Du måste logga in för att svara i en tråd.

  • Anonym

    Jag avskyr min dotter! (långt)

    Jag är mamma till en vuxen dotter som nu är 21 år. När hon föddes var jag nyss fyllda 22. Jag tog mitt ansvar som mamma direkt och trodde att jag visste hur man tog hand om barn. Jag läste för henne, sjöng för henne, bar omkring på henne, tröstade henne, lämnade henne aldrig, osv. Jag älskade henne från första stund jag såg henne. På grund av olika omständigheter som lögner, oansvar, spelmissbruk mm. separerade jag från hennes pappa när dottern var endast 8 månader. Jag bodde långt ifrån min egen släkt och familj och var ganska vilsen som ensamstående mamma men vi klarade oss ok. Helt klart kan jag erkänna att jag kanske inte gjorde det bästa för henne då hon var ca ett och ett halv år gammal. Jag valde att börja plugga på annan ort. Hon hade före det bott hos sin pappa mest på helgerna men då jag började plugga fick hon börja bo mer hos honom. Antagligen blev hon inte trygg med det men eftersom hon var lite pappas flicka så trodde jag det. Från att hon var tre år bodde hon växelvis varannan vecka hos mig. Jag visste inte då att det kanske inte var så bra med växelvis boende för ett så litet barn. Jag hade ingen som kunde berätta det för mig dessvärre. Hon verkade må bra med det och var ganska trygg som jag såg det.

    När hon var sju år flyttade hon till mig på heltid eftersom hennes pappa valde att flytta 30 mil bort för att plugga. Då valde jag att flytta till min födelseort som låg inom samma avstånd. Hon träffade sin pappa varannan helg vid den tiden. När hon var nio år flyttade hennes pappa till Stockholm som låg 100 mil från där vi bodde. I ett år pendlade hon dit ungefär en gång i månaden. När hon var tio år ville hon flytta till sin pappa. Jag sa att det var ok, men jag ville flytta med henne. Jag sökte jobb och bostad i Stockholm och fick det ganska omgående. 

    Hon bodde hos sin pappa i ca åtta månader. Undertiden hade jag träffat en man som jag senare också fick barn med. När jag var gravid tyckte hennes pappa att det var bättre att hon bodde hos mig så att hon skulle vara där när hennes syskon föddes. Det han aldrig nämnde var att han samtidigt hade träffat någon som han ganska snart skulle flytta ihop med och dottern rymdes inte i hennes lägenhet/hennes liv. 

    När min dotter sedan blev i elva tolv års åldern började alla svårigheter. Hennes lillebror, alltså min son föddes och i samma veva ville hon inte alls vara hos sin pappa. Pappans nya flickvän var direkt elak mot min dotter och visade starkt att hon inte ville ha henne hemma hos dem. Min dotter började ljuga, skolka, röka och det värsta av allt så rymde hon hemifrån flera gånger och blev till och med efterlyst av polisen några gånger. Hon vägrade totalt att vara hos sin pappa. Mitt förhållande med min sons pappa tog slut mycket på grund av alla problem som var mellan mig och min dotter då det ofta blev bråk och tråkigheter.  

    Efter det, mellan 12-17 års åldern har hon suttit i rättegångar (mest som målsägande men även anklagad för ringa narkotika brott och ringa misshandel) flera gånger. Vi har gått på BUP (på mitt initiativ) och haft med SOC att göra (också jag som bad dem om hjälp) i flera år. Hon har en misstänkt ADHD diagnos som aldrig blivit utredd ordentligt då hon valt att flytta mellan mig och sina släktingar som bor 90 mil bort flera gånger.

    Jag har verkligen försökt att göra allt för att hon ska må bättre. Men hon saboterar för sig själv och oss som står henne nära hela tiden. Hon har tagits för fylla flera gånger, hon har skulder hos kronofogden, hon blir osams med alla sina vänner och sin pappas familj (farmor, faster, farmors syster osv)  Min nya sambo sedan flera år har ordnat ett jätte bra jobb åt henne som hon visserligen uppskattar men missköter till en viss del. Hon bor hemma fortfarande och tror att allt som är mitt är hennes. Hon tar allt jag har utan minsta samvete. Alla mina kläder, mitt smink, mina skor. Allt försvinner för att hon tar det utan lov och glömmer dem hos sina vänner eller på ställen som hon inte kommer ihåg. 

