Anonym

Äldre 28 Nov 00:21

49 svar

Jag avskyr min dotter! (långt)

Jag är mamma till en vuxen dotter som nu är 21 år. När hon föddes var jag nyss fyllda 22. Jag tog mitt ansvar som mamma direkt och trodde att jag visste hur man tog hand om barn. Jag läste för henne, sjöng för henne, bar omkring på henne, tröstade henne, lämnade henne aldrig, osv. Jag älskade henne från första stund jag såg henne. På grund av olika omständigheter som lögner, oansvar, spelmissbruk mm. separerade jag från hennes pappa när dottern var endast 8 månader. Jag bodde långt ifrån min egen släkt och familj och var ganska vilsen som ensamstående mamma men vi klarade oss ok. Helt klart kan jag erkänna att jag kanske inte gjorde det bästa för henne då hon var ca ett och ett halv år gammal. Jag valde att börja plugga på annan ort. Hon hade före det bott hos sin pappa mest på helgerna men då jag började plugga fick hon börja bo mer hos honom. Antagligen blev hon inte trygg med det men eftersom hon var lite pappas flicka så trodde jag det. Från att hon var tre år bodde hon växelvis varannan vecka hos mig. Jag visste inte då att det kanske inte var så bra med växelvis boende för ett så litet barn. Jag hade ingen som kunde berätta det för mig dessvärre. Hon verkade må bra med det och var ganska trygg som jag såg det.

När hon var sju år flyttade hon till mig på heltid eftersom hennes pappa valde att flytta 30 mil bort för att plugga. Då valde jag att flytta till min födelseort som låg inom samma avstånd. Hon träffade sin pappa varannan helg vid den tiden. När hon var nio år flyttade hennes pappa till Stockholm som låg 100 mil från där vi bodde. I ett år pendlade hon dit ungefär en gång i månaden. När hon var tio år ville hon flytta till sin pappa. Jag sa att det var ok, men jag ville flytta med henne. Jag sökte jobb och bostad i Stockholm och fick det ganska omgående.

Hon bodde hos sin pappa i ca åtta månader. Undertiden hade jag träffat en man som jag senare också fick barn med. När jag var gravid tyckte hennes pappa att det var bättre att hon bodde hos mig så att hon skulle vara där när hennes syskon föddes. Det han aldrig nämnde var att han samtidigt hade träffat någon som han ganska snart skulle flytta ihop med och dottern rymdes inte i hennes lägenhet/hennes liv.

När min dotter sedan blev i elva tolv års åldern började alla svårigheter. Hennes lillebror, alltså min son föddes och i samma veva ville hon inte alls vara hos sin pappa. Pappans nya flickvän var direkt elak mot min dotter och visade starkt att hon inte ville ha henne hemma hos dem. Min dotter började ljuga, skolka, röka och det värsta av allt så rymde hon hemifrån flera gånger och blev till och med efterlyst av polisen några gånger. Hon vägrade totalt att vara hos sin pappa. Mitt förhållande med min sons pappa tog slut mycket på grund av alla problem som var mellan mig och min dotter då det ofta blev bråk och tråkigheter.

Efter det, mellan 12-17 års åldern har hon suttit i rättegångar (mest som målsägande men även anklagad för ringa narkotika brott och ringa misshandel) flera gånger. Vi har gått på BUP (på mitt initiativ) och haft med SOC att göra (också jag som bad dem om hjälp) i flera år. Hon har en misstänkt ADHD diagnos som aldrig blivit utredd ordentligt då hon valt att flytta mellan mig och sina släktingar som bor 90 mil bort flera gånger.

Jag har verkligen försökt att göra allt för att hon ska må bättre. Men hon saboterar för sig själv och oss som står henne nära hela tiden. Hon har tagits för fylla flera gånger, hon har skulder hos kronofogden, hon blir osams med alla sina vänner och sin pappas familj (farmor, faster, farmors syster osv) Min nya sambo sedan flera år har ordnat ett jätte bra jobb åt henne som hon visserligen uppskattar men missköter till en viss del. Hon bor hemma fortfarande och tror att allt som är mitt är hennes. Hon tar allt jag har utan minsta samvete. Alla mina kläder, mitt smink, mina skor. Allt försvinner för att hon tar det utan lov och glömmer dem hos sina vänner eller på ställen som hon inte kommer ihåg.

