Jag har skyddad identitet sedan 2 år tillbaka - fråga vad du vill

Ålder personnummer address?;D

I början var jag jätte ledsen, kändes som att jag inte fanns eftersom jag togs bort från alla register, ville bara vara som alla andra men kunde inte. Är fortfarande ledsen över det, att jag inte kan vara som alla andra, det är alltid "special" saker med allt man gör.

Nu är det en vana att leva såhär, men jag sörjer fortfarande att jag inte kan vara som alla andra och jag är väldigt rädd även fast det gått 2 år. Har aldrig tyckt det är spännande, mer pinsamt faktiskt.

Varför bor man kvar i samma stad med samma vänner, arbete, skola osv om man är så rädd?

Har kvarskrivning, vilket menas med att jag INTE bor kvar i samma stad jag bodde i innan, men är skriven där för att man inte ska kunna knyta mig till staden jag bor i nu. Så bara på papper bor jag kvar där jag bodde innan.

Det är jätte svårt att träffa människor, även vänner så jag känner inte så många vilket blir väldigt ensam. Man måste vara noga när man väljer personer man berättar om sin situation för och det är ju så klart jätte svårt att veta vem/vilka man ska "välja". Jag är en social person men det är svårt att vara sig själv eftersom jag inte vill prata med för många för det är svårt att svara på en sådan enkel fråga som "vart bor du", eftersom jag inte vågar berätta vart jag bor nu. Finns endast 3 personer som vet om min situation.

Eftersom jag är ung är det jätte svårt att hitta någon "kärlek" i min ålder som förstår min situation och vill/kan anpassa sig till vissa saker. Känner mig ibland elak när jag tänker på att jag ska blanda in någon i den här karusellen, så jag har inte träffat någon kille alls, blir enklast så men det är egentligen inte vad jag vill...

Kan tillägga att jag inte har en enda gammal vän kvar, och fick i den här staden välja ett jobba som jag egentligen inte vill jobba med, men där träffar jag inte så många människor och är skyddad.

Har ingen fråga, men jag har själv skyddad identitet sen 4 år (jag är också 25) och tycker att det är riktigt jobbigt, jag kommer aldrig att kunna ha ett normalt liv.

Tråkigt att höra att du är i samma sits som mig :( Vi kommer en dag få ett normalt liv, men det kommer ta tid. Har du dödsångest och är rädd för att bli dödad eller är det annat som får dig att känna som du gör?