Jag avskyr min dotter! (långt)

Jag tänker att igen kan veta hur svåra dina dotters problem hade varit om så hade vuxit upp i en kärnfamilj.Försök att leva framåt TS och inte skuldbelägga dig själv.Man kan bara leva framlänges.Jag tycker det framgår att du gjort så gott du har kunnat efter dina förutsättningar.

Däremot så tror jag inte du hjälper din dotter genom att låta henne bo kvar hemma.I värsta fall så blir det katastrof för er båda.Det finns hjälp från socialtjänst och psykiatri men det blir förmodligen inte akutellt så länge du finns där.Orkar du säga nej till din dotter och i praktiken köra ut henne och låta henne ta konsekvenserna av sitt handlande? 

TS: jag menar såklart inte att exakt samma saker sagts i ert fall.
Och mina föräldrars version av detta är ju att de älskat oss högt, låtit oss komma till tals, respekterat oss och gjort det bästa dom kunnat.
Ingen människa är rätt och slätt dum.

Vad jag menar är att din dotter behöver bli sedd. Hon saknar nog grundtrygghet, något som kan ha etablerats tidigt.
Det är svårt att få syskon men det är ännu svårare att få halvsyskon och att dessutom ha en främmande man boende i ens hem.

Barn vet så mycket mer än du tror. Hon är säkert fullt medveten om att du innerst inne skyller uppbrottet med din förre pojkvän på henne och känner nog din besvikelse över henne just nu. Hon kanske bara gör vad hon tror förväntas av henne (min dotter är liten men jag ser hur fort vi kan hamna i en nedåtspiral, när jag bara säger nej och skäller så gör hon bara mer och mer "dumma" saker).

Tyvärr får man inte välja sina barn. Jag tycker att hon gått över gränsen, och inte lite heller. Tycker att du ska sätta ner foten och visa vad som är acceptabelt. Hon hart ingen rätt att ringa er på nätterna. Eller att störa i övrigt.

Min syster agerade liknande mot min mor och då sade min mor i det närmaste upp bekantskapen. Nu har de en ok relation igen men min syster vet var gränserna går.
 

Irriterad: Du får ursäkta men jag skulle aldrig göra så mot min dotter, svika henne när hon behöver mig som mest.
Man måste komma ihåg vem som är barn och vem som är förälder. Hämnd och utfrysning låter oerhört barnsligt.

Självklart har jag många gånger själv satt mig in i tanken att detta skulle kunna utspela sig mellan mig och min dotter, och den dagen det gör det så tar jag med henne själv och åker utomlands. Bara tar det lugnt, ägna mig åt henne och "fånga upp henne" med uppmärksamhet.

Tvärtom vad du tror så tror faktiskt jag att belöning och att vända spiralen är rätt väg att gå.

Hej TS,

Du och flickans pappa har säkert gjort många fina saker för er dotter, men det kan ju hända att det inte varit tillräckligt "good enough" för er dotter som verkar vara en person som har svårt att reda ut saker för sig själv. En del personer behöver mer än andra och hon kanske är ett exempel på det. Med andra ord kan det ligga något i det hon säger när hon anklagar dig, samtidigt som det ligger något i din upplevelse av att du har ansträngt dig för att göra det bästa för din dotter.

Jag har själv varit mycket besviken på mina föräldrar. Nu är jag över fyrtio år och pusselbitarna har börjat falla på plats, men det har varit ett svårt pussel att lägga. I min familj finns autism och andra psykiska problem på bägge håll och jag själv har också ärvt vissa svårigheter. Förklaringen till mina föräldrars beteende har alltså inte bara legat i deras val, utan de har haft brister som har gjort det svårt för dem att relatera till och förstå andra människor.

Det är jättesvårt att förhålla sig till att människor saknar förmågor som man tycker borde finnas där. Jag har sänkt förväntningarna och upprättat tydliga gränser. Nu är ju din roll i förhållande till din dotter en annan, det är du som är föräldern. Personligen tycker jag att en förälder ska sträcka sig längre i att ta hand om besvärliga relationer till barn än vad barnen ska göra. Det är ju ändå föräldern som  en gång har haft makten och barnet som har varit beroende och en förälder bör göra sitt yttersta för att barnen ska kunna hitta ett sunt oberoende.

Att din dotter bryter mot ett normala uppförandekoder är förstås inte bra, varken för henne eller för de andra i familjen. Hon behöver gränser. Hon verkar också behöva skapa sig ett sammanhang av sitt liv där allt inte är svart eller vitt. Ni verkar också behöva säga förlåt till varandra. Kanske att familjeterapi med en skicklig terapeut skulle kunna hjälpa er?

Hoppas ni hittar en väg till ett bättre liv.

Nina, tack för ett bra inlägg!

TS, jag tänkte skriva men hittade ett inlägg som är så väl skrivet!  
Det säger allt.

Oavsett vad ens föräldrar eller omgivning utsatt en för under barndomsåren så kan man aldrig skylla ifrån sig och lämna över ansvaret för de val man gör idag till någon annan. Det finns vuxna människor som tillbringar sina hela liv med att skylla allt på sin frånvarande pappa eller alkoholiserade mor, men sanningen är att de har valt att sitt eget vuxna liv.
Ja, saker i barndomen kan ha långtgående konsekvenser för ens framtid, men det innebär inte att man alltid kan skylla allt på det som hände någon gång långt tillbaka. Som vuxen måste man lära sig att hantera sitt förflutna och inse att allt man gör har konsekvenser som man måste stå för,.

Man kan inte ändra det förflutna, men man kan ändra sin framtid. Det finns hjälp att få om man inte orkar/kan göra det själv. Hur kan man tro att man genom att misshandla sig själv och göra dåliga val kan straffa sina föräldrar? Den enda som drabbas är en själv. Men det är enkelt att skylla alla sina egna tillkortakommanden och misslyckanden på någon annan, då behöver jag inte göra någopt åt det utan kan ägna mig åt att vältra i självömkan.

Jag vet medelålders kvinnor och män som fortfarande ältar ditten och datten från sitt förflutna. Men det förflutna har bara betydelse för idag om man låter det få betydelse! Väx upp, hantera det och gå vidare.
INse att många av föräldrars misstag är gjorda av välvilja, felriktad och/eller misslyckad, men inte av elakhet. Man behöver inte glömma och förlåta, bara acceptera att det hänt, att det inte går att göra ogjort och att man jälv kan välja sitt eget liv.       ,    

Tack för alla välmenade svar!

Håller lite med anonym ovanför. Jag växte själv upp med en alkoholiserad mamma. Men jag har verkligen försökt att inte låta det påverka mig som mamma till mina barn. Jag har helt och hållet tagit ansvar för mitt eget välmående. Det har inte alltid varit lätt, men att det skulle vara synd om mig skulle hur som helst inte vara ett försvar för att bete mig illa mot andra. Att min mamma var alkoholist har inget med hur jag är idag. Jag skyller inget på henne. Det hade varit allt för lätt. Men som mamma är det allt för lätt att ta på sig skuld. Jag ska verkligen försöka att inte göra det. Men samtidigt vill jag ju inte att hon ska fara illa. Jag vill hjälpa henne till ett självständigt liv. Men det är svårt då hon verkligen bara ser dagen som kommer och inte i ett längre perspektiv. Hon är nog dessvärre omognare än de flesta i hennes ålder, samtidigt som många som inte riktigt vet hur det ligger till skulle benämna henne som mycket klok och mogen.