Hon har i vuxen ålder haft fester i vår lägenhet när vi har varit bortresta så att vi har fått varningar av vår hyresvärd. Hon och/eller hennes kompisar har haft sönder en mängd saker i vårt hem. Hon ringer och skriker åt mig på nätterna så att hennes små syskon vaknar. Hon hotar att ta livet av sig när man ställer krav på henne. Hon kommer hem och väsnas (ibland onykter) utan att ta minsta hänsyn till att hon har tre småsyskon som blir rädda. Hon anklagar mig för allt och inget. Hon skulle aldrig någonsin hjälpa till hemma. Inte med något för hon anser att jag får skylla mig själv för att jag har skaffat henne och att allt är mitt ansvar.

Allt detta och mycket mer som jag inte orkar skriva om har gjort att jag sakta men säkert har börjat att tycka så illa om henne...och det värsta är att jag inte längre känner så mycket kärlek för henne. Jag avskyr hennes sätt och hela henne ibland. Och det gör så jätte ont... för hon var verkligen min lilla älskade gumma när hon var liten....

Jag har verkligen försökt att göra allt för att hon ska må bra men tydligen så räcker jag inte till...vad ska jag göra? Men jag har även låtit allt vara stundvis då jag har fler barn att ta hänsyn till. Vill inte känna så här...och vill inte att hon ska må så dåligt som hon gör. Har sagt till henne att hon är vuxen nu och om hon mår dåligt måste hon själv söka hjälp men att jag givetvis hjälper henne att få de rätta kontakterna. Men jag får bara anklagelser tillbaka....ALLT är mitt fel...

Anonym (Qex)

Äldre 30 Nov 09:42

#31

Anonym skrev 2012-11-30 00:20:28 följande:

Tack för alla välmenade svar! Håller lite med anonym ovanför. Jag växte själv upp med en alkoholiserad mamma. Men jag har verkligen försökt att inte låta det påverka mig som mamma till mina barn. Jag har helt och hållet tagit ansvar för mitt eget välmående. Det har inte alltid varit lätt, men att det skulle vara synd om mig skulle hur som helst inte vara ett försvar för att bete mig illa mot andra. Att min mamma var alkoholist har inget med hur jag är idag. Jag skyller inget på henne. Det hade varit allt för lätt. Men som mamma är det allt för lätt att ta på sig skuld. Jag ska verkligen försöka att inte göra det. Men samtidigt vill jag ju inte att hon ska fara illa. Jag vill hjälpa henne till ett självständigt liv. Men det är svårt då hon verkligen bara ser dagen som kommer och inte i ett längre perspektiv. Hon är nog dessvärre omognare än de flesta i hennes ålder, samtidigt som många som inte riktigt vet hur det ligger till skulle benämna henne som mycket klok och mogen.

Hur mycket man än anstränger sig och hur goda intentioner man än har som förälder så kan man inte komma ifrån faktum att man i sitt föräldraskap påverkas av sin egen barndom. Särskilt om man inte fått professionell hjälp att bearbeta det. Att ha skuldkänslor för det som har hänt hjälper ingen men det betyder inte att man ska avsäga sig allt ansvar för det förgångna. Jag blir illa berörd över att du så självklart tvår dina händer från allt ansvar i dotterns problem idag. Uppenbarligen har hon inte fått det hon behövt under sin uppväxt eftersom hon är som hon är. Har du nånsin försökt ta reda på hur din dotter uppfattat sin uppväxt? Eller granskat ditt egna föräldraskap med kritiska ögon? Har du bett henne om ursäkt för dina tillkortakommanden (som du än så länge inte ens erkänner)? Hon är vuxen och ansvarar för sitt egna liv. Men hon har problem och behöver eventuellt bearbeta och försonas med sin uppväxt innan hon kan må bra. Ditt erkännande av att du eventuellt skadat henne som barn kan hjälpa henne i den processen. Faktum att du tar ansvsr för dina handlingar kan fungera som en god förebild för henne. Att du tar ansvar över dina egna misstag innebär inte samma sak som att idag agera kontraproduktivt utav skuldkänslor. Det handlar om att var och en tar ansvar för sig själv. Du för dina misstag då och nu och dottern för sitt beteende idag.

