Inlägg från: Anonym (lite ledsen tjej) |Visa alla inlägg
  • Anonym (lite ledsen tjej)

    Hur når jag fram?

    Min pojkvän och jag har träffats i cirka 4 månader nu. Jag älskar honom verkligen, är jätteglad att jag har träffat honom och mår för det mesta bra i vårt förhållande. Grejen är att vi har börjat bråka en del, vilket givetvis inte känns så kul. Jag känner mig själv som en ganska öppen människa som hela tiden försöker förstå honom och hans sätt att tänka, jag vill gärna prata om det vi bråkat om efteråt för att reda ut det. Där är vi dock så olika. Om vi bråkar ber han aldrig om ursäkt utan det är alltid jag. Jag känner då att "men vi är ju 2 i detta?".... Ett exempel på ett bråk är att jag säger någonting, alltså en mening som han blir upprörd på, det kan vara att jag överdriver något han säger eller feltolkar - då blir han så arg på mig att han inte ens kan prata med mig, inte titta på mig, knappt vara i samma rum, han kan inte ens nudda mig om vi ligger i sängen. Detta kan pågå ända till dagen efter då jag fortfarandei nte får ens en puss, INGENTING... Jag mår i detta så fruktansvärt dåligt, känner mig oälskad, blir rädd att han skall lämna mig. För jag fungerar inte så, blir jag arg så är jag arg ett tag men känslorna blir aldrig så starka att jag känner att jag inte skullle kunna vara med eller nära honom, efter ett tag saknar jag ju hans närhet och blir glad igen. Jag har försökt att prata med honom men det gör honom bara arg igen och då är 2 dagar till förstörda. Om jag försöker säga att man är två i det och efter ett bråk tycker jag att båda skall be om ursäkt för båda kanske betett sig illa eller sagt saker man inte menar, men då tolkar han det som att jag kritiserar honom och ungefär höjer mig själv till skyarna för att jag ber om  ursäkt oftast, men det är ju verkligen inte så jag menar. Detta har lett till att jag är rädd för att säga om jag känner någonting, jag vågar inte öppna mig, jag vågar inte säga till om jag tycker någonting han gör är fel, jag blir osäker och ursäktar mig nästan för att jag finns till ibland. Kort och gott känns det som jag börjat trippa på tå! HUR når jag fram till honom? Hur, utan att det blir bråk kan jag förklara för honom hur jag känner och att detta inte är hållbart? Hur får jag honom att bli lite mer öppen och kanske förstå att vi människor är olika och att hans sätt faktiskt inte alltid är det rätta, jag kanske inte alltid är den som har fel, eller att iaf båda har fel och inte alltid bara jag? Kan tillägga att jag är 25 år och han 32.

    Tack på förhand!

Svar på tråden Hur når jag fram?