HUr hantera min man under separation?

Tycker du ska koncentrera dig på dig själv - på att få dig själv att bli starkare och komma vidare. Det spelar ju ingen roll hur du  agerar mot honom? du ska göra ditt bästa för att ni ska kunna vara bra föräldrar ihop även i fortsättningen. Han vill inte att det blir ni igen, och du får nog tro på det han säger. Om det sen händer är en annan sak.

Varför detta tråkig svar! Kan man inte få lite pepp en fredageftermiddag? Jo jag vet att jag måste gå vidare och allt det där men och det kommer jag att göra i sinom tid men jag är inte riktigt där än. Jag har fortfarande lite hopp kvar.
Jag vill vara hans vän men ibland känns det som att jag gör det lite för enkelt för honom om jag är det. Jag vill ju straffa honom oxå för det han har gjort - hans svek och otrohet. Man är ju inte mer än mänsklig.

Suck.... sorry... men det måste ändå vara skönt att du känner att du kan bestämma över det, jag menar hur du ska bete dig, eller behandla honom. Jag hade jättesvårt att styra mina känslor när jag separerade. Jag älskade honom, sörjde mycket, var bitvis otroligt ledsen, och mitt uppförande/beteende följde ju med. I vanligt fall så tror jag att jag är hyfsat bra på att kontrollera vad jag gör och hur jag gör det, men där tappade jag helt och hållet ibland. Du säger du har hoppet kvar, medan jag tror att de flesta här skulle säga utifrån din beskrivning, att det inte finns något hopp kvar, inte kortsiktigt i alla fall. Att vara kall och avvisande är inte ett bra sätt att vinna någon tillbaka. Däremot så kanske kan du vara vänlig och distansierad, dvs. du gör det klart att det är slut att du har accepterat det, och lägg avstånd mellan er två.

Om jag var du så skulle jag i alla fall försöka hålla mig från att bekräfta för honom att han gjort rätt i att lämna dig.
Dvs, försök låta bli att bli bitter och elak, låt han ha sitt eget liv MEN var inte en krycka som han kan luta sig mot så snart han känner sig lite ensam.
Har han tagit det här beslutet så låt honom leva med det.

Satsa på dig själv. Försök att hålla igång med massa saker så du slipper tänka på honom.

I bästa fall inser han hur tomt livet är utan dig och kommer tillbaka. I värsta fall så kommer över honom och kan fortsätta med dig liv.

Livet är för kort för att lägga det på is ett tag. 

Det är så svårt att sluta att älska nnågon sådär bara efter att någon annan tagit beslutet och jag inte fått varit med. Vi har varit ett par i 20 år och under den tiden kämpat mycket för att få en familj (IVF etc).
Men nu är han på egen hand - jag får väl se vad jag orkar med. Ibalnd är jag som vanligt - trevlig och småpratar om allt och inget och ibland är jag tvärsur. Han flyttar ut i decemeber. 1 januari bor han ngn annan stans - inte med mig och barnen. Jag har lämnat ett ultimatum. Jag orkar inte mer även om jag vill ha honom hemma.
Det är kanske slut - jag vet det - men det är svårt att vänja sig vid. Hans sk "vänninna" som han var otrogen med mailade honom härmodagen och skrev "massor  pussar och kramar" som hälsning. Han svarade dock väldigt spartanskt men jag vet att hon finns där om han vill. Han behöver inte vara ensam en kväll om han inte känner för det. Och han är min man - men jag äger inte honom - jag vet. Jag trodde bara att det skulle vara så men verkligheten blev en annan.Han har redan mentalt flyttat och jag måste inse det  men det är svårt efter 20 år tillsammans.
Puss och kram, trevlig helg på er alla. Nu ska jag gå hem till min familj - det som är kvar av den.

Hej igen!
Skönt att skriva av sig ibland. Jag tar till mig av råden och inser att jag inte vinner något på att vara tvär och sur. Jag försöker att vara som vanligt men deklarerar att detta inte är min vilja (separation etc) utan helt hans eget beslut. Jag kommer inte att skriva på skilsmässohandlingarna när dom väl kommer. Det är mer en principsak från min sida att markera - jag vet att det inte har någon formell betydelse.
Det ska bli skönt att få bo själv efter ett väldigt jobbigt år med mycket ångest och sorg. Man måste få sörja men snart är det dags att sluta gråta över någon som inte är värd det. Att börja tänka nytt. Börja leva igen. 
Det kommer att komma tuffa perioder det vet jag (när han flyttar, när han börjar träffa ngn ny, när barnen kanske mår dåligt...) men jag känner mig ganska stark nu.
Tack för ert stöd därute!

Står inte inför fullbordat faktum av en skilsmässa men anar att det kommer. Min man har tankar /önskan av att bo själv efter en lång tids relation. Han har oxå en förälskelse som drar i hans huvud. Vi samtalar och allt han berättar känns fruktansvärt och jag vill verkligen inte att han ska gå. Just nu är hans ståndpunkt att vi ska jobba för att hålla ihop men vet inte hur det kommer att gå...
Jag tror på att vara vänlig och lyssna men att markera sina egna önskningar.... 

så tråkigt att vi är flera i liknande situationer:-/ 
Jag har också problem med hur jag ska förhålla mig här hemma - ska jag ge honom en gonatt puss? ha sex? vara som vanligt tills han har bestämt sig? köra mitt eget race och jobba över så mkt som möjligt så får han ta ansvaret för barn och hus? Vill på något sätt att han ska bli medveten om vad det är han får istället om han bestämmer sig.. just nu kan han inte bestämma sig alls men när vi diskuterar det så försöker jag övertyga honom om att det är bäst att stanna och kämpa och han försöker övertyga mig om att det är bäst att skiljas.........