• Anonym

    Jag avskyr min dotter! (långt)

    Jag är mamma till en vuxen dotter som nu är 21 år. När hon föddes var jag nyss fyllda 22. Jag tog mitt ansvar som mamma direkt och trodde att jag visste hur man tog hand om barn. Jag läste för henne, sjöng för henne, bar omkring på henne, tröstade henne, lämnade henne aldrig, osv. Jag älskade henne från första stund jag såg henne. På grund av olika omständigheter som lögner, oansvar, spelmissbruk mm. separerade jag från hennes pappa när dottern var endast 8 månader. Jag bodde långt ifrån min egen släkt och familj och var ganska vilsen som ensamstående mamma men vi klarade oss ok. Helt klart kan jag erkänna att jag kanske inte gjorde det bästa för henne då hon var ca ett och ett halv år gammal. Jag valde att börja plugga på annan ort. Hon hade före det bott hos sin pappa mest på helgerna men då jag började plugga fick hon börja bo mer hos honom. Antagligen blev hon inte trygg med det men eftersom hon var lite pappas flicka så trodde jag det. Från att hon var tre år bodde hon växelvis varannan vecka hos mig. Jag visste inte då att det kanske inte var så bra med växelvis boende för ett så litet barn. Jag hade ingen som kunde berätta det för mig dessvärre. Hon verkade må bra med det och var ganska trygg som jag såg det.

    När hon var sju år flyttade hon till mig på heltid eftersom hennes pappa valde att flytta 30 mil bort för att plugga. Då valde jag att flytta till min födelseort som låg inom samma avstånd. Hon träffade sin pappa varannan helg vid den tiden. När hon var nio år flyttade hennes pappa till Stockholm som låg 100 mil från där vi bodde. I ett år pendlade hon dit ungefär en gång i månaden. När hon var tio år ville hon flytta till sin pappa. Jag sa att det var ok, men jag ville flytta med henne. Jag sökte jobb och bostad i Stockholm och fick det ganska omgående. 

    Hon bodde hos sin pappa i ca åtta månader. Undertiden hade jag träffat en man som jag senare också fick barn med. När jag var gravid tyckte hennes pappa att det var bättre att hon bodde hos mig så att hon skulle vara där när hennes syskon föddes. Det han aldrig nämnde var att han samtidigt hade träffat någon som han ganska snart skulle flytta ihop med och dottern rymdes inte i hennes lägenhet/hennes liv. 

    När min dotter sedan blev i elva tolv års åldern började alla svårigheter. Hennes lillebror, alltså min son föddes och i samma veva ville hon inte alls vara hos sin pappa. Pappans nya flickvän var direkt elak mot min dotter och visade starkt att hon inte ville ha henne hemma hos dem. Min dotter började ljuga, skolka, röka och det värsta av allt så rymde hon hemifrån flera gånger och blev till och med efterlyst av polisen några gånger. Hon vägrade totalt att vara hos sin pappa. Mitt förhållande med min sons pappa tog slut mycket på grund av alla problem som var mellan mig och min dotter då det ofta blev bråk och tråkigheter.  

    Efter det, mellan 12-17 års åldern har hon suttit i rättegångar (mest som målsägande men även anklagad för ringa narkotika brott och ringa misshandel) flera gånger. Vi har gått på BUP (på mitt initiativ) och haft med SOC att göra (också jag som bad dem om hjälp) i flera år. Hon har en misstänkt ADHD diagnos som aldrig blivit utredd ordentligt då hon valt att flytta mellan mig och sina släktingar som bor 90 mil bort flera gånger.

    Jag har verkligen försökt att göra allt för att hon ska må bättre. Men hon saboterar för sig själv och oss som står henne nära hela tiden. Hon har tagits för fylla flera gånger, hon har skulder hos kronofogden, hon blir osams med alla sina vänner och sin pappas familj (farmor, faster, farmors syster osv)  Min nya sambo sedan flera år har ordnat ett jätte bra jobb åt henne som hon visserligen uppskattar men missköter till en viss del. Hon bor hemma fortfarande och tror att allt som är mitt är hennes. Hon tar allt jag har utan minsta samvete. Alla mina kläder, mitt smink, mina skor. Allt försvinner för att hon tar det utan lov och glömmer dem hos sina vänner eller på ställen som hon inte kommer ihåg. 