Anonym (Qex)

Äldre 30 Nov 09:45

#32

Anonym skrev 2012-11-30 00:20:28 följande:

Tack för alla välmenade svar! Håller lite med anonym ovanför. Jag växte själv upp med en alkoholiserad mamma. Men jag har verkligen försökt att inte låta det påverka mig som mamma till mina barn. Jag har helt och hållet tagit ansvar för mitt eget välmående. Det har inte alltid varit lätt, men att det skulle vara synd om mig skulle hur som helst inte vara ett försvar för att bete mig illa mot andra. Att min mamma var alkoholist har inget med hur jag är idag. Jag skyller inget på henne. Det hade varit allt för lätt. Men som mamma är det allt för lätt att ta på sig skuld. Jag ska verkligen försöka att inte göra det. Men samtidigt vill jag ju inte att hon ska fara illa. Jag vill hjälpa henne till ett självständigt liv. Men det är svårt då hon verkligen bara ser dagen som kommer och inte i ett längre perspektiv. Hon är nog dessvärre omognare än de flesta i hennes ålder, samtidigt som många som inte riktigt vet hur det ligger till skulle benämna henne som mycket klok och mogen.

Om du hade betett dig illa eller skadat mot en väninna skulle du förmodligen ta ansvar över det och be om ursäkt. Förtjänar inte barn det samma? Har du ställt din mamma till svars för din barndom (antingen fysiskt eller bara för dig själv)? Om du inte gjort det kan jag förstå att du inte accepterar ditt eget ansvar i din dotters barndom heller.

Anonym (Jossan)

Äldre 30 Nov 09:57

#33

Du skriver att hon måste själv söka hjälp för att hon är vuxen, men bara för att man blir vuxen ska väl fortfarande änns föräldrar finnas där?! Förstår om du tycker det är jobbigt, men ibland måste vi se i från sina barns perspektiv, varför de beter sig si och så. Förmodligen kanske hon inte fick den tryggheten under sin uppväxt som hon behövde, med tanken på flyttande hit å dit, adhd skriver du, personer med adhd brukar ha väldigt svårt att ta tag i saker själv, hon kanske måste ha din hjälp till att ta steget med att söka för de problem du anser att hon har. Och sen var det kronofogden, hade jag änns 1000:- hos kronofogden skulle jag bli otroligt stressad och det kanske gör henne nervös mm, sätt dig ner och prata med henne och hon få berätta från ditt perspektiv och hur hon känner. Man ska inte ta sina barn förgivet och tro att vissa saker är på ett sätt. Lycka till

Anonym (mm)

Äldre 30 Nov 10:09

#34

TS: Du har gjort ditt bästa utifrån de kunskaper och resurser du haft.
Det måste du komma ihåg.

Sen tror jag att det är det myckna flyttandet mellan er föräldrar och till nya bostäder och orter som påverkat mycket av hennes beteende.

Detta är ju inte mycket att göra något åt nu, men glöm inte att hon fortfarande är ditt barn och att hon behöver dig.
Försök stryka ett streck över det som varit och börja om fr o m nu.

Sätt dig ner med dottern och förklara hur du känner och vad som måste ändras på för att hon ska kunna bo kvar. Var tydlig med att du vill ha henne kvar MEN att hon också måste bjuda till.
Säg till henne att hon inte kan hota med att ta livet av sig för du kommer inte gå med på att alltid gå omkring och tassa på tå för henne (eller hennes syskon) för att det annars hotas med självmord. Om hon vill begå självmord är det ingenting du kan förhindra (tyvärr) men det vet hon ju.

