Berätta om sonens misstänkta diagnos inför kalas?

Det ligger ju mellan att riskera att måla fan på väggen och att få fan för att man inte sagt något. Jag hade nog själv velat veta vad jag hade att förvänta mig och om det fanns något som var bra att tänka på för att underlätta kalaset. Om sen föräldern hade erbjudit sig att sitta med, kanske inte vid kalasbordet, men hänga i köket och vara nära om kaos skulle uppstå, så hade jag varit glad. Jag vet ju inte ett dyft om ADHD egentligen, bara vad jag läst lite här och där från - gissningsvis - osäkra källor. Därmed har jag nog mer fördomar än kunskaper om ADHD och eftersom jag tror det är så för de flesta som inte har egna barn med den problematiken, så hade det varit bra att få en chans att prata med barnets förälder.

Du kanske kan berätta och sen erbjuda dig vara med på kalaset som en hjälpande förälder?

Jag hade uppskattat om du berättat, vi har en granne som min dotter leker med ibland, men det här barnet är lite speciellt och gör konstiga saker - men sen berättade mamman att barnet utreds för autism,,vilket gjorde att jag hade större förståelse för att detta barnet inte uppför sig helt "normalt"

Jag vet inte hur jag skulle göra i den situationen som förälder. 

Men jag hade absolut inte sett det som konstigt eller dumt om en ny bekantskap/vän berättade att deras barn var under utredning och gärna att de berättade det som inte fungerade så bra och hur man kunde göra. Då hade ju jag fått möjlighet att lösa problem om de uppkom på kalaset eller när barnen lekte.
Jag har dock ADHD i vänskapskretsen och jobbar med personer med olika funktionshinder så jag kanske inte svarar representativt 

Jo, när jag tänker efter skulle jag nog vilja nämna det för föräldrarna. I bästa fall förstår de och hanterar det bra. I värsta fall inte, men då skulle de säkert inte hantera det bra utan förhandsinfon. 

Jag har varit öppen från första stund med min son, berättade direkt på första föräldrarmötet för föräldarna och har sagt att jag vill ha en öppen kommunikation om detta, OM det är något de vill prata om eller undrar över.

Bättre att de vet om sonens funktionshinder ansåg jag, än att de skulle utgå ifrån massa andra saker såsom att han skulle vara elak eller dum etc....

Jag har erbjudit mig att hjälpa till på kalasen och sådär. Eller gett föräldrarna mitt nummer så att jag kan komma om det skulle vara nåt.

Jag hade uppskattat att få veta - för det låter som kalaset kan kretsa kring ditt barn på ett negativt sätt annars! Och du borde nig erbjuda dig att stanna på kalaset. Då får du ju onekligen själv höra och se hur det går istället för att få höra ev. skitsnack efteråt. Försök att hjälpa så gitt du kan för att Bode ditt barn och de andra barnen ska få ett roligt kalas. Vilket i framtiden leder till fler inbjudningar.

Ursäkta iPhonens stavfel!

Känner en familj där en av pojkarna har någon bokstavs kombination. De berättar till andra vuxna för att de ska förstå varför han beter sig som han gör. Men pojken själv och hans vänner vet bara att han har mycket energi. Det fungerar bra speciellt då pojken inte har en diagnos att gömma sig bakom. De har en väldigt strukturerad tillvaro då han mår bäst av de. Ibland får föräldrarna gå in och lugna då han varvar. Någon av föräldrarna brukar följa med på tex kalas för det blir tryggast och lugnast så för alla parter. världens goaste kille som med rätt hjälp fungerar bra tillsammans med både vuxna och barn. Hoppas att kalaset går bra!

Jag hade absolut berättat och även själv stannat kvar. Dels för kalasets "skull" men dels även för mitt barns skull. Mina barn har ingen "diagnos" men vi har haft kompisar har som har det och jag uppskattar verkligen att föräldern är med, kanske dom första gångerna för att alla ska känna sig trygga (alltså öven fler gånger om det handlar om lek/besök vid flera tillfällen). Vi har haft kompisar här som haft sjukdommar där förälder MÅSTE vara med (för att ta sprutor tex) och jag tycker enbart det tyder på omsorg för alla inblandande... inte att måla fan på väggen

 

Jag är också för att berätta. Vet jag att det kommer ett barn med liknande svårigheter som ditt son på mitt kalas kan jag ju tänka till lite.

T ex om man har fiskdamm och barnet har svårt att vänta kan man ju se till att det barnet hamnar bland de första och inte sist om det riskerar att ställa till det.

I min dotters klass går en kille med autism och hans föräldrar har varit öppna med det från start. Under dotterns kalas (som var i en gympahall) så var han ungefär halva tiden med barnen och lekte och halva tiden med mig i omklädningsrummet och hjälpte till att fixa fika och surrade med mig för att han inte klarade av stojet och röran när de andra barnen sprang runt för mycket. Sen kikade han in då och då och gick in när det var lugnare och kom ut igen när han inte kände att han fixade det. Hade jag inte vetat om hans diagnos hade jag nog blivit stressad och kännt mig tvingad att försöka få in honom med de andra hela tiden och säkert gjort ett eller flera försök att övertala honom. Nu visste jag att han behöver få gå ifrån (det gör han ibland på skolan också) och att han är helt nöjd med att kunna vara med när han känner att han fixar det.

Om det var mitt barns kalas som du skulle till så hade jag uppskattat om du berättat och också erbjudit dig att vara med (och att det är ett erbjudande där jag får bestämma vad jag tycker känns bäst och inte att du kräver att få vara med). Skulle nog också få en mer positiv syn på er som familj också för då skulle jag utgå från att ni gör ert bästa och arbetar med sonen, annars kanske jag bara skulle tycka att ni var slöa, nonchalanta och hade en ouppfostrad unge.

Jag följde alltid med när min son var liten.
Jag valde även dom kallas som jag trodde han skulle uppskatta. Hos oss var det stor skillnad, bowlinghallen mm.

Efter hand han blev äldre valde han bort att gå själv. Det gör även hans bror.