    Hon har i vuxen ålder haft fester i vår lägenhet när vi har varit bortresta så att vi har fått varningar av vår hyresvärd. Hon och/eller hennes kompisar har haft sönder en mängd saker i vårt hem. Hon ringer och skriker åt mig på nätterna så att hennes små syskon vaknar. Hon hotar att ta livet av sig när man ställer krav på henne. Hon kommer hem och väsnas (ibland onykter) utan att ta minsta hänsyn till att hon har tre småsyskon som blir rädda. Hon anklagar mig för allt och inget. Hon skulle aldrig någonsin hjälpa till hemma. Inte med något för hon anser att jag får skylla mig själv för att jag har skaffat henne och att allt är mitt ansvar.

    Allt detta och mycket mer som jag inte orkar skriva om har gjort att jag sakta men säkert har börjat att tycka så illa om henne...och det värsta är att jag inte längre känner så mycket kärlek för henne. Jag avskyr hennes sätt och hela henne ibland. Och det gör så jätte ont... för hon var verkligen min lilla älskade gumma när hon var liten....

    Jag har verkligen försökt att göra allt för att hon ska må bra men tydligen så räcker jag inte till...vad ska jag göra? Men jag har även låtit allt vara stundvis då jag har fler barn att ta hänsyn till. Vill inte känna så här...och vill inte att hon ska må så dåligt som hon gör. Har sagt till henne att hon är vuxen nu och om hon mår dåligt måste hon själv söka hjälp men att jag givetvis hjälper henne att få de rätta kontakterna. Men jag får bara anklagelser tillbaka....ALLT är mitt fel...

  • Svar på tråden Jag avskyr min dotter! (långt)
  • Mingella

    Jag känner igen det här så väl, fast inte från din synvinkel utan ifrån din dotters.

    Vi hade den här problematiken i min uppväxt med och det bottnade i att ingen vuxen någonsin respekterat mig eller mina syskon. Barn var blanka papper att fylla i med allt för höga krav, ett slags kortväxta vuxna som förväntades uppföra sig utan att ifrågasätta.

    Någon egentlig genuin tid och omtanke märkte vi inte så mkt av, även om jag som vuxen förstår att dom försökte. De var så upptagna av varandras bråk och sin egna egoism att vi mer blev något slags statuskvitto. Den tid och omtanke som lades på oss kändes mer som något som ämnade fylla deras "nu-har-jag-varit-en-bra-förälder"-kvot.

    Min mamma kommenterade gärna med en suck (när hon blev arg) "vad skulle jag med er till?/varför skaffade jag mig så många barn?". Eller "du bor i MITT hem, här bestämmer jag/det är jag som bor här/betalar hyran/är snäll som ger dig ett rum". Både hon och pappa tog ofta på sig offerkoftan och tyckte synd om sig själva medan vi förväntades ta föräldraroll.

    När de skilde sig var vi som spelbrickor man använde sig av för att få ett försprång eller hota den andre. Därefter gnällde mamma ständigt över att vi var så jobbiga och att vår pappa var värdelös och pappa hotade att skicka hem oss så fort vi inte dansade efter hans pipa.
    Vi ville bara flytta, bli lämnade ifred från dessa människor som bara sårade oss (också därför att de såklart försökte göra gott och menade väl).

    Plötsligt en dag fick vi nog. Då var vi "psykiskt sjuka" (ja det var exakt vad som sades) och vi skulle dra in BUP.

    Och hela den här tiden hade vi bara velat bli respekterade, sedda och fått en ursäkt. Istället satte föräldrarna på sig offerkoftan, som de alltid gjorde. Så vi gav upp, sket i allt, blev bittra och började baka tillbakakaka.

  • Anonym (också)
    Anonym skrev 2012-11-28 01:18:02 följande:
    www.fathers.com/content/index.php?option=com_...

    Läs och begrunda. Din dotter tillhör numera statistiken för att du valde att inte gå igenom problemen utan istället hoppa ifrån dem. Att pappan valde att flytta till Stockholm och ta sig en ny fru efter att du valt att lämna förhållande, har han full rätt till. Det är ju sånt som händer när man blir ensam helt plötsligt att man söker nytt och allt nytt är inte kompatibelt med det gamla.

    Slutar mina barn respektera mig, så blir det livet på gatan för dom utan pardon. Känslokallt, ja kanske, men jag har lite till övers för människor som tar totalt felaktiga beslut och ungdomar har foten i vuxenvärlden och är tvingade att också ta rätt beslut.
    Eh...hallå? Vad menar du?
     