    Hon har i vuxen ålder haft fester i vår lägenhet när vi har varit bortresta så att vi har fått varningar av vår hyresvärd. Hon och/eller hennes kompisar har haft sönder en mängd saker i vårt hem. Hon ringer och skriker åt mig på nätterna så att hennes små syskon vaknar. Hon hotar att ta livet av sig när man ställer krav på henne. Hon kommer hem och väsnas (ibland onykter) utan att ta minsta hänsyn till att hon har tre småsyskon som blir rädda. Hon anklagar mig för allt och inget. Hon skulle aldrig någonsin hjälpa till hemma. Inte med något för hon anser att jag får skylla mig själv för att jag har skaffat henne och att allt är mitt ansvar.

    Allt detta och mycket mer som jag inte orkar skriva om har gjort att jag sakta men säkert har börjat att tycka så illa om henne...och det värsta är att jag inte längre känner så mycket kärlek för henne. Jag avskyr hennes sätt och hela henne ibland. Och det gör så jätte ont... för hon var verkligen min lilla älskade gumma när hon var liten....

    Jag har verkligen försökt att göra allt för att hon ska må bra men tydligen så räcker jag inte till...vad ska jag göra? Men jag har även låtit allt vara stundvis då jag har fler barn att ta hänsyn till. Vill inte känna så här...och vill inte att hon ska må så dåligt som hon gör. Har sagt till henne att hon är vuxen nu och om hon mår dåligt måste hon själv söka hjälp men att jag givetvis hjälper henne att få de rätta kontakterna. Men jag får bara anklagelser tillbaka....ALLT är mitt fel...

  • Svar på tråden Jag avskyr min dotter! (långt)
  • Anonym (tufft!)

    Jag tänker att igen kan veta hur svåra dina dotters problem hade varit om så hade vuxit upp i en kärnfamilj.Försök att leva framåt TS och inte skuldbelägga dig själv.Man kan bara leva framlänges.Jag tycker det framgår att du gjort så gott du har kunnat efter dina förutsättningar.

    Däremot så tror jag inte du hjälper din dotter genom att låta henne bo kvar hemma.I värsta fall så blir det katastrof för er båda.Det finns hjälp från socialtjänst och psykiatri men det blir förmodligen inte akutellt så länge du finns där.Orkar du säga nej till din dotter och i praktiken köra ut henne och låta henne ta konsekvenserna av sitt handlande? 

  • Mingella

    TS: jag menar såklart inte att exakt samma saker sagts i ert fall.
    Och mina föräldrars version av detta är ju att de älskat oss högt, låtit oss komma till tals, respekterat oss och gjort det bästa dom kunnat.
    Ingen människa är rätt och slätt dum.

    Vad jag menar är att din dotter behöver bli sedd. Hon saknar nog grundtrygghet, något som kan ha etablerats tidigt.
    Det är svårt att få syskon men det är ännu svårare att få halvsyskon och att dessutom ha en främmande man boende i ens hem.

    Barn vet så mycket mer än du tror. Hon är säkert fullt medveten om att du innerst inne skyller uppbrottet med din förre pojkvän på henne och känner nog din besvikelse över henne just nu. Hon kanske bara gör vad hon tror förväntas av henne (min dotter är liten men jag ser hur fort vi kan hamna i en nedåtspiral, när jag bara säger nej och skäller så gör hon bara mer och mer "dumma" saker).

  • Anonym (Irriterad)

    Tyvärr får man inte välja sina barn. Jag tycker att hon gått över gränsen, och inte lite heller. Tycker att du ska sätta ner foten och visa vad som är acceptabelt. Hon hart ingen rätt att ringa er på nätterna. Eller att störa i övrigt.

    Min syster agerade liknande mot min mor och då sade min mor i det närmaste upp bekantskapen. Nu har de en ok relation igen men min syster vet var gränserna går.
     

  • Mingella

    Irriterad: Du får ursäkta men jag skulle aldrig göra så mot min dotter, svika henne när hon behöver mig som mest.
    Man måste komma ihåg vem som är barn och vem som är förälder. Hämnd och utfrysning låter oerhört barnsligt.

    Självklart har jag många gånger själv satt mig in i tanken att detta skulle kunna utspela sig mellan mig och min dotter, och den dagen det gör det så tar jag med henne själv och åker utomlands. Bara tar det lugnt, ägna mig åt henne och "fånga upp henne" med uppmärksamhet.

    Tvärtom vad du tror så tror faktiskt jag att belöning och att vända spiralen är rätt väg att gå.

  • Anonym (nina)

    Hej TS,

    Du och flickans pappa har säkert gjort många fina saker för er dotter, men det kan ju hända att det inte varit tillräckligt "good enough" för er dotter som verkar vara en person som har svårt att reda ut saker för sig själv. En del personer behöver mer än andra och hon kanske är ett exempel på det. Med andra ord kan det ligga något i det hon säger när hon anklagar dig, samtidigt som det ligger något i din upplevelse av att du har ansträngt dig för att göra det bästa för din dotter.

