma"

Hon är nu trygg i att mamma och pappa har det bra utan att hon måste vara närvarande och se till att det är så, och då passar varannan vecka henne som hand i handske.

Iam

Äldre 18 Oct 11:48

#126

Anonym (mamma) skrev 2012-10-18 11:45:03 följande:

absolut. därav att jag t ex har överlämningar via en barnvakt så att barnen inte ska se deras pappa hugga på mamma hela tiden. Det har gjort att barnen mår bättre å andra sidan säger deras pappa att det inte funkar för han vill gärna träffa mig för att kunna säga det han vill och inte vill

Jag har sagt att han kan ringa och säga god natt eller prata med barnen varje dag, när han insåg att det var abrnen som svarade och inte jag så slutade han...antog att det var barnen han ville prata med men icke, då hjälpte det inte hur mkt jag tjatade o lät jag barnen ringa honom så var JAG tvungen att prata först för han kanske inte hade tid att prata med barnen?!

Kan räkna upp många saker till men det är onödigt, men det jag vill säga med detta är att jag håller med. Barn ser så otroligt mycket mer än man tror och de märker småsaker som man själv inte tror de märker. Barnen kommenterar direkt om pappa "trackar" mig och säger direkt till honom.

Otrygga barn är också lätta att se, absolut, mina barn är till stor del otrygga och har varit hela sitt liv pga olika omständigheter i deras liv. Därav är det nu min uppgift att försöka få en trygg stabil situation kring separationen och flyttandet och relationen med mamma och pappa. För barnen är det bättre att de VET att papap inte kommer än att han lovar saker först och sedan inte dyker upp, det ger mer otrygghet.

Här är det ju samma sak. Trygghet ÄR det viktigaste och det är olika i olika situationer och olika familjer men givetvis ska barnen kunna vara trygga och de ska dessutom kunna vara sig själva! Håller med fullt ut att trygga barn vågar säga hur de känner.

Så skönt att vi kan enas om något till slut i denna tråd :D

Iam

Äldre 18 Oct 11:51

#129

Anonym (mamma) skrev 2012-10-18 11:50:51 följande:

haha jag tror faktiskt att grunden i vår syn är samma, bara att vi kanske har svårt att nå fram med infot till den andre.

Så kan det säkert vara, det är inte så lätt när man bara har orden att röra sig med och inte kan använda kroppspråk eller tonfall.

Iam

Äldre 18 Oct 12:05

#135

Anonym (mamma) skrev 2012-10-18 11:54:55 följande:

Problemet för bonusmamman i många lägen är kanske att pappan säger att "mitt x låter mig inte ha barnen". Det gör mitt x. Han säger till alla att han inte FÅR ha barnen mer...nu har jag ju på papper både via mail och sms att han avsagt sig det så jag har ju bevis att visa upp om så skulle bli fallet, men väldigt trist att bli utpekad som någon som inte tillåter pappan att ha sina barn och barnen att få rätten till sin pappa, när man inte gjort annat än att kämpat för att han ska ha dem mer!

Det är också trist i såna här trådar då det blir utpekad att "mammor jävlas" då jag på "byn" är en sån mamma fast så inte är fallet. Han snackar skit. Men som sagt, JAG vet vad som är sant och jag har t o m skriftliga bevis på att han också vet det.
Jag låter dem hållas men som sagt, jag kämpar så jag t o m gått in i väggen för att få både mitt liv med barnen att gå ihop men också för barnens rätt till sin pappa. Om de inte kan bo där så ska de i alla fall kunna daglig kontakt med sin pappa...inte att det går 14 dagar mellan att de får höra hans röst, eller att han kommer på aktiviteter osv.
Tycker det är sorgligt, barnen har inte valt detta!

Fast bara för att det finns mammor som jävlas så betyder ju inte det att du är en sådan?
Min sambo har fått utstå samma skitsnack som du fast från andra hållet. Hans barns mamma har glatt och ivrigt berättat för alla som vill höra vilken urusel pappa han är och att han inte bryr sig, när det tvärtom är hon som ofta försöker sätta käppar i hjulen.

Det finns ju idioter i alla läger och man måste få lov att se alla vinklar på det utan att någon som inte ska ta åt sig gör det.
Jag måste kunna visa på att det finns mammor som förstör, och du ska ändå veta, vad ditt ex än säger, att du inte är en av dom jag syftar till.

Eller?

Iam

Äldre 18 Oct 12:14

#138

BioBonus skrev 2012-10-18 12:11:16 följande:

Men också inse att det finns många pappor som inte släpps in när de lever med mamman, men som sen får en möjlighet efter skilsmässan att vara den skitbra pappa de hade kunnat vara hela tiden om de bara fått chansen:)

Det är min sambo ett levande exempel på.
Han brukar ofta säga att han aldrig kunnat få en så nära relation till sina barn om han hade fortsatt leva med deras mamma, för det hade hon aldrig låtit honom ha.