  • Rosenöga
    Anonym skrev 2012-11-28 01:18:02 följande:
    www.fathers.com/content/index.php?option=com_...

    Läs och begrunda. Din dotter tillhör numera statistiken för att du valde att inte gå igenom problemen utan istället hoppa ifrån dem. Att pappan valde att flytta till Stockholm och ta sig en ny fru efter att du valt att lämna förhållande, har han full rätt till. Det är ju sånt som händer när man blir ensam helt plötsligt att man söker nytt och allt nytt är inte kompatibelt med det gamla.

    Slutar mina barn respektera mig, så blir det livet på gatan för dom utan pardon. Känslokallt, ja kanske, men jag har lite till övers för människor som tar totalt felaktiga beslut och ungdomar har foten i vuxenvärlden och är tvingade att också ta rätt beslut.

    Det är inte bra för barn att växa upp i familjer där man håller ihop trots problem och vantrivsel i förhållandet. Det finns inget som säger att dottern hade sluppit problem i så fall. Ingen har sagt att pappan inte hade rätt att leva sitt liv, men pappan har också ansvar, barnen är båda föäldrarnas ansvar.

    Det är troligt att dottern har någon diagnos som TS nämner.   

    Och TS, från tre års ålder rekommenderas veckovis boende vid skilsmässa. Så det var inte fel. Men många väljer växelvis (varannan vecka) redan när barnet är yngre fast det inte rekommenderas.    
  • Rosenöga
    Mingella skrev 2012-11-28 01:27:55 följande:
    Jag känner igen det här så väl, fast inte från din synvinkel utan ifrån din dotters.

    Vi hade den här problematiken i min uppväxt med och det bottnade i att ingen vuxen någonsin respekterat mig eller mina syskon. Barn var blanka papper att fylla i med allt för höga krav, ett slags kortväxta vuxna som förväntades uppföra sig utan att ifrågasätta.

    Någon egentlig genuin tid och omtanke märkte vi inte så mkt av, även om jag som vuxen förstår att dom försökte. De var så upptagna av varandras bråk och sin egna egoism att vi mer blev något slags statuskvitto. Den tid och omtanke som lades på oss kändes mer som något som ämnade fylla deras "nu-har-jag-varit-en-bra-förälder"-kvot.

    Min mamma kommenterade gärna med en suck (när hon blev arg) "vad skulle jag med er till?/varför skaffade jag mig så många barn?". Eller "du bor i MITT hem, här bestämmer jag/det är jag som bor här/betalar hyran/är snäll som ger dig ett rum". Både hon och pappa tog ofta på sig offerkoftan och tyckte synd om sig själva medan vi förväntades ta föräldraroll.

    När de skilde sig var vi som spelbrickor man använde sig av för att få ett försprång eller hota den andre. Därefter gnällde mamma ständigt över att vi var så jobbiga och att vår pappa var värdelös och pappa hotade att skicka hem oss så fort vi inte dansade efter hans pipa.
    Vi ville bara flytta, bli lämnade ifred från dessa människor som bara sårade oss (också därför att de såklart försökte göra gott och menade väl).

    Plötsligt en dag fick vi nog. Då var vi "psykiskt sjuka" (ja det var exakt vad som sades) och vi skulle dra in BUP.

    Och hela den här tiden hade vi bara velat bli respekterade, sedda och fått en ursäkt. Istället satte föräldrarna på sig offerkoftan, som de alltid gjorde. Så vi gav upp, sket i allt, blev bittra och började baka tillbakakaka.
    Hur gick det för er? Blev ni lika struliga?
  • Anonym
    Anonym skrev 2012-11-28 01:18:02 följande:
    www.fathers.com/content/index.php?option=com_...

    Läs och begrunda. Din dotter tillhör numera statistiken för att du valde att inte gå igenom problemen utan istället hoppa ifrån dem. Att pappan valde att flytta till Stockholm och ta sig en ny fru efter att du valt att lämna förhållande, har han full rätt till. Det är ju sånt som händer när man blir ensam helt plötsligt att man söker nytt och allt nytt är inte kompatibelt med det gamla.

