Tack för alla
...bra tips! Som jag förstår det så är det alltså inte foglossning vilket känns befriande, det får gärna vänta eller helt hoppa över mig. Inget jag ser framemot i alla fall. Tack tack!
Jag har känt vid några tillfällen men har varit väldigt oregelbundet och vet ju inte exakt hur det ska kännas så bara väntar på den dagen jag verkligen kan säga att det verkligen var bebisen där inne som gav mig ett livstecken. :)
Längtar också helt galet mycket tills jag ska på ultraljudet, är några veckor kvar än. Närmare bestämt 3 veckor.
Vet inte vad som hände med mig igår - har inte varit såhär tidigare...
Det började redan på morgonen när jag och min man låg i sängen, frågade honom om han ville gå upp och göra frukost. Hans svar var att han var trött, till saken hör att det är oftast jag som går upp på morgonen och gör frukost (annars gör han mycket i hushållet och har egentligen inget att klaga på). Jag var också trött så hade gärna legat och dragit mig också så jag blev skit förbannad, det bara blixtrade till... Gick upp, tände i kaminen och började sen med frukosten. Tack och lov håller sig inte mina sura miner i sig speciellt länge så innan vi skildes åt på morgonen var vi vänner igen och åt lunch tillsammans.
Kände mig gråtfärdig under en längre tid av dagen men det släppte med tiden.
När vi sen gick och la oss så skojade vi med varandra som vi gör rätt som vet är. Utan förvarning så börjar jag gråta, sa till min man att han nog får vänja sig och att jag inte visste varför. Sen började jag skratta och gråta om varandra, märkligt... Men var skönt att få gråta av sig lite även om jag inte vet varför jag gjorde det egentligen. Samtidigt tycker jag det är lite jobbigt att jag inte har kunnat ha kontroll över mina egna känslor och att de kommer utan förvarning...