Anonym (hm)

Äldre 30 Nov 10:09

#35

Anonym (Jossan) skrev 2012-11-30 09:57:22 följande:

Du skriver att hon måste själv söka hjälp för att hon är vuxen, men bara för att man blir vuxen ska väl fortfarande änns föräldrar finnas där?! Förstår om du tycker det är jobbigt, men ibland måste vi se i från sina barns perspektiv, varför de beter sig si och så. Förmodligen kanske hon inte fick den tryggheten under sin uppväxt som hon behövde, med tanken på flyttande hit å dit, adhd skriver du, personer med adhd brukar ha väldigt svårt att ta tag i saker själv, hon kanske måste ha din hjälp till att ta steget med att söka för de problem du anser att hon har. Och sen var det kronofogden, hade jag änns 1000:- hos kronofogden skulle jag bli otroligt stressad och det kanske gör henne nervös mm, sätt dig ner och prata med henne och hon få berätta från ditt perspektiv och hur hon känner. Man ska inte ta sina barn förgivet och tro att vissa saker är på ett sätt. Lycka till

men du långt ifrån många föräldrar bryr sig när deras barn flyttar hemifrån..!

jag tycker att ts låter som en normal förälder som kanske t.o.m varit lite för snäll mot sin dotter, inte satt de gränser som behövts etc....
dessutom borde hon ha fått samtalshjälp redan när pappan drog in den elaka styvmamman i bilden!
för det var ju där och då som det hela verkligen spårade ur!

jag håller tummarna för dig ts att det löser sig för din dotter.. försök att prata med henne och visa att du finns där, men att du helst ser att hon skaffar sig ett eget boende då hennes beteende går ut över hennes småsyskon etc etc..

Anonym (Qex)

Äldre 30 Nov 10:24

#36

Anonym (hm) skrev 2012-11-30 10:09:50 följande:

men du långt ifrån många föräldrar bryr sig när deras barn flyttar hemifrån..! jag tycker att ts låter som en normal förälder som kanske t.o.m varit lite för snäll mot sin dotter, inte satt de gränser som behövts etc.... dessutom borde hon ha fått samtalshjälp redan när pappan drog in den elaka styvmamman i bilden! för det var ju där och då som det hela verkligen spårade ur! jag håller tummarna för dig ts att det löser sig för din dotter.. försök att prata med henne och visa att du finns där, men att du helst ser att hon skaffar sig ett eget boende då hennes beteende går ut över hennes småsyskon etc etc..

Skitföräldrar i så fall. Man sätter ett liv till den världen. Misslyckas med att ge barnet förutsättningarna att leva ett stabilt, harmoniskt och självständigt vuxenliv. Sedan tvår man sina händer och frånsäger sig allt ansvar och erkänner inte ens för sitt eget barn att man misslyckats eller gudbevars ber om ursäkt.

Maria Myran

Äldre 30 Nov 10:39

#37

Det du skriver Mingella får mig att rysa, du kunde vara jag., TS historia fick mig att sörja för mig själv, jag är den där dottern precis, jag visste att min mamma inte tyckte särskilt bra om mig, tror egentligen hon började förakta mig redan när pappa stack, det var nog lite mitt fel att han drog enligt henne. Hur som haver, jag slussades från BUP till ungdomshem, skulle bo hos pappa så han fick "ta i med hårdhandskarna" osv.. Ja jag var strulig, jag var uppkäftig, söp, och bråkig, men jag var ju bara galet osäker, rädd och ensam... och varje gång jag gjorde något dumt så var det något nytt fel på mig.. fick alltid höra.. "Dagis förstörde dig", "du är såhär för att jag var ensamstående" osv.

Det ska tilläggas att jag hade även massor av goda sidor... dom togs ju dock aldrig upp. Jag var runt 13 års ålder extremt självmordsbenägen. Nu snackar vi att det enda sättet för mig att komma till ro på kvällen och kunna sova var att säga till mig själv att det inte finns något att oroa sig för längre, för imorrn minsann då ska jag äntligen ta livet av mig. imorrn ska jag våga. Det som är mest skrämmande är att jag idag, 35 år gammal fortfarande kommer på mig själv att upprepa detta lugnande mantra när jag ska sova om jag är stressad.