    Jag har själv varit mycket besviken på mina föräldrar. Nu är jag över fyrtio år och pusselbitarna har börjat falla på plats, men det har varit ett svårt pussel att lägga. I min familj finns autism och andra psykiska problem på bägge håll och jag själv har också ärvt vissa svårigheter. Förklaringen till mina föräldrars beteende har alltså inte bara legat i deras val, utan de har haft brister som har gjort det svårt för dem att relatera till och förstå andra människor.

    Det är jättesvårt att förhålla sig till att människor saknar förmågor som man tycker borde finnas där. Jag har sänkt förväntningarna och upprättat tydliga gränser. Nu är ju din roll i förhållande till din dotter en annan, det är du som är föräldern. Personligen tycker jag att en förälder ska sträcka sig längre i att ta hand om besvärliga relationer till barn än vad barnen ska göra. Det är ju ändå föräldern som  en gång har haft makten och barnet som har varit beroende och en förälder bör göra sitt yttersta för att barnen ska kunna hitta ett sunt oberoende.

    Att din dotter bryter mot ett normala uppförandekoder är förstås inte bra, varken för henne eller för de andra i familjen. Hon behöver gränser. Hon verkar också behöva skapa sig ett sammanhang av sitt liv där allt inte är svart eller vitt. Ni verkar också behöva säga förlåt till varandra. Kanske att familjeterapi med en skicklig terapeut skulle kunna hjälpa er?

    Hoppas ni hittar en väg till ett bättre liv.

  • Mingella

    Nina, tack för ett bra inlägg!

  • Little Ms Chatterbox

    TS, jag tänkte skriva men hittade ett inlägg som är så väl skrivet!  
    Det säger allt.


    Inteutanproblem skrev 2012-11-28 02:38:39 följande:
    Det är nog något mer än ADHD som kan vara boven i detta dramat. Multidiagnoser är inte ovanligt, eller att hon kan ha ADHD symptom men ej är detta utan det är del av hennes personlighet.

    Instabil personlighets störning. Kolla upp det TS. Det hjälper inte din dotter om hon inte vill ha hjälp men kan eventuellt svara på många utav dina frågor, frågor på varför hon är som hon är. Varför det svänger så fruktansvärt och varför hon skyller ifrån sig. Borderline personligheter har den tendensen, antigen är det hat eller euforisk kärlek nästan men det genomgripande är att det aldrig är deras eget fel någonting.

    Detta kan man tillfriskna ifrån, köerna är långa och även rehaben. Men vill man så finns där hjälp till att faktiskt bli frisk.

    Annat är det med vad jag själv antagligen har (utreds just nu, är 24 år) - manodepressiv (Bipolär). Detta blir man aldrig "frisk" från och livslång medicinering krävs ofta för att kunna ha ett normalt och drägligt liv. Borderline och bipolär är ganska lika med vissa skillnader främst i hur måendet yttrar sig och - en bipolär är oftast "normal" perioderna mellan mani/hypomani och depressionerna. En borderline person är konstant i en turbulent humörstormning som kan pendla otroligt snabbt, flera gånger per dag.

    Borderline och Bipolär yttrar sig ofta i tonåren. Ofta är det ett känslomässigt trauma som utlöser insjuknande, har man inte haft någon riktig trygghetskänsla i sin barndom är också det många gånger en riskfaktor.

    Jag känner igen mig i en del av det jag kan läsa mellan raderna. Minus alkohol och droger då och misshandel. Jag är dock en väldigt rationell och logisk person med högfunktionella autism drag - vilket säkert är min "räddning".

    TS även om din dotter inte vill bli hjälpt, inte vill inse att hon har problem tycker jag du skall läsa på om Borderline och Bipolär. Tycker också du själv bör gå och få prata av dig, ventilera, få stöd och ha ett bollplank.

    Det skriker en tjej som inte kan rå för sitt beteende om det du skriver. Man "blir" inte bara sådan som hon verkar vara utan att något är fel, att man är sjuk på något vis.

    Det är varken ditt eller någon annans fel att dottern är som hon är, det är inte hennes fel heller.
    Speciellt den sista meningen.
    "Det är varken ditt eller någon annans fel att dottern är som hon är, det är inte hennes fel heller."