    Slutar mina barn respektera mig, så blir det livet på gatan för dom utan pardon. Känslokallt, ja kanske, men jag har lite till övers för människor som tar totalt felaktiga beslut och ungdomar har foten i vuxenvärlden och är tvingade att också ta rätt beslut.
    Nu börjar vi från början igen. Jag valde att lämna hennes pappa många år innan han "tog sig en ny fru" (bara det uttrycket får mig att rysa) . Problemet var inte att han träffade någon ny kvinna typ SJU år efter vi separerade! Men visst tror/vet jag att hon tog skada av att hon inte var välkommen i hans nya liv med hans nya kvinna! Observera att jag redan då levde lyckligt tillsammans med en ny man. När jag fick höra att han träffat någon blev jag glad. Det var vår dotter som inte blev glad då HON inte kände sig välkommen i hans nya liv tillsammans med sin nya tjej. Och det var inte jag som påverkade henne. Hon var helt kapabel vid 12 års ålder att känna egna känslor! Jag har ALLTID försökt få henne att åka till sin pappa. Jag har till och med ordnat träffar dem emellan. Jag om någon vet hur det är att växa upp utan pappa. Dra inte slutsatser utan att läsa det man skriver först!
  • Mingella

    Rosenöga: japp. Den ena rymde titt som tätt, började knarka, sålde våra grejer, fick hämtas på polisstationen otaliga gånger, skar sig i armar och lår osv (soc ryckte in och bistod med lägenhet vid 16 års ålder. De insåg att det var ohållbart att det "barnet" bodde kvar hemma).

    Den andre flyttade runt mellan kompisar, klippte banden med både mor och far, fick svår panikångest, svår aggressionsproblematik och självmordsfunderingar.

    Idag har vi hittat tillbaka till livet men kontakten med mamma och pappa mår vi bäst om vi slipper.

  • Anonym
    Mingella skrev 2012-11-28 01:27:55 följande:
    Jag känner igen det här så väl, fast inte från din synvinkel utan ifrån din dotters.

    Vi hade den här problematiken i min uppväxt med och det bottnade i att ingen vuxen någonsin respekterat mig eller mina syskon. Barn var blanka papper att fylla i med allt för höga krav, ett slags kortväxta vuxna som förväntades uppföra sig utan att ifrågasätta.

    Någon egentlig genuin tid och omtanke märkte vi inte så mkt av, även om jag som vuxen förstår att dom försökte. De var så upptagna av varandras bråk och sin egna egoism att vi mer blev något slags statuskvitto. Den tid och omtanke som lades på oss kändes mer som något som ämnade fylla deras "nu-har-jag-varit-en-bra-förälder"-kvot.

    Min mamma kommenterade gärna med en suck (när hon blev arg) "vad skulle jag med er till?/varför skaffade jag mig så många barn?". Eller "du bor i MITT hem, här bestämmer jag/det är jag som bor här/betalar hyran/är snäll som ger dig ett rum". Både hon och pappa tog ofta på sig offerkoftan och tyckte synd om sig själva medan vi förväntades ta föräldraroll.

    När de skilde sig var vi som spelbrickor man använde sig av för att få ett försprång eller hota den andre. Därefter gnällde mamma ständigt över att vi var så jobbiga och att vår pappa var värdelös och pappa hotade att skicka hem oss så fort vi inte dansade efter hans pipa.
    Vi ville bara flytta, bli lämnade ifred från dessa människor som bara sårade oss (också därför att de såklart försökte göra gott och menade väl).

    Plötsligt en dag fick vi nog. Då var vi "psykiskt sjuka" (ja det var exakt vad som sades) och vi skulle dra in BUP.

    Och hela den här tiden hade vi bara velat bli respekterade, sedda och fått en ursäkt. Istället satte föräldrarna på sig offerkoftan, som de alltid gjorde. Så vi gav upp, sket i allt, blev bittra och började baka tillbakakaka.
    Jag förstår dig och det du vill säga. Men det är nog inte riktigt samma problematik. Jag har alltid respekterat mina barn och lyssnat på vad de har sagt. Jag har aldrig någonsin ifrågasatt varför jag har skaffat mina barn, det har jag gjort av ren kärlek! När jag och min dotters pappa gick isär så var det absolut inga elaka ord sagda mellan oss. Jag har aldrig någonsin sagt något illa om min dotters pappa inför henne. Ja, jag har tänkt saker ibland men aldrig sagt dem. Men nu när hon är 21 har hon ju sin egen uppfattning utan att jag någonsin har påverkat den.