Iam

Äldre 18 Oct 15:44

#160

BioBonus skrev 2012-10-18 15:34:30 följande:

Att inte bli tillåten tillräckligt många gånger kan avskräcka de bästa intentioner. Om din chef gick efter dig och rättade till allt du gjorde, eller stod bakom dig för att kolla att du gör på "rätt" sätt eller helt enkelt sa - äh, det är bättre jag gör det själv, skulle du inte ge upp efter ett tag? Och till slut skaffa ett annat jobb där du fick möjlighet att utföra dina arbetsuppgifter utan överevakare?

Följdfråga. De mammor som inte släpper in - har de ingen skuld i den uppkomna situationen? Vad ursäktar du deras patetiska beteende med?

Sen är det även så att om det hela tiden uppstår konflikter så är det ingen bra miljö för barnet.

Om pappa vill ge barnet mat, mamman tycker att det är lika bra att hon gör det för hon vet minsann. Pappan propsar på att han faktiskt vill, mamman höjer rösten och säger ifrån att nej, det gör jag för det blir bäst så.
På vilket sätt gynnar det barnen att pappan då ska bråka om varje liten grej. Det blir många bråk på en dag om det gäller matning, blöjbyte, klädval, bad, nattning, packa skötväska, val av aktiviktet... Och ju äldre barnet blir desto mer medvetna blir dom ju.

Klart man backar då, för man själv orkar inte bråka om allt och man vet dessutom att det inte blir bra för barnet med två föräldrar som bråkar hela tiden... Så innan man kommer till punkten att man separerar så kommer man säkert till punkten att man ger upp och låter mamman hållas för att få lite husfrid.

Iam

Äldre 18 Oct 16:32

#162

Anonym (mamma) skrev 2012-10-18 16:15:10 följande:

Sen finns det föräldrar (i detta fallet diskuterar vi pappor men det kan ju såklart vara även mammor) som skiter fullständigt i allt.
Jag har ALDRIG talat om för mina barns pappa hur han ska göra.

Deras pappa har med två barn (och detta är HELT ärligt!) varit med EN gång på på mvc och det var inskrinvningssamtalet med första barnet, ALDRIG på bvc, EN gång hos tandläkaren, ALDRIG hos läkaren (då har båda kroniska sjukdomar som är MINST ett läkarbesök per år! och när de var mindre var det kanske 4 per år), ALDRIG varit med på ett föräldrarmöte, varit med TRE gånger (då är det 2 samtal/terminmed två barn och den äldsta är 6 år, alltså ca 15 st i alla fall) på utvecklingssamtal, var hemma och pappaledig 3 månader med den äldsta men då jobbade jag natt så han gav över abrnet till mig redan kl. 12 på dagen oftast då han väckte mig, ja jag kan räkna upp massor av mer saker.

Jag kan inte på nåt sätt påstå att det var JAG som ville slita ihjäl mig och gå på alla dessa saker. Det var inte JAG som sa att han inte fick följa med. Jag minns så väl när äldsta sonen var sjuk när han var liten. jag bönade och bad om att han skulle följa med för jag var så orolig men nej han var tvungen att sova en stund till...
Jag kan go on and on and on...

Givetvis är detta en unik situation men då få höra på flera ställen på fl att detta inte existerar att det måste vara JAG som mamma som inte "bjuder in" honom. Ska det vara såhär?? Är det såhär att vara förälder??

Ska ett barn behöva växa upp utan engagemang från en förälder?? Är det rätt? Är det ens det minsta okej?? Dessa pappor existerar också! Och ts frågar hur dessa pappor tänker, och ärligt talat vet jag inte?!?! Förstår inte hur man kan missa så mkt i ett barns liv. Förstår om man inte själv orkar men när den andra föräldern (i detta fall ajg) BJUDER IN honom att försöka få mer kontakt, då ger jag upp.

Fast det är väl inte så att någon säger att det du berättar inte stämmer...?
Eller har jag missat något?
Det jag läst är att en del, där jag själv är inkluderad, vill att den sidan av verkligheten OXÅ ska få berättas. Att det inte är så att alla pappor är idioter och alla mammor är helgon.. Det finns även tvärtom.
Det ena utesluter inte det andra, och jag förstår inte varför du tar åt dig när vi beskriver dessa mammor, när du så väl vet att du inte är en av dom?
Varför vara osäker när du borde veta att du gjort allt du kan och lite till?

Iam

Äldre 18 Oct 17:30

#168

Anonym (mamma) skrev 2012-10-18 16:37:45 följande:

för att jag är trött på att så fort man beskriver en sida där pappan faktiskt inte bryr sig så skrivs det "MEN..." och sedan en lång utläggning.

Men ska sluta prata om "min" sida av historien. Har sagt allt jag vill ha sagt.

Självklart är inte alla pappor jävulen själv och mammorna är små änglar. Människor är människor...inte mammor och pappor enligt mig.

Den frustrationen förstår jag, för så fort jag skriver att alla pappor inte är idioter så får jag höra att man minsann inte alls tror att det jag beskriver egentligen existerar.
Men, du har ändå tur.
För det är fler som har förståelse för dig och din situation, än vad det är som tror att min sambos situation ens existerar.. Bara att se denna tråden.