    Kontakta soc så din dotter får en stödperson, hon behöver någon som tar över ansvaret, någon som kan ta över där ditt föräldraansvar "avslutas" iom att din dotter blev myndig. Klart man har ansvar och känner för alla sina barn efter de blir myndiga men det som gör att hon skulle ha klarat sig själv som vuxen finns inte riktigt hos henne än och det är inte du som ska ta set, det är soc uppgift, ingår i SoL. 
    Det är inte bara för att du ska "slippa" ansvaret, utan det är för att er relation ska kunna utvecklas till vad den borde vara, som mellan två vuxna människor. 
    Det är även viktigt för hennes självkänsla. Att hon klarar sig själv, att hon kan stå på egna ben. 

    Lycka till{#emotions_dlg.flower} 
  • MissRumpelstiltskin
    Anonym skrev 2012-11-28 01:02:50 följande:
    Ja, jag vet. Men det finns verkligen ingenstans hon kan flytta. Hon har betalningsanmärkningar som gör att hon inte får något hyreskontrakt. Att leva med en sådan personlighet som hon är så svårt. Hon pendlar mellan himmel och helvete hela tiden. Jag har försökt ställa krav på henne men då anklagar hon mig för att vara kall och elak. Hon är enormt manipulativ som jag ser det. Allt jag säger vänder hon emot mig. Och jag har väl antagligen dåligt samvete gentemot henne på något sätt. Ja hon är vuxen, men ändock mitt barn. Det är så svårt....

    Jag har också betalningsanmärkningar. Med lite vilja går allt. Står hon ens i bostadskö?

    So what om hon anklagar dig för att vara kall och elak? Det är bara ord. Om hon nu tycker det så låt henne tycka det. Du vet ju innerst inne att du ställer krav på henne för att du bryr dig, inte för att vara elak.

    Hårt mot hårt som sagt. Hon är DITT barn men inte ETT barn.

    Så som du beskriver hennes betedde jag mig vid 14 års ålder.

    Problemet är att du är alldeles för konflikträdd. Om hon hatar dig för att du ställer krav så låt henne hata. I framtiden kommer hon att förstå.
  • Anonym

    Oavsett vad ens föräldrar eller omgivning utsatt en för under barndomsåren så kan man aldrig skylla ifrån sig och lämna över ansvaret för de val man gör idag till någon annan. Det finns vuxna människor som tillbringar sina hela liv med att skylla allt på sin frånvarande pappa eller alkoholiserade mor, men sanningen är att de har valt att sitt eget vuxna liv.
    Ja, saker i barndomen kan ha långtgående konsekvenser för ens framtid, men det innebär inte att man alltid kan skylla allt på det som hände någon gång långt tillbaka. Som vuxen måste man lära sig att hantera sitt förflutna och inse att allt man gör har konsekvenser som man måste stå för,.

    Man kan inte ändra det förflutna, men man kan ändra sin framtid. Det finns hjälp att få om man inte orkar/kan göra det själv. Hur kan man tro att man genom att misshandla sig själv och göra dåliga val kan straffa sina föräldrar? Den enda som drabbas är en själv. Men det är enkelt att skylla alla sina egna tillkortakommanden och misslyckanden på någon annan, då behöver jag inte göra någopt åt det utan kan ägna mig åt att vältra i självömkan.

    Jag vet medelålders kvinnor och män som fortfarande ältar ditten och datten från sitt förflutna. Men det förflutna har bara betydelse för idag om man låter det få betydelse! Väx upp, hantera det och gå vidare.
    INse att många av föräldrars misstag är gjorda av välvilja, felriktad och/eller misslyckad, men inte av elakhet. Man behöver inte glömma och förlåta, bara acceptera att det hänt, att det inte går att göra ogjort och att man jälv kan välja sitt eget liv.       ,    

  • Anonym

    Tack för alla välmenade svar!

    Håller lite med anonym ovanför. Jag växte själv upp med en alkoholiserad mamma. Men jag har verkligen försökt att inte låta det påverka mig som mamma till mina barn. Jag har helt och hållet tagit ansvar för mitt eget välmående. Det har inte alltid varit lätt, men att det skulle vara synd om mig skulle hur som helst inte vara ett försvar för att bete mig illa mot andra. Att min mamma var alkoholist har inget med hur jag är idag. Jag skyller inget på henne. Det hade varit allt för lätt. Men som mamma är det allt för lätt att ta på sig skuld. Jag ska verkligen försöka att inte göra det. Men samtidigt vill jag ju inte att hon ska fara illa. Jag vill hjälpa henne till ett självständigt liv. Men det är svårt då hon verkligen bara ser dagen som kommer och inte i ett längre perspektiv. Hon är nog dessvärre omognare än de flesta i hennes ålder, samtidigt som många som inte riktigt vet hur det ligger till skulle benämna henne som mycket klok och mogen.

Svar på tråden Jag avskyr min dotter! (långt)