Detta har i sin tur sedan gett mig dåligt framtidstänk och konsekvenstänk. Jag ska ju dö imorrn, så det gör väl inget att jag äter den här chokladbiten idag.

mjo min mamma skulle nog oxå hävda att hon varit en exemplarisk förälder, för hon kan inte förstå att hennes sätt att vara och tänka rent ut av inte varit sunt. Hon har alltid sett sig som "HON" och sedan jag. Dvs som Mingella uttrycker sig, jag har varit en gäst i hennes hem, hon jobbar så jag ska få mat på bordet, jag ska vara tacksam, jag har fått ta vuxenansvar från 6 års ålder, och förväntats hantera saker som en vuxen, och när jag inte klarat detta är det inte för att jag var ett barn, utan för att det var något nytt fel på mig som person.

Det jag egentligen ville ha sagt var att detta hattande hit och dit, att känna sig oönskad av sina föräldrar, att känna att dom skaffat "nya barn" och gjort en ny familj är fruktansvärt, och HON VET att du inte gillar henne, sånt känner barn på nolltid, och då hamnar ni i en spiral där hon testar dig för att se om du verkligen älskar henne, och du tycker mer och mer illa om henne, varpå du inte orkar, utan bekräftar hennes oro.

Anonym

Äldre 30 Nov 14:48

#38

Maria Myran skrev 2012-11-30 10:39:34 följande:

Det du skriver Mingella får mig att rysa, du kunde vara jag., TS historia fick mig att sörja för mig själv, jag är den där dottern precis, jag visste att min mamma inte tyckte särskilt bra om mig, tror egentligen hon började förakta mig redan när pappa stack, det var nog lite mitt fel att han drog enligt henne. Hur som haver, jag slussades från BUP till ungdomshem, skulle bo hos pappa så han fick "ta i med hårdhandskarna" osv.. Ja jag var strulig, jag var uppkäftig, söp, och bråkig, men jag var ju bara galet osäker, rädd och ensam... och varje gång jag gjorde något dumt så var det något nytt fel på mig.. fick alltid höra.. "Dagis förstörde dig", "du är såhär för att jag var ensamstående" osv.

Det ska tilläggas att jag hade även massor av goda sidor... dom togs ju dock aldrig upp. Jag var runt 13 års ålder extremt självmordsbenägen. Nu snackar vi att det enda sättet för mig att komma till ro på kvällen och kunna sova var att säga till mig själv att det inte finns något att oroa sig för längre, för imorrn minsann då ska jag äntligen ta livet av mig. imorrn ska jag våga. Det som är mest skrämmande är att jag idag, 35 år gammal fortfarande kommer på mig själv att upprepa detta lugnande mantra när jag ska sova om jag är stressad.

Detta har i sin tur sedan gett mig dåligt framtidstänk och konsekvenstänk. Jag ska ju dö imorrn, så det gör väl inget att jag äter den här chokladbiten idag.

mjo min mamma skulle nog oxå hävda att hon varit en exemplarisk förälder, för hon kan inte förstå att hennes sätt att vara och tänka rent ut av inte varit sunt. Hon har alltid sett sig som "HON" och sedan jag. Dvs som Mingella uttrycker sig, jag har varit en gäst i hennes hem, hon jobbar så jag ska få mat på bordet, jag ska vara tacksam, jag har fått ta vuxenansvar från 6 års ålder, och förväntats hantera saker som en vuxen, och när jag inte klarat detta är det inte för att jag var ett barn, utan för att det var något nytt fel på mig som person.

Det jag egentligen ville ha sagt var att detta hattande hit och dit, att känna sig oönskad av sina föräldrar, att känna att dom skaffat "nya barn" och gjort en ny familj är fruktansvärt, och HON VET att du inte gillar henne, sånt känner barn på nolltid, och då hamnar ni i en spiral där hon testar dig för att se om du verkligen älskar henne, och du tycker mer och mer illa om henne, varpå du inte orkar, utan bekräftar hennes oro.

Men om man då, som du beskriver, känner sig så oälskad och oönskad och relationen med sin dåliga förälder är så giftig, varför släpper man då inte den? Varför säger man inte till sig själv; min mamma/pappa har aldrgi älskat mig, aldrig gjort mig lycklig, aldrig gett mig vad jag behöver förr, och kommer aldrig att göra det i framtiden. Det är dags att bryta och leva mitt eget liv!
Istället för att dricka, missbruka, stjäla, sätt sig i skuld och problem borde man av ren självbevarelsedrift sluta söka bekräftelse av någon som gjort en illa.