Ingen har däremot bett dig, eller ens antytt att du inte ska berätta din historia.
Jag tror du tar åt dig för mycket av saker som inte ens är riktat till dig, förmodligen för att detta är känsligt för dig. När det är det läser man gärna med sina egna glasögon och glömmer helt bort vidvinkelobjektivet.

Iam

Äldre 18 Oct 17:55

#170

Anonym (mamma) skrev 2012-10-18 17:49:56 följande:

självklart är det känsligt, det vet du också.
Det är jävligt känsligt när man pratar om ens barn eller om några barn nära sig. Det skär i hjärtat på alla sätt och jag förstår att din sambo mår piss och jag tycker det är ofantligt tragiskt att det spelar en minsta roll om man är man elle rkvinna mamma eller pappa i detta sammanhang.

Jag tar nog "åt mig" för att det är så otroligt frustrerande att ha en person i ens barns liv som inte bryr sig. Det finaste man har i hela världen, som man dessutom har med denna person som inte bryr sig som man själv gör. Jag försöker nu flera år efter separationen fortfarande, dagligen, förstå hur man kan göra somm han gör. Jag siter och tittar på telefonen och undrar om han inte ska ringa till sina egna barn. Barnen har i sin tur gett upp...de vill inte längre ringa när jag frågar dem om de vill prata med pappa "nä jag pratar med pappa när vi ses..."
Så det är nog därför jag tar åt mig även om det många ggr inte är riktat till mig. Det blöder i mitt hjärta att det finns många barn här ute som har det såhär, vare sig det är en mamma eller en pappa som är den som inte bryr sig. Eller vare sig det är en mamma eller en pappa som kämpar för barnets skull

Min sambo gick till en terapeut som sa något som han tog åt sig av och som har hjälpt honom mycket.
Han sa att du kan aldrig någonsin förändra en människa som inte vill förändra sig, och du kan heller inte ta över den andra förälderns ansvar. Det enda du kan göra är att vara en trygg och kärleksfull förälder och låta den andre föräldern äga sina misstag och ta ansvaret för dessa.
Och så är det.. Om du sliter ut dig för att ta ansvar för pappans dåliga beslut, på vilket sätt gynnar det barnen?
Va istället den bästa mamman du kan vara, så får pappan ta ansvar för sitt.
I slutändan är det trots allt bättre att ha världens bästa mamma och världens sämsta pappa än att ha världens sämsta pappa och en mamma som slitit ut sig i sina försök att göra honom till världens bästa.

Iam

Äldre 18 Oct 20:17

#181

nymedlem skrev 2012-10-18 19:22:49 följande:

Jag har läst mkt som du skrivit lam, och det mesta är väldigt genomtänkt och klokt tycker jag. Men du är extremt färgad av den situation du själv befinner dig i (vilket vi nog alla är till olika grader) och därav tror jag du har svårt att se saker i andra perspektiv.

Jag vet att du tycker att du gör det, men jag är inte ensam här på fl som tydligt ser att du i alla lägen "försvarar" bonusmamman - nästan till den grad att bonusmamma kan säga att hon avskyr bonus och vill att denne bara ska försvinna...... så håller du med, men med lite finare ord kanske

Jag måste säga att om jag någonsin haft en bonusmamma till mitt barn - har aldrig hänt och kommer aldrig att hända - så hade jag blivit VANSINNIG om den kvinnan mailat mig så som du gjorde till din sambos barns mamma. Att hon "tar" det gör att hon förtjänar en eloge och en egen stjärna i himlen

Skönt att höra att din familj inklusive barnen fungerar och om du vill ha gemensamma barn med sambon så kommer jag hålla alla tummar att du får ett plus snarast

Jag får nog säga att jag inte håller med dig.
Visst är jag färgad, men jag ser helheten.. Och jag ställer mig inte alls på alla bonusmammors sida. Att du tycker det har säkert med DINA färgade glasögon att göra...Det är ofta jag sagt ifrån om hur illa jag tycker någon beter sig.... både mammor, pappor och bonusar.. Och lika ofta berömmer jag.. både mammor, pappor och bonusar. Jag ser till situation och skiter i prefix.
Att du och flera med dig har en åsikt är ju upp till er. Men vad säger du om att det finns många andra som inte alls ser det som dig? Vem har rätt och vem har fel?

Nu vet jag inte vilket mail du syftar till, men om du menar där jag upplyste mamman om att hennes beteende drev hennes dotter från henne så var syftet att göra henne förbannad, för att hon skulle se sitt barn. Och jag lyckades. Jag offrade mig själv för att hennes dotter skulle få det bättre. Att du ger henne en eloge för att först försaka sin dotter förblindad av sitt hat mot mig och dotterns pappa, och sen igen se sin dotter av enda anledningen att jag inte skulle framstå som bättre är ju ditt val.

Och allt det du vräker ur dig låter inte bättre för att du avslutar med en smilegubbe och ett lycka till.

Frivilligt avsäga sig VV, Varför??

INNEHÅLL