    Jag tog inte kontakt med BUP eller SOC för att jag ansåg att min dotter var psykiskt sjuk utan för att jag kände att jag inte räckte till och för att hennes skola gav vissa anmärkningar. Hon var en sådan personlighet som redan i småbarnsåldern inte kunde sitta still, koncentrera sig, ha vänner, osv. Det var inte av elakhet vi tog kontakt med dessa instanser utan för att jag var orolig för henne. 
  • Rosenöga
    Mingella skrev 2012-11-28 01:47:22 följande:
    Rosenöga: japp. Den ena rymde titt som tätt, började knarka, sålde våra grejer, fick hämtas på polisstationen otaliga gånger, skar sig i armar och lår osv (soc ryckte in och bistod med lägenhet vid 16 års ålder. De insåg att det var ohållbart att det "barnet" bodde kvar hemma).

    Den andre flyttade runt mellan kompisar, klippte banden med både mor och far, fick svår panikångest, svår aggressionsproblematik och självmordsfunderingar.

    Idag har vi hittat tillbaka till livet men kontakten med mamma och pappa mår vi bäst om vi slipper.

    Oj, vad jobbigt!

    Men skönt att ni hittat tillbaka till ett bra liv. Ja, inte konstigt att kontakten med föräldrarna inte fungerar i ert fall.  
  • Anonym (Qex)

    Håller med mingella. Din dotter är ett resultat av din och sin fars fostran och omsorg. Ni ville kanske mycket för henne men lyckades kanske inte ändå. Hon verkar haft ett väldigt hattigt liv och med allra största sannolikhet inte blivit respekterad för den hon är eller fått sina behov tillgodosedda. Ta ansvar över det som varit. MEN det ni håller på med hjälper ingen. Du drivs av skuldkänslor vilket bara kommer att göra saker värre. Ta ansvar och acceptera det förgångna men lev sedan i nuet. Behandla henne som den vuxna individ hon är. Det innebär respekt för henne utan att ta ifrån henne ansvaret över sina egna handlingar och sitt eget liv. Det låter som om hon skulle kunna lida av exempelvis emotionellt instabil personlighetsstörning (bordefline). Det finns behandling för det (dialektisk beteendeterapi eller mentaliseringsbaserad terapi). Man kan antingen gå genom allmänpsykiatrin eller skaffa privat terapeut. Men hon måste vilja själv.

  • Inteutanproblem

    Det är nog något mer än ADHD som kan vara boven i detta dramat. Multidiagnoser är inte ovanligt, eller att hon kan ha ADHD symptom men ej är detta utan det är del av hennes personlighet.

    Instabil personlighets störning. Kolla upp det TS. Det hjälper inte din dotter om hon inte vill ha hjälp men kan eventuellt svara på många utav dina frågor, frågor på varför hon är som hon är. Varför det svänger så fruktansvärt och varför hon skyller ifrån sig. Borderline personligheter har den tendensen, antigen är det hat eller euforisk kärlek nästan men det genomgripande är att det aldrig är deras eget fel någonting.

    Detta kan man tillfriskna ifrån, köerna är långa och även rehaben. Men vill man så finns där hjälp till att faktiskt bli frisk.

    Annat är det med vad jag själv antagligen har (utreds just nu, är 24 år) - manodepressiv (Bipolär). Detta blir man aldrig "frisk" från och livslång medicinering krävs ofta för att kunna ha ett normalt och drägligt liv. Borderline och bipolär är ganska lika med vissa skillnader främst i hur måendet yttrar sig och - en bipolär är oftast "normal" perioderna mellan mani/hypomani och depressionerna. En borderline person är konstant i en turbulent humörstormning som kan pendla otroligt snabbt, flera gånger per dag.

    Borderline och Bipolär yttrar sig ofta i tonåren. Ofta är det ett känslomässigt trauma som utlöser insjuknande, har man inte haft någon riktig trygghetskänsla i sin barndom är också det många gånger en riskfaktor.

    Jag känner igen mig i en del av det jag kan läsa mellan raderna. Minus alkohol och droger då och misshandel. Jag är dock en väldigt rationell och logisk person med högfunktionella autism drag - vilket säkert är min "räddning".

    TS även om din dotter inte vill bli hjälpt, inte vill inse att hon har problem tycker jag du skall läsa på om Borderline och Bipolär. Tycker också du själv bör gå och få prata av dig, ventilera, få stöd och ha ett bollplank.

    Det skriker en tjej som inte kan rå för sitt beteende om det du skriver. Man "blir" inte bara sådan som hon verkar vara utan att något är fel, att man är sjuk på något vis.

    Det är varken ditt eller någon annans fel att dottern är som hon är, det är inte hennes fel heller.

Svar på tråden Jag avskyr min dotter! (långt)