För faktum kvarstår, hur mycket föräldern än ångrar sig, hur många gånger de än ber om förlåtelse, eller hur de än försöker kompensera, så kan inget göras ogjort. Det som har hänt går inte att radera ut, varken minnena eller känslorna. Så då kan man välja att antingen hänge sig åt att för alltid leva kvar i det som hänt, eller ta kommandot över sin framtid.

Jag väljer bort människor som inte gör mitt liv bättre på något sätt. Giftiga, griniga, otrevliga, sura, avundsjuka och missunnsamma människor har inget i mitt liv att göra. Inte ens om de är släkt med mig. Det finns ingen lag som säger att jag måste älska och ära mina föräldrar, syskon eller andra släktingar som gör mitt liv sämre, som vuxen har jag makten att utesluta dem ur mitt liv.

Anonym (nina)

Äldre 30 Nov 15:22

#39

Anonym skrev 2012-11-30 00:20:28 följande:

Men samtidigt vill jag ju inte att hon ska fara illa. Jag vill hjälpa henne till ett självständigt liv. Men det är svårt då hon verkligen bara ser dagen som kommer och inte i ett längre perspektiv. Hon är nog dessvärre omognare än de flesta i hennes ålder, samtidigt som många som inte riktigt vet hur det ligger till skulle benämna henne som mycket klok och mogen.

TS,

hur gammal uppskattar du att din dotter är mognadsmässigt?

(På din beskrivning uppfattar jag henne som att hon pendlar mellan 10 och 17 ungefär.) Det är nog otroligt att hon gör ett jättehopp i utvecklingen och lever upp till att vara en mogen tjugotvååring helt plötsligt. Jag gissar att hon behöver lite hjälp på traven om hon inte ska fara illa. Sen om det är du eller någon annan som ska stå för den hjälpen det måste du fundera på och kolla upp olika möjligheter.

Om hon verkligen har ett funktionshinder (ADHD) som du tror, kan det ta sin tid för henne att mogna. Men det går. Om det "bara" handlar om vilsenhet, ångest och att hon inte ser sammanhang, då kan utvecklingen i bästa fall gå snabbare. Men hon verkar behöva stöd.

Det är svårt att ge råd när man inte känner till hela situationen, men jag försöker i alla fall.

MLB

Äldre 30 Nov 15:29

#40

TS, jag kan tala om för dig att din dotter nog märker och har märkt under uppväxten att du avskyr henne. För du kommer inte att lyckas övertyga mig om att du plötsligt vaknade en dag och avskydde din dotter efter att ha tyckt om henne dagen innan.

Maria Myran

Äldre 30 Nov 20:11

#41

Anonym skrev 2012-11-30 14:48:44 följande:

Men om man då, som du beskriver, känner sig så oälskad och oönskad och relationen med sin dåliga förälder är så giftig, varför släpper man då inte den? Varför säger man inte till sig själv; min mamma/pappa har aldrgi älskat mig, aldrig gjort mig lycklig, aldrig gett mig vad jag behöver förr, och kommer aldrig att göra det i framtiden. Det är dags att bryta och leva mitt eget liv!
Istället för att dricka, missbruka, stjäla, sätt sig i skuld och problem borde man av ren självbevarelsedrift sluta söka bekräftelse av någon som gjort en illa.

För faktum kvarstår, hur mycket föräldern än ångrar sig, hur många gånger de än ber om förlåtelse, eller hur de än försöker kompensera, så kan inget göras ogjort. Det som har hänt går inte att radera ut, varken minnena eller känslorna. Så då kan man välja att antingen hänge sig åt att för alltid leva kvar i det som hänt, eller ta kommandot över sin framtid.

Jag väljer bort människor som inte gör mitt liv bättre på något sätt. Giftiga, griniga, otrevliga, sura, avundsjuka och missunnsamma människor har inget i mitt liv att göra. Inte ens om de är släkt med mig. Det finns ingen lag som säger att jag måste älska och ära mina föräldrar, syskon eller andra släktingar som gör mitt liv sämre, som vuxen har jag makten att utesluta dem ur mitt liv.

