Liten men stor

Hej!
Det är verkligen lätt att förstå att det blir jobbigt när flera utvecklingsfaser så att säga travas ovanpå varandra. Att vara 6 år känslomässigt med allt vad det innebär av trots, egenvilja, självständighetsbehov och litenhet, trygghetssökande och närhetsbehov och samtidigt flera år längre fram i sin intellektuella utveckling. Att umgås med barn som känslomässigt ligger flera år före samtidigt som din son är likvärdig med dem intellektuellt.
Det kanske inte är så konstigt att han rasar ihop innanför hemmets dörrar där han kan slappna av och vara sig själv.
Detta måste också vara motsägelsefullt och svårhanterat för er föräldrar. Men eftersom er son verkar få sin intellektuella stimulans tillgodosedd i skolan och är nöjd med det kanske ni ska inrikta hela ert fokus på att skapa den känslomässigt avspända miljö som han kanske inte får någon annanstans än hos er. Han behöver få vara liten och till och med lite bråkig för att klara sig så bra som han gör när han är i skolan. Sätt gränser omkring honom, ge honom lugn och värna samtidigt om er vuxenmiljö.
Jag är medveten om att detta inte är så lätt att efterleva, men försök hjälpa honom med det han faktiskt inte själv förstår att han behöver, den känslomässiga tryggheten. Ta egen hjälp från BUP om det känns övermäktigt, för det är viktigt att ni mår bra när ni ska hantera honom.
Lycka till! 
Margit Ekenbark