Någon mer som funderar på att sluta hoppas?

Jag närmar mig 43 och har under hela senaste året bestämt mig för att sluta försöka, men det går inte inget vidare. Känner precis som TS en stor sorg över att min fertila ålder tycks passerat och känslan av att vara gammal och förbrukad (dumt ord men jag hittar inget bättre) infinner sig allt oftare . Har försökt i knappt två år utan att (vad jag vet i allafall) bli gravid. Vet dock inte hur jag ska finna styrkan och modet att sluta hoppas. Gillar tråden och hänger gärna med er. Munkpeppar har jag inte provat och det är kanske ett sista halmstrå? Det envisa hoppet tycks vara svårt att ta kol på 

Tack blingbling! Leioniz, jag var nästan 45 när jag blev gravid spontant med vår dotter.  Så kanske har du några fertila år kvar? Annars vill jag bara skriva att jag känner igen mig precis i det du skriver.

Ja visst Charlotte45, det är ju det som är så härligt att få höra, att det för vissa lyckas. Jag blir SÅ glad över att få läsa/höra sådant  och det gör ju förstås att hoppet lever vidare, på gott och på ont. 

    

Fast själv så fick jag mens nu på morgonen, dag 39. Inte för att det förvånar mig att min cykel har blivit koko, det är klimakteriet som har startat. Jag vill så väldigt gärna ha ett barn till men det verkar inte räcka med att vilja och att försöka hela tiden.

Det verkar som att denna tråd har blivit litet av en livlina för mig just nu, även om jag förstås pratar mycket med min man. Men jag har inga vänner som jag kan prata med detta om. De flesta av mina vänner är ett par år yngre än jag (jag fyller 48 i april, det är inte klokt, jag fattar inte det) och de har gissningsvis inte börjat närma sig klimakteriet ännu. Dessutom har många av dem det antal barn de önskar och dem kan jag inte prata med om detta. Och andra är barnlösa sambos eller singlar och dem vill jag inte belasta med mina lyxproblem. Jag letar helt enkel efter någon som är eller har varit i samma situation som jag, men hittar ingen i bekantskapskretsen.

Min man säger att ha, även om han gärna skulle vilja ha ett barn till, är väldigt lycklig med mig och vår dotter. Det är ju underbart naturligtvis.

Men jag kan ändå inte frigöra mig från min längtan efter ett barn till och samtidigt skuldbelägger jag mig själv för att jag kommit igång så sent i livet med barnlängtan. Jag vill så väldigt gärna ha ett barn till, jag vill verkligen det.

Nu fick jag alltså mens på dag 39 (före 46 års ålder hade jag en regelbunden cykel på 28 dagar). Jag vet aldrig när jag ska få mens och jag vet inte när jag har ägglossning. Gissningsvis har jag ganska många cykler utan ägglossning också. Och när jag väl har ägglossning är det säkert ofta ett ägg av sämre kvalitet som lossnar. Men ägglossningstest (från billiga tester) brukar ge utslag när jag använder dem.

Vad ska jag göra? Lägga ned syskonförsöken nu? 1½ år är en lång tid vid min ålder och mycket energi hade kunnat användas till något bättre. Eller vad är mitt sista halmstrå? Pergotime (om jag lyckas få det utskrivet)? Äggdonation är uteslutet, eftersom det ökar risken för havandeskapsförgiftning och jag har en "egen" hög risk för det eftersom jag hade det under min graviditet.   

Finns det någon annan där ute som känner igen sig i mina funderingar?         

Charlotte: KÄnner igen mig precis i det du funderar på. Har en underbar son på 4 år ju, men längtan om syskon är så stark. Önskar också att allt varit annorlunda, att jag börjar försöka tidigare. Jag var 35 när vi började försöka o det är ju inte en jättehög ålder, men med flera missfall o o sedan provrörsbefruktning, så var jag ändp 38, 5 när sonen föddes. Nu är jag 42,5 o det är ju en hög ålder vad gäller fertilitet. Ska ev göra ett sista provrörsförsök+ att vi har ett fryst ägg. Tänker köpa munkpeppar o prova det för att dets ska lyckas naturligt. Men jag hoppas varje mens att det ska bli ett +. Min man är precis som din, nöjd med den son vi har, men vill gärna ha ett barn till, men det är inte livsavgörande för honom.