Hm det är inte mig det ska handla om men jag var tvungen att förklara hur JAG kände, då jag kunde identifiera med dottern i TS inlägg. Som sidnot dock så håller jag med fullt i allt du säger, jag har oxå gjort precis det. Jag har ingen kontakt alls med mina ena förälder och sporadisk försiktig med den andra idag, och så mår jag bäst.

Idag har jag ett fantastiskt liv, jag tog mig ur det värsta av det, men spåren finns kvar, och det handlar inte om att man gör dumma saker och gömmer sig bakom självömkan, utan hur mitt synsätt på världen och på mig själv påverkats. Tex så brukar människor i min och liknande sitsar få stora självkänsleproblem genom livet. Blanda nu inte ihop självkänsla och självförtroende här :)

Att känna sig oälskad av sin förälder, som är den personen som ska älska dig "no matter what" är nog den värsta känslan man kan ha. Herregud vad värdelös man måste vara om inte ens mamma kan tycka om en.

Anonym (Milo)

Äldre 1 Dec 01:58

#42

MLB skrev 2012-11-30 15:29:45 följande:

TS, jag kan tala om för dig att din dotter nog märker och har märkt under uppväxten att du avskyr henne. För du kommer inte att lyckas övertyga mig om att du plötsligt vaknade en dag och avskydde din dotter efter att ha tyckt om henne dagen innan.

Om hon inte älskade dottern hade hon kastat ut henne för länge sedan. Att ha en 21-åring boende hemma som bär sig åt så som TS beskriver skulle ingen göra annat än en förälder som innerst inne älskar sitt barn.

philur

Äldre 1 Dec 02:23

#43

Anonym (Milo) skrev 2012-12-01 01:58:46 följande:

Om hon inte älskade dottern hade hon kastat ut henne för länge sedan. Att ha en 21-åring boende hemma som bär sig åt så som TS beskriver skulle ingen göra annat än en förälder som innerst inne älskar sitt barn.

Väldigt bra skrivit,hoppas ts läser det.

Anonym Trådstartaren

Äldre 1 Dec 22:41

#44

MLB skrev 2012-11-30 15:29:45 följande:

TS, jag kan tala om för dig att din dotter nog märker och har märkt under uppväxten att du avskyr henne. För du kommer inte att lyckas övertyga mig om att du plötsligt vaknade en dag och avskydde din dotter efter att ha tyckt om henne dagen innan.

Nej för tusan, jag vaknade inte en dag med dessa känslor. Jag har alltid älskat min dotter!! Alltid, till och med när hon nästan har fått oss vräkta, nästan bränt upp vårt hem, tagit alla mina saker, suttit i rättegångar, skrämt sina syskon så de börjat gråta. Aldrig någonsin har jag slutat älska henne!!! Men jag har definitivt inte tyckt om henne många gånger. Att jag säger att jag avskyr henne är mer att jag avskyr hennes beteende och de problem som hon orsakar resten av familjen. Att jag skrev att jag inte kände så mycket kärlek för henne var för att hon just då gjorde det så svårt för mig att älska henne. Jag orkar inte gå in på detaljer. Men jag har aldrig någonsin slutat älska henne!!! Jag ringer henne jämt bara för att höra att hon har det bra. Men...många runt omkring mig säger att jag måste sluta med det. De vet att jag bryr mig nästan för mycket! Och tänk att jag visste redan innan att någon skulle påpeka att jag själv är störd för att jag hade en alkoholiserad mamma. Nej, ni har faktiskt lite fel! Jag har själv gått i terapi i flera år pga det. Och jag är helt övertygad om att det jag har varit med om inte har påverkat min dotter nämnvärt, och det har även min kurator bekräftat. Men jag avskyr fortfarande det hon gör mot de som står henne nära! Och när hon gör saker som verkligen skadar de som också står mig nära....då avskyr jag henne!

Anonym (Irriterad)

Äldre 1 Dec 23:09

#45

Det är absoluit inget fel att sluta älska sitt barn eller släkting. Vissa människor förtjänar inte att älskas.

Anonym Trådstartaren

Äldre 1 Dec 23:11

#46

Anonym (Milo) skrev 2012-12-01 01:58:46 följande:

Om hon inte älskade dottern hade hon kastat ut henne för länge sedan. Att ha en 21-åring boende hemma som bär sig åt så som TS beskriver skulle ingen göra annat än en förälder som innerst inne älskar sitt barn.

Ja absolut, det är ju det jag gör. Jag älskar henne.Skulle aldrig någonsin kunna kasta ut henne (fast jag många gånger tänkt den tanken, det kan jag inte förneka). Det är enormt blandade känslor jag har ibland men jag skulle aldrig någonsin vilja att hon stod på bar backe. Och om någon är dum mot henne blir jag en helt galen mamma. Men det kan hon uppskatta för tillfället...men sedan sänka mig totalt bara en stund efter....

Anonym (Qex)

Äldre 1 Dec 23:42

#47

Anonym skrev 2012-12-01 22:41:42 följande:

Nej för tusan, jag vaknade inte en dag med dessa känslor. Jag har alltid älskat min dotter!! Alltid, till och med när hon nästan har fått oss vräkta, nästan bränt upp vårt hem, tagit alla mina saker, suttit i rättegångar, skrämt sina syskon så de börjat gråta. Aldrig någonsin har jag slutat älska henne!!! Men jag har definitivt inte tyckt om henne många gånger. Att jag säger att jag avskyr henne är mer att jag avskyr hennes beteende och de problem som hon orsakar resten av familjen. Att jag skrev att jag inte kände så mycket kärlek för henne var för att hon just då gjorde det så svårt för mig att älska henne. Jag orkar inte gå in på detaljer. Men jag har aldrig någonsin slutat älska henne!!! Jag ringer henne jämt bara för att höra att hon har det bra. Men...många runt omkring mig säger att jag måste sluta med det. De vet att jag bryr mig nästan för mycket! Och tänk att jag visste redan innan att någon skulle påpeka att jag själv är störd för att jag hade en alkoholiserad mamma. Nej, ni har faktiskt lite fel! Jag har själv gått i terapi i flera år pga det. Och jag är helt övertygad om att det jag har varit med om inte har påverkat min dotter nämnvärt, och det har även min kurator bekräftat. Men jag avskyr fortfarande det hon gör mot de som står henne nära! Och när hon gör saker som verkligen skadar de som också står mig nära....då avskyr jag henne!

Din dotter är vuxen och bör behandlas som en sådan. Du må ha gjort misstag (det gör alla föräldrar mer eller mindre) men det var då och nu är nu. Personligen anser jag att man som förälder ska ta ansvar över sina de eventuella skador man åsamkat sitt barn. Men det betyder INTE att man ska kränka någons personliga gränser eller låta sig kränkas. Det är skillnad på att låta sitt vuxna barn kravlöst fortsätta bo kvar hemma och tolerera både det ena och det andra och att låta barnet bo kvar under vissa förutsättningar. Det kan vara att man ställer som krav att barnet inte ska kränka eller skada andra familjemedlemmar. Eller bidra till de gemensamma utgifterna. Eller vad som helst. Och slänga ut barnet om barnet inte klatar av kraven.

Anonym (Milo)

Äldre 4 Dec 01:10

#48

Anonym skrev 2012-12-01 23:11:32 följande:

Ja absolut, det är ju det jag gör. Jag älskar henne.Skulle aldrig någonsin kunna kasta ut henne (fast jag många gånger tänkt den tanken, det kan jag inte förneka). Det är enormt blandade känslor jag har ibland men jag skulle aldrig någonsin vilja att hon stod på bar backe. Och om någon är dum mot henne blir jag en helt galen mamma. Men det kan hon uppskatta för tillfället...men sedan sänka mig totalt bara en stund efter....

Om ni inte levde så tight skulle hon säker respektera dig mer. Att stå på egna ben och ta vara på sig själv ger mognad. Som det nu är låter hon som ett barn som försöker trotsa dig. Det blir ingen riktig frigörelse och det tär på förhållandet mellan er.
Jag tror att ni har möjlighet att få det bättre i framtiden. Det kan förstås också bero på att hon har någon diagnos.

nyfikenkvinna

Sun 1 Jan 2023 12:31

#49

Hur gick det sen TS

Jag avskyr min dotter! (långt)

INNEHÅLL