Jag är nu inne på cykeldag 35, mer än 30dgr har jag aldrig varit med om. Tror egentligen ingenting men fantasin skenar hopplös iväg, suck Har mensvärk ibland och ibland "drar" det i vad jag tror livmodern! Måste väl ta ett test för att få svar, men jag känner mig inte gravid och misstänker klimakterierförändringar

Charlotte, jag tror att man någonstans inom sig känner hur mycket man vill kämpa, ingen annan kan säga att man ska ge upp. Det låter som om du långt ifrån är klar med dina försök och då antar jag att du behöver fortsätta ett tag till. Fick du barn så sent så tror jag inte att det ät kört. Kämpa vidare!

För mig innebär detta kämpande mest om vi ska göra ett sista IVF försök eller ej. Detta försökande varje månad tycker jag nu för tiden känns helt ok. Vi har sex vid ÄL såklart men jag är inte manisk o kör inte med stickor. För mig känns det inte så jobbigt. Kommer nog hålla på minst 1 år till att försöka naturligt.

Leoniz: HÅller tummarna. 

Jag har ännu inte vågat testa, så fånigt egentligen, men jag antar att jag vill känna mig mer övertygad om att jag är  gravid för att göra det. Jag hade tänkt att ta mig i kragen och inhandla test i af idag, men nu tycker jag att det känns i magen som om mens skulle vara på G så jag antar att jag avvaktar ändå

Jag surfade lite på klimakteriet igår och hittade mycket jag inte läst tidigare, bl a hur klimakteriebesvär världen över är så olika och hur stola många kvinnor är över att komma i klimakteriet. Det är kanske något att fundera på istället för att känna sig "förbrukad".... men allt är alltid lättare sagt än gjort. 

Jag håller tummarna stenhårt Leoniz! Det skulle vara härligt att höra att du har blivit gravid! Hoppas på det! Men det var ju en intressant tankeställare att man borde vara stolt över att vara i klimakteriet!? Kanske först då man -verkligen- kan nå jämställdhet med männen och inte ses som objekt? eller nåt...?

Näe, jag känner också sorg över att mina fertila dagar rinner mot sitt slut. I mitt fall har ju vår gemensamma "oförmåga" eller vad jag nu ska kalla det ständigt varit i mina tankar sedan sensommaren 2003 då vi började försöka. Det tog oss många år att ens söka hjälp, mest pga att vi flyttade utomlands. Men våren 2007 stod det i alla fall klart att vi hade spermatrassel som sedan verkat laga till sig!? Hösten 2007 blev jag gravid med vårt första barn (och hittills enda) och det var en komplicerad graviditet (en underdrift). Men då trodde jag inte att svårigheterna att bli gravid var det som skulle hindra oss från att få fler barn, då trodde jag att det svåraste skulle vara att komma över rädslan för ytterligare en mycket komplicerad graviditet. Men jag tog tag i det med samtal med läkare och löfte om cerklage etc etc och tänkte att "nu kör vi". Förutom ett mycket tidigt missfall hösten 2009 så har jag inte haft tillstymmelse till graviditet. Livet blir - i sanning - sällan som man trott eller tänkt sig.

Nåja. Skulle ju inte hemfalla åt egoinlägg, skulle ju berätta om mina erfarenheter av munkpeppar. De påverkar kroppen liknande pergotime! Väldigt likt om ni frågar mig. Jag har testat pergo (halv dos) 3 ggr under 2007 med täta vul och inseminationer, det hjälpte inte oss då, men jag kan ju berätta om pergotimens verkningar i min kropp: jag blev lätt överstimulerad och fick samtidigt de typiska pergotimebiverkningarna: dvs förtjockat ägglossningssekret (1 av 3 får det) och tunn livmoderslemhinna (enligt vul och minimal mens). Sekretet spelade ju mindre roll då eftersom vi gjorde inseminationer. tredje månaden på halv dos började jag få tydliga symptom på depression så jag bestämde mig för att aldrig testa det igen, ever. 

Nu har jag testat munkpeppar för andra månaden (inte i rad, första ggn var tidigt i höstas) mellan mens och strax innan äl och jag känner av det massor i äggstockstrakten (precis som med pergon) och upptäcker denna gång att jag fått precis likadant förtjockat äl-sekret som med pergon. Det fick jag inte förra gången med munkpeppar, då hade jag äggviteflytning som vanligt. (vet inget om slemhinnan dock och känner inte av någon nedstämdhet).

Ville bara göra er uppmärksamma på detta om ni testar munkpeppar. Nu har jag haft maken att köpa hem bisolvon som enligt FL kan lösa upp förtjockat slem så jag hoppas att min äl-flytning hinner tunnas ut på ett par dagar bara (kanske omöjligt?), räknar med äl imorgon eller på torsdag...

Jösses, vem kunde tro att man skulle bli värsta homeopaten under sin tid i bebisverkstan!?